Nu det våras, träden knoppas i naturens bröllopssal,
i den tysta skogen höres
redan nordens näktergal,
och från tuvan blickar sippan
rodnande mot solen opp,
medan ekorrn glad och lustig
gör i granen sina hopp.
Solens strålar värma fälten,
gröna brodden sticker opp,
lilla bäcken muntert sorlar,
härligt sväller björkens knopp.
Allt är solljus, liv och glädje
i naturens bröllopssal,
blott ett stilla, ljuvligt vemod
följer aftonvinden sval.
Hjärtat vaknar, och jag minnes
hur det var en annan vår
Många vårar sedan svunnit,
men jag mimns det som i går,
minnes, hur i Värmlands dalar
Andens pingstvind vida drog
och till Jesu Kristi fötter
mången hjälte nederslog.
I mitt världsförfrusna hjärta
blev för första gången vår.
Jesu kärlek smälte drivan,
Jesu dyra, djupa sår,
och en ny och himmelsk glädje,
outsäglig, underbar,
fyllde hjärta, håg och sinne —
o, hur säll den tiden var!
Låt ock nu uti mitt hjärta
bli en vårtid, Fader kär!
Trots all otro, köld och smärta
står till dig min själs begär,
och jag längtar att få vila,
vila ut invid ditt bröst
och med salig glädje lyssna
till din egen, kända röst.
Kom och låt din Ande verka,
blåsa bort vad isigt är!
Låt de dina bliva värmda
av din kärlek, Herre kär!
Då skall tro och hopp och kärlek
spira upp på nytt igen
som naturens sköna blomster,
och vi få en vårtid än.
