Dödsbetraktelse

Så farväl med allo 

mänsklig mat och dryck! 

I Aptekarburkar 

kommer jag att slicka, 

liksom Kon Ödumbla 

på den salta sten. 

Ack de piller, pulver 

och allt annat namnam, 

som jag i mig sänder, 

äro endast kryddor, 

varutav mitt kött 

skall för dödens tunga 

mera läckert smaka. 

Länge jag min hjärna 

här i världen bråkat, 

som jag ser, förgäves, 

vilket levnadssätt 

jag mig skulle välja. 

Sanningen att säga, 

har det varit brydsamt, 

liksom för Marcolphus, 

att sig välja träd, 

för att däri hänga. 

Om därav det kommit, 

att mitt snille passat 

till så många platser, 

eller ock till ingen, 

må av mig bli osagt! 

Nu jag lindrigt nog 

kommer från den saken. 

Lycka att man slipper 

ha så mycket bråk 

för att välja dödssätt! 

Lik den lilla fågel, 

som på gökägg ligger, 

varur ungar komma, 

arga, leda ungar, 

som den arma mörda, 

som dem kläckt och fostrat, 

så min ande ruvat 

över gamla böcker, 

för att vishet kläcka. 

Svarta döda glosor, 

rysliga vampyrer, 

som mig liv och blod 

utur hjärtat sugit! 

Kunde er jag driva 

ur den arma hjärnan, 

skulle än jag andas 

friskt, som västanvinden, 

skulle mina kinder 

än bli rosengårdar, 

skulle kring mitt hjärta 

flyta än en gång 

tidens stilla flod, 

prydd på sina bräddar 

utav jordens blommor, 

prydd uppå sin spegel 

utav himlens stjärnor. 

Arma trötta ande, 

hoppas och förbida! 

Bortom tidens gränser 

mot dig le, som brudar, 

ljus och kraft och skönhet, 

och en evig ungdom.

(mars 1824)

Vitalis (E Sjöberg):

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

Kung i törnekrona

Kung i törnekrona
och blodspurpurn höga,
Jesus, sänk i stoftet
ned till mig ditt öga.
Ty du ock har lidit,
du ock mänska var,
själv en trampad druva
i Guds vredes kar.

Själv i örtagården,
lydig Faderns vilja,
föll du ned till jorden
som en bruten lilja,
och du låg i stoftet
i din blodsdaggs bad,
fromt till Gud i himlen
som ett barn du bad.

Du till Gud är vägen,
sanningen och livet.
Fridens evangelium
ur din själ är skrivet.
Jesus, sköna livspalm
mitt i öknens brand!
Jesus, du som sitter
på Guds högra hand!

Sol, som aldrig nedgår,
dig i nåd förklara!
Ofta på ditt Tabor
låt mig hos dig vara!
Fräls mig när jag kämpar
i Getsemane,
och i dödens skymning
låt ditt ljus mig se!

Vitalis (E Sjöberg):

Julkalaset

Herr Hektor av cyniska skolan oss glädde

med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, själva Herr Prosten till möte oss trädde,
med sammetskalott, i sin förstugukvist.
Där stod han och buga´, må läsaren veta,
och ödmjuka tjänare fingo vi heta.

Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
oss hunnit ur pälsarnes hämmande band,
om grisar sig tränga kring modren att dia,
så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men prosten läst Josua; där fick han höra,
hur Israels barn man till Kanaan skall föra.

I spetsen högtidligt gudsmannen sig rörde
med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
där flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för prästen, men tyste
vi tårarna bort från förförerskan kysste.

Att damerna ej något våld måtte röna,
nu högtidens hjältar med trånande blick
den ene sin fula, den andre sin sköna
till matsalen förde på riddareskick,
där bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
fast tiggarelikt det på träben sig stöder!

Som djuren till arken, den Noak beredde,
de månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag därvid mig betedde:
jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadda till matsaln vi lände,
och ingenting märkligt på resan oss hände.

Vi herrar oss bugade, damerna nego,
och, enligt värdinnans förnuftiga ord,
de fogdar och länsmän till högrummen stego;
jag också fick äta vid herrskapets bord.
I anletes svett, som den svenska soldaten
i Göta kanalen, vi grävde i faten.

Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
och ej må vi hindra hans lovliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
fromt lade på sinnet, vad Prästen dem sade.

Vem räknar de alla uppbyggliga orden,
som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt av vår Herre till talare vorden,
jag gjorde dess bättre med maten min flit,
och såg så fundersam i tallriken neder,
som när ett problem ur Euklides jag reder.

Men bäst som jag slutat, I männer och bröder,
och mitt över bordet min tjusblick sig smög,
och ögat, som svalan från Norden till Söder,
helt livligt från tant till förtjuserska flög.
"Magistern skär grisen", det lät över bordet,
och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.

Han låg uppå knä (ack mitt hjärta, det rördes!),
lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep kniven och av mig han fördes,
som tveeggat svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt av min ära
och gladde mig åt att jag slutat att skära.

Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utav mina händer
stekstycken ej skurna på människovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
att granskas och ätas de kring månde vandra.

Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, damerna nego;
se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begravit min maka,
jag följde den makliga likfärd tillbaka.

Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
länsmännerne mådde som pärlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände,
då strålade kronan på dagens elände.

[Här är sju parentetiska strofer om kända regenter i historien bortplockade] 

Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
med brokiga bladen, en var i sin stad,
och mynt utur dem mina motparter drogo,
som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
och halva min årslön på kvälln jag förspelte.

Då talade prosten till råga på kvalen
och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
och damerna otåligt vänta herrn ned.
Och neder mig drev den förskräckliga prästen,
liksom man ett offerdjur motar till festen.

Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen gripne av tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.

Lik trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.

Men, när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår överste präst och kvickt skämtande sade:
"Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt!"
Då fyllde man glasen och gästerna glade
fromt lade på hjärtat, vad Prästen dem sade.

Vår Herre själv kunde vår bordsbön ej höra,
förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona givit,
dracks även min skål, sedan druckne vi blivit.

Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drivas:
om ej man far bort, där man icke kan trivas.

Vitalis (E Sjöberg):

Epigram

1.
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.

3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?

5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.

8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.

9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.

10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.

11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.

12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.

13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.

14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.

15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?

18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.

19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.

20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!

Vitalis (E Sjöberg):

Skalderne

Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.

De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.

Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”

Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.

F(ranzén?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.

Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.

Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.

Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?

Vitalis (E Sjöberg):

Holofernes

Den mäktiga kejsaren Nebukadnesar,

i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.

Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!

Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.

Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.

Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.

Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.

Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.

Vitalis (E Sjöberg):

Orden

Små troll vi äro. Svart är ansiktsfärgen
och kunna vi försätta hällebergen.
Att fara kring, det göra vi så gärna;
men ingen vet, vartut vi månde ärna.
Vi veta det ej själva. Då vi vandra,
vi ofta stå och gapa på varandra.
Var en på sig en liten bjällra fäster:
då ringer det i öster och i vester,
och folket över berg och dalar springer, —
det måste veta, vad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
i luften göra underliga turer,
det kan ej veta, vad det skall oss kalla,
men löper kapp, varthelst vi må befalla.

Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
varav det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Var en av dem gläds högt, när oss han skådar:
då fäster han vid våra fötter trådar
och rustar ut oss till små marionetter,
och drar och drar, tills oss i gång han sätter.

Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
ty vvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
i tomma hjärnor först, som Embryoner,
en stund vi ligga. Därifrån upprunna,
vi sedan bärga oss, så gott vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drivas
och där vi mycket, mycket gerna trivas.
Där bo vi grant. Ej kan regnbågen hysa,
så många färger, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna av oss själva oss ej röra:
beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, vilken ej försvinner,
förr’n vårt lekamliga å båle brinner.

Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
vid hovet och i fjärran länder farit,
för dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
och ville oss från själva luften stänga.
De åka icke fort. Då kvällsoln skiner,
de dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
liksom betjänter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
de vilja ej med bönder gerna vara.

Och ofta gamla barn, som männer heta,
vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
de vilja äta, vilja hava fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
och springa kring och uppå reven röra.
De riva sig i huvudet och klaga:
se på varann’ och, vad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
och fjällat oss och huvudet avtagit,
en underlig pastej de av oss göra,
som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu av oss sig ätit mätta,
så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Där till en krans vi oss tillsammanleta;
men hur vi kommit dit, blott få det veta.

Och stundom underliga tal vi föra
och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
och stjäla bort, vad der kan grannast vara.
Och stjärnor på den blåa himlamarken
bortplocka, liksom liljor uti parken,
och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
och matlukt kommer ifrån himlaköken,
ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
står brud. Vi träda in i högtidssalen
i samma ögonblick man öppnar balen.
Där en Rubin, på jorden kallad flicka,
går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
der spar man ej de gamla stjärneviner:
de smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
och dansa så, tills vi bli huvudyra;
när då vi fötterna ej kunna styra
och vilja ut, men ingen utväg veta,
det är fatalt, och då bombast vi heta.

Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det själva, utan andarna oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
då råda vi utöver land och vatten
och hava mycket lyckeliga öden,
men solen hata vi långt mer än döden
och kunna henne icke alls begripa:
om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och varken äta eller dricka gitta,
då äro vi till uppsyn mest besatta
och den oss känner kallar oss för platta.

Men, när en man står fram med kraft och anda,
och griper oss med mäktig skaparhand,
sig töcknet kring vårt kaos börjar randa:
en själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda
och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväva
och mänskohjertan saligt genombäva.

Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
där styrman sitter själv så lugn och fri,
på livets bölja formar klara ringar
och himlens stjärnor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
vår barndomsoskuld heter Poesi:
och Psyche själv, som uti stoftet trånar,
blott utav oss odödlig ungdom lånar.

Ty, med vår balsamvinge vi beröra
dess hjärta, trånande i livets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
var gång hon hör de underbara orden.

Vitalis (E Sjöberg):

Gengångaren

En Legend, nyare än den nyaste.

I en väldig friförsamling,
i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.

Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.

När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet

husrum åt de Phosphorister.

Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.

Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.

Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.

Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.

Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.

Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.

Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter

byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).

Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen

bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?

Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?

Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.

Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.

Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.

Vitalis (E Sjöberg):

Sverige

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vitalis (E Sjöberg):

Vision

Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
(Virgilius).

Jag såg ett tempel, byggt på lösa sanden,
grant, som de hus av kort dem barnen bygga.
Av färgat glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
på fönstren lekte, uti sällsam glans,
så rosenröd, som han uti förtvivlan
höll på att gråta blod. Av spegelglas
var mur var gjord i templets helga hallar,
att prästerna, varthelst sin blick de vända,
må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste av templet
rann, rik på vatten, deras Aganippe:
odödlighet tros finnas på dess botten.
Var präst, av ärans helga törst förbränd,
sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
i hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
de källans sköna botten måtte finna.
De hämta stundom vattnet upp med pipor,
och blåsa ut det uti granna bubblor.
En allmänhet med händer utaf mjölk
står utanför; men hyllande förtjänsten,
hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
en av naturens underbara Andar
uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en övermäktig
till templets helgedom fientligt nalkas,
då gav han upp ett Fridsrop.

Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
furst Amadis uppå sin tron, den höga.
Som tronen vacklade, man anbragt stöd
av bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln av rökverk,
min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
att spänna de Studenters unga bågar
och ävven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, där hon drömt,
nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
helt kärligt log, utropande betagen:
Vad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingenting.

Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjärran bort från denna flod,
att ej dess falska Näcke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
att söka kransar uti lagerskogen.
Men vad skall den med krans, som ej har huvud
att sätta honom på? De tåligt drogo
det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
betydde det dock även andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
han på sin karvstock skrev vart ökdagsverke,
som de, i sin anletes svett, på Pinden,
hos den ogena Fru Minerva utgjort.

Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste av det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
i Tyskland nämligen. Fast stapplande,
han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arvsynd i vår släkt
att råka i disharmoni och grubbel,
ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
rev sönder sina byxor, föll hans tanke
på gåtan av tillvarelsen, och fann den
helt outgrundlig. Svart blev för hans ögon.
Varföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
ej någon, att han därpå svara kunde.
Då greps hans själ av en oändlig längtan
att kasta sig uti det mörka djupet,
och göra en visit hos Lethes Näcke,
helst ock han själv en vattenande var.
Men en barmhärtig Samarit från Sverige
gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lev länge än till ära för vår släkt!
Men om det icke mer står i din makt,
som icke heller jag otroligt håller,
Elia, giv mig då i arv din mantel!
Jag kan behöva den till djäknekappa,
se’n en Skolgosse, utav nya Skolan,
i dessa dagar mig till djäkne gjort.
Giv mig också, i dubbelt mått, din anda
att nåd jag hos mitt publicum må vinna.

Men jag ej endast såg: jag även hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm av getingar
rätt trevligt byggt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
en vacker pilt, som vandrat över villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
hans Biograf, den ädle Callovai.

Vitalis (E Sjöberg):