Det rör mig ej

Det rör mig ej, om i Ukraina 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrainas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukraina 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!

Glömmer du alldeles bort vad du har:

Frälsarens vänskap,

nåd och gemenskap -

ännu han lever, densamme han var!

Stanna och vakna, tänk vad du haver,

icke i dig, men i Frälsaren kär!

Ren och rättfärdig,

himmelen värdig,

icke i dig, men i honom du är!

Mitt under syndens dagliga plåga

du dock en evig rättfärdighet har.

Kristus allena

tvagit oss rena -

pris vare Lammet, som synderna bar!

Fastän du ej kan känna och se det,

fast du är syndig och skröplig, likväl

Kristus har köpt dig,

tvagit och döpt dig,

bär och bevarar ock ännu din själ.

Gud är i Kristus ännu din Fader,

Sonen är ännu din Broder som dog,

trofaste Anden

ännu vid handen

städse dig leder - är detta ej nog?

O vilka under helgonen äro,

äro så saliga, sucka så tungt,

äro så höga,

se det så föga,

äro i borgen, men sällan ha lugnt!

Vandra i trone, se honom icke,

detta är regeln, det bliver därvid.

Korta minuter

känslan åtnjuter 

vad vi i sanning dock äga alltid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta!

Glöm icke alldeles bort vad du har!

Även den timma

tjockaste dimma

solen fördöljer, är solen dock kvar!

 

C O Rosenius:

Uppfinningar och påhitt

Gamla barn, som männer heta - - (Vitalis)

Vår tid är uppfinningars gyllene tid,
ja, så att man riktigt kan baxna därvid.

En tysk utav bomull och blånor gör krut,
så ej man törs klä sig i skjorta till slut.

En munter fransos letar upp en planet,
så stor som... Gud straffe mig, om jag det vet!

Vem har ej guano hört nämnas, med tack?
Sin näsa en engelsman först däri stack.

Att Sverige på denna mångtävlande fart
ej skulle bli efter, är tämligen klart.

Från fordom vi hava haft snillen i mängd,
nu ökas den listan var dag till sin längd.

Ja, snillen vi hava, och det med besked,
de största dock finnas i krigarnes led.

Snart Polhem, Berzelius, Scheele, Linné
väl bliva fördunklade av vår armé.

Där finner man dagligen någonting opp,
som måste förvåna i tidernas lopp.

Vem har ej hört talas om denna ventil,
man anbragt på "kasken", så ytterst gentil?

Och sedan den mössa, man uppfann i fjol,
som varken kan skydda mot regn eller sol?

De krigiska snillen om krig ej sig bry,
de hava i stället sig nedsatt att sy.

Och sinnrikt och snillrikt, med smak och behag,
de lappa och skarva och ändra var dag.

Ej Gustaf den store har tänkt på en strid
så mycket som de på en söm, i sin tid.

Fast staten i allting behöver reform,
så tänka de endast på ny - uniform.

Av nålen de hoppas odödlighet sist,
en skräddare, galen, har bitit dem visst.

Och senast har nu man påfunnit ett sätt
att hälsa för krigarnes osälla ätt.

Med blängande ögon, och fingrarna två
mot himmelen höjda, så skola de stå

och kika sin förman så barskt uti syn,
att han får förskräckelsens färg uppå hyn.

Men fingrarna, som emot himmelen stå,
de tyckas just säga till Skaparen så:

"Hur länge, o Fader i sällhetens rum,
tillåter du världen att vara så dum?"

(1847)


W v Braun:

Gubbens vaggvisa

Ligg nu stilla, gubbe grå,
barn ånyo vorden.
Icke stör dig i din vrå
någon fläkt från Norden.
Vaggan* går sin jämna gång,
somna sött vid daddas sång.
Bry dig ej om orden.

Hör likväl ett ord till tröst,
då du vaknad kvider:
allas moder vid sitt bröst
söver dig omsider;
och en Fader väcker dig
för att ta dig upp till sig,
om du tåligt lider.

---

* Under författarens sista sjukdom lät han i en säng på böjda medar vagga sig för att därigenom döva sina plågor. Hans yngsta dotter uppfyllde vanligen detta åliggande. 

 F M Franzén: