Råd

Håll, Skaldgudinna, göm dig här

och göm med flit din fägring täcka,

ty fast ditt öde uselt är,

så kan dig likväl avund räcka.

Betänk! hon harmas icke blott

utöver prakt och lyckans skänker;

om du av någon gåva blänker,

så blir du mål för hennes skott.

H C Nordenflycht:

Om skaldekonstens nytta i ett väl inrättat land

Månn' himlen gåvor ger, att man skall dem förspilla,

månn' icke allt är gjort till vissa ändamål? 

Månn' icke vart ett ting kan brukas väl och illa,

och ingen sats så sann, som icke ändring tål?

Naturens skatter ä förgäves ej beskärde, 

och missbruk av en sak betar ej sakens värde. 

Fast skaldekonsten var i forna tider skattad 

för gudars eget språk, och snillegåvors prakt,

har nya tider gjort dess styrka så avmattad, 

att hon med all sin höjd är fallen i förakt: 

det tycks, hon borde dock sitt rätta värde vinna,

se’n fordna barbariet i Norden syns försvinna. 

Men hon har öde, likt de gamla rätta dygder, 

Ju mer vår nya värld tycks bliva klok och slug, 

ju mera saknas det, i våra svenska bygder, 

som påföljd vara bör på upplyst vett och hug:

Vår ärlighet tar av, allt som vår finhet ökas, 

de sanna dygder fly, när med chimérer spökas. 

Men rot till det förtryck, som skaldekonsten hotar,

är mest det felsteg, som poëten själv begår: 

med nedrigt ändamål han så sin ära motar, 

att själva konsten till sin höghet lida får: 

när skalden obetänkt sig låga ämnen väljer, 

och Ärans lagerblad, som kram, för vinsten säljer. 

Allt, vad av nedrig drift och grova syften smakar, 

förlorar värdet sitt, och tappar snart sin glans.

Den, som på Helicon hos sånggudinnor vakar, 

har nog belöning av var enda ärekrans, 

som han, till dygdens lov och prydnad, sammanknyter, 

Åt honom skydd och hägn av dygden aldrig tryter.   

Det är en ädel vinst, sin hand till nytta läna: 

en värdig skald är den, som brukar gåvan rätt:

hans mål är allramest, att eftervärlden tjäna

med det, han prisar dygd på ett behagligt sätt:

han målar hennes folk i ärans höga tempel: 

där stå de i sin prakt, till annat folks exempel. 

Vad hade världen nu av många hjältedater, 

som fordom skett, om ej poëter varit till?

Historien, poësien, de äro ju kamrater, 

som bägge till et gagn och syfte tjäna vill: 

den ena säger blott, hur saken sammanhänger,

den andra med sin kraft sig in i viljan tränger. 

Så är då skaldens plikt, att sjunga dygdens ära,

upphöja gåvors dyrd, till Skaparns välbehag,

berömma dråpligt folk: åt hjältar offer bära, 

ja, sätta stora verk för världen i en dag; 

man kalle denna konst onyttig, överflödig; 

där en Trajanus är, blir Plinius straxt nödig. 

Hur mången ädel dygd är lagd i glömskans dimma, 

som kunnat tjäna til ett eftervärldens bloss, 

om den var rätt bekant, och fått i ryktet glimma? 

Så gagnar ju en skald till tids och lasters tross,

han bör berömma dygd med allraljuvsta stämma, 

i högsta ordaprål; men aldrig sanning skämma.

Han bör den frihet ha, att högt få dygden prisa,

och skildra laster av i deras värsta färg; 

på det, han bägges art så livligt må bevisa, 

att lasten nödgas fly; men dygden bli som berg.

Det vitsord bör han sig bland sina landsmän skaffa, 

att ingen honom kan för nedrigt smicker straffa. 

Då tjänar han till gagns, och skaldekonsten bliver 

båd’ nyttig, angenäm och nödig för ett land: 

ju mera folket högt på dygdens trappa kliver, 

ju flera sysslor får hans sannings-vänta hand, 

att prisa, muntra upp, de värdas lov utföra, 

vart enda dråpligt verk på jorden evigt göra. 

Hans syssla är då det, att ärans folk avmåla; 

men det är klagan värt, han råkar stundom för

så fina sinnen, som sitt eget lov ej tåla: 

till råga på all dygd, man stora hjärtan hör 

begära tystnad, när poëten vill försöka, 

att fylla upp sin plikt, och äre-offer röka. 

Du ljus, som så i glans bland svenska ljusen lyser, 

att på en stråle kan du kännas grant igen! 

Förlåt, jag säger ut den vördnads elds, jag hyser:

jag går ditt bud emot; men lyder dig dock än; 

du kan befalla mig, att ej ditt lov förklara; 

men aldrig hindra mig, att evigt tacksam vara. 

Jag är så full av nit, jag måste få berömma 

ett ädelmod, som blott i dig sin like har: 

med nådegåvor vill du tvinga mig, att gömma

din äresol, som dock för världen är så klar: 

väl an! jag tiga vill; hon kan sig dock ej dölja: 

du är dig alltid lik, hon måst dig altid följa. 

Fast skalder ej få lov, ditt värda lov att sjunga, 

så länge ljudet kan din' fina öron nå, 

har ryktet längesen med svensk och utländsk tunga 

beskrivit vad du är, och vad du kan förmå 

till Sveriges pris och gagn. Du är till fullo ädel, 

ett skydd för sann förtjänst, ett himlens nådemedel. 

Som du nu lyser nog, och ej behöver låna 

av andra något sken, så lyda vi din lag; 

men, store patriot! att eftervärlden tjäna, 

det lär ej vara mot din vilja och behag? 

Kan någon lycklig skald till fullo dig beskriva, 

så kunde det modell för stora statsmän bliva. 

Om jag så tjänlig hand till denna sysslan hade,

som själen min är full med undran på din dygd,

för alla tider jag en präktig målning lade, 

som skull’ till skugga ha den undrans värda blygd, 

du har för eget ros: den enda dunkla strimma

skull' göra, att din bild i dubbel skönhet glimma'. 

Men att berömma dig, skall bli de skalders göra,

som äga gåvor, att din' gåvor rättlig' se: 

så skall den sen're värd, när hon ditt lov får höra,

besanna vad jag sagt, min sats det vitsord ge, 

att skaldekonsten är ett rikes gagn och heder, 

som trycker stora namn i oförvansklig ceder. 

H C Nordenflycht:

Kärleks rätta bruk

Du kraft som alla hjärtan rör,

du rot till sällhet och till plåga,

du som uti din verkan för

en nyttig och en skadlig låga,

din drift är oinskränkt och stor,

allt efter som du trängtan sträcker:

du glädje eller oro väcker

uti ett hjärta, där du bor.

Ack! att vår kärlek böjes mest

till det, som honom aldrig mättar,

vårt hjärta, på allt synligt fäst,

sig efter våra sinnen rättar,

man vill då älska vad man ser

- av tidens skatter det förblindas -

och ofta så i bojor bindas,

att det sig ej kan lösa mer.

Varföre ha vi fått den drift,

att smak för tidens nöjen hysa,

månn´ då naturens tänkeskrift

och Skaparns verk förgäves lysa,

sku´ vi ej nyttja vad vi fått?

Så stora gåvor i naturen

ju älskas må av kreaturen,

men allt uti sitt vissa mått.

Det blir en konst att älska rätt.

Ho är, som den kan fyllest lära?

Ej på förvänt och galet sätt

sitt offer först åt verken bära,

och bli i skuggans fägring kär,

förglömma den som skapat verken,

som satt i dem så stora märken

av vad han evigt var och är.

Hans allmakts och hans kärleks hand

har delat oss så många håvor,

som här i vansklighetens land

förnöja oss med sina gåvor.

Naturens ymnighet och prakt

oss rön av Skaparns mildhet giva

och i detsamma vittne bliva

av vishet, härlighet och makt.

H C Nordenflycht:

Klagan och tröst emot avundsagget

Så får du ej i fred för avundstungan ligga,

i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:

du som i världen här, för ditt beröm och namn,

ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.

Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?

Du har ju redan gått från deras samfund ut:

ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;

och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka

den rena låga, som ditt rykte med sig för;

men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;

hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.

Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.

Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,

skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,

i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärna, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

H C Nordenflycht:

Friarekonsten

Sköna Iris, sad´ Clianter,

du har gjort mig till din slav:
Dina ögons diamanter
ha min frihet tacklat av.
Ack! hur är mitt fängsel präktigt,
ty min Iris är min vakt:
ack! hur är det väldet mäktigt,
som är i en skönhets makt.

Låt mig dina bojor bära:
unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära,
aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
och din vilja är min lag:
intet skall mig kunna skilja
från att lyda ditt behag.

Svar:
Starka kön, som Er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma
som Er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din´ tjänster tåla,
och din kärlek kalla god.

Se! här har du hand och hjärta:
akta nu den gåvan grant.
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.

Fästman:
Hör! min flicka, sen ditt sinne
mig en stadig trohet svor,
bör du hava i ditt minne,
att en fästmös plikt är stor:
ingenting bör hon besluta,
förrn hon fått sin fästmans ja,
och jag bör min rätt åtnjuta,
någon lydnad av dig ha.

Svar:
Ack! hur kan du det begära?
Ty jag är i vanan än,
att ta mot beröm och ära,
böner, löften av min vän.
Vänner kunna icke lyda:
deras kärlek är den lag,
som kan bägges plikt uttyda
till varandras välbehag.

Man:
Nej! Min hustru, var så nådig,
och betänk, att jag är Man:
hon är allt för överdådig,
det står ej en kvinna an.
Mitt är väldet av naturen,
jag är huvud, jag är karl.
Papegoja, sitt i buren,
du är nu i mitt förvar.

Svar:
Se! så går det, när man givit
sig en gång i manna-våld:
den som förr har dyrkad blivit
är då under träldom såld.
Tänk! hur snart det kan sig byta:
den nyss, såsom fången, bad,
kan nu lik ett lejon ryta,
sen han nått sin önskans grad.

Flickor, rädens denna fara!
Tro mig, när en ungkarl ber,
att han skall Er träl få vara,
nämner sig, men menar Er.
Liten tid en fånge heta,
för att evigt Herre bli,
är en konst, som kunnat reta
tusen in i slaveri.

Tr. 1745

H C Nordenflycht:

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Till Criton

Om vad som mera bidrager till människans nöje och frid, antingen kunskap eller okunnighet.

Jo, du har rätt, jag finner dina skäl.
Att tänka klokt och göra väl
är ett; vi böra ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.
Ju mera jag den tankens styrka ser,
ju mera oro mig densamma även ger.
Ty, kära Criton, om ej flera
i tiden göra rätt och gott
än de, som nyttja väl den tankekraft de fått
och genom odling den förmera,
så är den minsta del av mänskosläktet god.
Ty huru mången har väl lägenhet och mod
okunnighetens moln och dimmor genomtränga,
när lättja, vanans tvång, ett blint uppfostringssätt
och dumhet, som vill städs ha rätt,
det dyra sanningsmålet stänga?
"Ja", svarar du, "vem har väl sagt,
att myckenheten klok och dygdig varit?
Ej världen blitt i villo bragt
om var en ljuset sett och sanning efterfarit."
Så är det ödets fel? Men nej, vi finna väl
vi alla fått av himlen lika mycke.
Att odla upp vårt pund han givit grund och skäl.
Men många göra prov, och några mästerstycke;
den största del i fänadsartad frid
den plikten aldrig kännes vid.
Törhända ock de äro mera sälla.
Ty, Criton, månn ej kunskap är en källa,
vars åder, huru ren och klar,
likväl båd sött och bittert vatten har?
Och vem bör mera lycklig skattas:
den törsten släcker med begär
ell´ den, som aldrig törstig är,
den, som med omsorg får, ell´ den ej något fattas?
Naturens drift är nog för jordens mesta folk:
en ringa åtrå de med ringa möda stilla:
där är enfaldighet de få behovens tolk.
Och om än mången dygd är okänd hos de villa,
så är ock mången last uti sitt inre gömd.
Här bliver svårt att skillnad mäta:
av sed och vana blir mest dygd och odygd dömd.
Och mänskans högsta väl man icke bör förgäta:
i hälsa, ro och nödtorft det består.
Månn kunskap till det målet tjänar?
Ell´ månn naturen väl, som korta vägen går,
den del åt sina barn ej utan konst förlänar?
Ja, svarar allt vad liv och rörelse har fått,
densamma lag ock stumma världen lyder:
den ingen omväg går. Var finner ju sin lott.
Men konsten så naturens lag förtyder,
att mänskan endast är en tom och usel slav,
som mitt i lystnans famn måst finna nöjets grav:
hon åtrår tusen ting och blir av intet mättad.
Hon skärper vett och alstrar snilleprov.
Men blir hon därav säll och hennes åtrå lättad?
Dess mödas vinning är fördubblade behov.

*

"Men", säger du, "den mycket vet
en lustgård finner i naturen,
och däremot okunnighet
har icke högre mål än djuren."
Välan, de leva ju förnöjda i sin drift,
när mänskan, som sin hjärna bråkar
i vetenskap, naturens tänkeskrift,
städs nya djup för fasta botten råkar.
Vem vet, om hon har lov i detta Eden fått
att röra kunskapsträ´t, som var båd ont och gott?
Ho kan oss därpå visshet giva,
att icke djuren ock från första ordning gå?
Om världen skulle än i tusen åldrar stå,
de torde ävenleds i konsten snärde bliva.
De tänka grumligt nu, men yttra dock begär,
fast deras språk för oss ej kunnigt är.
Törhända efter hand de börja redigt tänka
samt röja sina tankeslut
på mera tydligt sätt, än de ha gjort förut,
och nya rön åt vetenskaper skänka.
Då finge man med undran si
en djupsint elefant en annan Newton bli,
ett lejon Skanderbeg i ädel mandom trotsa
och björnen lik Cortez de största riken krossa,
en bjur i byggnadskonst för Archimedes gå
och apan uti dikt för Voltaire priser få.
Som vis hon känner alla hinder,
som stänga hennes sällhets mål,
att vanans lag hon följer mer ell´ minder,
allt som förnuftets regla tål.
Nu hör det kloka världen till
att sig alltmer i kunskap styrka,
sen hon har börjat konster yrka.
I deras rätta bruk hon sällhet söka bör,
sen hon naturens röst nu icke mera hör.
Den sig på havens rymd beger
uti ett bräckligt skepp och fasta landet lämnar,
med god kompass och redskap sig förser,
är mera vis än den, som sig till segels ämnar
förutan styre, lod, magnet och allt behov:
han blir i första storm ju böljans säkra rov.
Fast lika dårskap bägge driva
att utur trygghet sig i öppen fara giva.
Den ena landet når, fastän med stort besvär;
den andra går i kvav och vädrets spelboll är.
En av sitt eget fel sin grav i böljan finner,
en ann, i nöden bragt, till hamnen lyckligt hinner.

*

En mänska, stadd uti en konstig värld,
sin sällhet söka skall, sitt hjärtas åtrå stilla.
Som dåre väljer hon nödvändigt illa
och blir i labyrinten snärd.
Jag stannar i det slut av vett och konst och möda,
vår ovisshet och oro föda.
Men, Criton, likafullt din sats jag gilla vill.
Fast tusen falska bilder spöka,
kan hon bland dem naturens urbild söka.
Ju mer hon efter den sin levnad passa vet,
ju mer hon når lycksalighet.
Vi böra därför ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.

*

Men, Criton, läkedom ju vore överflödig,
om sjukdom ej gjort honom nödig.

H C Nordenflycht:

Nymodig kärleksart

Skall kärlek vara trohets slav?
Den starka eld, den fria låga,
han kan ju växla till och av?

Om tvenne ögon fängslat mig,
vi skulle mig ej flera fånga,
som äga samma kraft i sig?

När jag det ena nöjet mist,
vad hindrar mig ett annat välja?
Jag älskar den jag råkar sist.

Mitt hjärta är i tiden gjort;
det måste tidens ordning följa
och gå i stadig växling fort.

Jag älskar dock på ädelt sätt:
min konst är den att sinnen draga
och göra alla lika rätt.

Åt Cloris offrar sig min själ;
Selinde segrar i mitt hjärta;
jag lever Elisandras träl.

Till Dafne är jag evigt såld;
Timandra och den täcka Flora,
de ha mig båda i sitt våld.

Vem är som mig då klandra vill?
Bör väl ett sådant hjärta hatas,
som för så många räcker till?

I nymfer, som jag vördat har,
I veten, att jag för er alla
ej suckar, ed och löften spar.

Jag är ert samtals enda ro.
Men, kära! döljen för varandra
att I han alla fått min tro!

H C Nordenflycht:

Till * * * *

Den 25 juni 1762

Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit -
för vem? Ack, för en ann än mig!

Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.

Låt därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.

H C Nordenflycht:

Hjärtats hemliga seger

Tirmantes, hör då opp att fråga!
Jag kan ej själv ge skäl därtill,
att jag är rörd av Damons låga
och ej din kärlek gynna vill.
Du har förtjänst såväl som han;
men lycka, tjänster, vett och möda
ej någon eld i hjärtat föda,
när hjärtat själv ej älska kan.

Vi rå ej själva om vårt hjärta,
det lyder blott sin egen lag;
det har sitt nöje och sin smärta
av hemligt tycke och behag.
Förnuftet här ej mera rår
hos den, som vill dess regler följa,
än dämpa, tvinga och fördölja:
då gör det allt vad det förmår.

H C Nordenflycht:

Den unga herdinnan Dorillas kväde

Frihet, min fröjd, du min gudinna,
unna mig i din skugga bo!
Ungdom och oskuld hos dig finna
lugn och ro.
Kärlekens nöjen snart försvinna,
bäst de gro.

Fjärran jag sett hans falska snara,
fjärran den eld, som allt förtär,
men aldrig än den nöjder vara,
som är kär.
Skydda mig, frihet, att förfara
vad det är!

Tirsis för mig det band berömmer,
prisar den vällust kärlek ger.
Av honom själv tvärtom jag dömer,
när jag ser
sinnenas oro, som han glömmer
kväva mer.

"Kärlek", han säger, helt betagen,
"övar vårt vett fullkomligt väl."
Däri jag ser mig ock bedragen,
ty hans själ
yrar och drömmer hela dagen
fjolligt gräl.

När han min hy med liljan parar
och talar om min fägrings prakt,
har han ej, när den stunden varar,
hörselns makt,
men kallar, vad jag hövlig svarar,
blott förakt.

Och fast han sett mig ofta gråta
lammen, som kommit ur min vård,
fast jag begrov med ögon våta
lilla mård,
kallar han mig - hur tycks det låta? -
grym och hård.

Därför jag tror, att denna branden
kväver båd minne, mod och vett.
Herden, som sjöng vid klara stranden
allt i ett,
tiger nu, sen i kärleksbanden
han sig gett.

Kärlek kan sig och snart förbyta,
flyger så lätt som svalor små,
som säven uppå vattnet flyta
i vår å,
dem minsta årtag sönderbryta
och nedslå.

Sist när jag satt vid aspen gröna
och knöt de mjuka blomsterblad,
hörde jag en, som för sin sköna
ljuvligt kvad
och henne att dess kärlek löna
häftigt bad.

"Ack", tänkte jag, "vad älskogsvåda
har nu tänt alla herdar an?
Tirsis vill mig detsamma båda,
bäst han kan."
Och när jag gick att denne skåda,
var det han.

Han, som av högsta låga tänder,
för mina fötter nylig låg,
honom jag nu av andra händer
fängslad såg.
Kärleken så var timma vänder
deras håg.

Långt mera lust i skogen vankar,
där mina får i skuggan gå,
se, hur sin mjölk av modern samka
lammen små.
Av sådan kärlek mina tankar
nöje få.

När som mitt spel om aftonstunder
härmar de ömma fåglars bröst
och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst,
finner jag i menlösa under
ro och tröst.

Därför fly, kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
lösa skämt!
Mig har din blick, din första låga
redan skrämt.

H C Nordenflycht:

Våroro

Nu åter syns tiden förbyta
sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt,
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.

Vi räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, vars sommar jag hoppas,
syns fjärmare visa sig än.

Förgäves av fåglarnas kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad båtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blommor beströr,
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?

H C Nordenflycht:

Till mina böcker (Sonett ur Qvinnligit tankespel)

Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,

du ledsna stunders bot, du ädla sinnesro,

hur trygg kan jag bland er, I stumme vänner, bo,

som synas utan smink och vinnas utan möda?

I varnen ej av agg, med smickran ingen döda,

man utan fara kan på orden eder tro;

för den, vars tankar helst på kunskapsvägen gro,

ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.

Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge!

Man sanning får hos er beprydd och upptäckt se

kring världsens skådoban naturen genomfara.

Sig själv och allt vad är för mänsko-ljus berett:

kan någon lust emot så rena nöjen svara,

som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett.

H C Nordenflycht:

Över en hyacint (Till Fischerström)

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har!

Bland all din släkt i Floras rike

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt, du delar,

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder:

du vissnar, dör och finns ej mer,

du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

dess veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra,

hon måste vara, som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna,

jag intet agg till henne bär;

så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht: