Du får ej förringa din skuld

Du får ej förringa din skuld, 

trögsint och samvetslat.

men också vakta dig för

att ge den koturn och format.

Du får ej stegra dess mått

i hemligt storhetsbegär.

Du måste se den så ful,

så liten och låg som den är

Du måste med nykter blick

betrakta det simpla du gjort.

I synden är ingenting skönt,

i det onda är ingenting stort.

B Malmberg:

Drömmen kommer till slut

Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 

Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 

Det rister till i björken, 

omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;

sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 

tomtänkt, naken, utan form, 

längtar efter sömnens lena oljobad; 

så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 

Väggarna mullrar och livet är trångt. 

Hushöga vandrande vattenmurar. 

Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

Thorsten Jonsson:

Ord

Vi vämjes inför alla ord — 

tomma, haltlösa, fega, 

till intet förbindande — 

alla vägar höljer de in i dimma. 

Vi är trötta på de kringresande agenterna 

med de välpolerade lögnorden 

och de "symboliska" handlingarna. 

Statscheferna "slår näven i bordet" 

och det förlamande löjet 

slår ut över en gastkramad värld. 

Orden flöda och flöda, 

men vi hungrar efter sanning. 

Aldrig har världen längtat 

så som i dag 

efter den stora upplevelsen: 

Uppriktighet! 

Vi ville skrika i förtvivlan: 

vi går under i denna förbannade lögn! 

Men plötsligt ser vi dig, broder, 

där du står i eldskenet — 

i skyttegraven, i kulsprutenästet: 

dina ord äro eldstrimmor, 

krossande, dödande, 

men sanna. 

Du har inget val 

annat än trofasthet 

och allt ditt ger du. 

Vi hälsar dig, broder:

du kämpar för världen

och oss alla. 

Du måste, måste! 

Och vi vill som du: 

Sanning 

och — som du — 

fred och ny vår.

R Jändel:

Från hembygden

Vid Fabian Månssons bår

(endast ett år före förf:s egen död)

Det lilla landet utav fattigdom och lek, 

hårt prövat genom tiderna och åren, 

förtrampat, blödande och hungrande, 

med evig morgonfriskhet över snåren — 

vårt fattiga och skygga svedjeland, 

där kung och fogde gått med svärd och brand, 

dock alltid blommande på nytt med våren — 

Ditt land, där bergen blommade, Du vet, 

och havet sjöng för törnrosklädda stränder, 

det lilla landet fyllt — som Du — av trots och vekhet 

sin kära hälsning till Ditt minne sänder. 

Ditt folk av eld och yverboren längtan, 

av trägen kamp och enslig tankfullhet, 

det hälsar Dig, när Du vid facklors sken 

går in i oåtkomlig evighet — 

en av de största, sannaste det vet. 

Vi hälsa Dig. Vårt hårda trots i Dig 

fick liv och tyngd som ej hos någon annan, 

liksom vår kärlek och vår lekfullhet 

Du har — och tankens storhet över pannan. 

I vintermörkret se vi Dig gå bort. 

Dock är Ditt namn och minne ej begravet. 

Ditt verk skall leva, stort och morgonklart. — 

Du kommer åter till Ditt barndomsland — 

ja, länge än sen askan strötts i havet!

R Jändel:

Det är en ros utsprungen

Det är en ros utsprungen;

vem bär dess budskap fram?
Envar är nödd och tvungen

att känna med sin stam.

En blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter,

den kalla vintertid.

Den vita stjärnan tindrar

högt över tanks och hus,

och bombmaskiner hindrar

vår sömn med mörkt, tungt brus.

Tunn ligger julens snö.

Därunder vilar tysta

de män som nyss fick dö.

Thorsten Jonsson:

Vinterlandskap

Som en blågrå putsvägg skymmer himmeln väster. 

Vintermånens cirkel snörs av kölden åt. 

Hårt mot solnedgångens smala, gula rester 

står, som silhuetter stansade ur plåt, 

husen ner vid älven, och en svartblå båt 

njuter, låst av is, frostfransad, sin semester. 

Bortglömd gnistrar med sitt döda, gula sken 

lyktan framför tegelkyrkan. Isklar bjäller-

klang når hit från älvens andra strand. Det gnäller 

vasst i snön av steg, och under björkallén 

växer mörkret redan grått: en arktisk kväll är 

över oss med skymning kall och tung som sten.

Thorsten Jonsson:

Du vet det nog mitt hjärta

Du vet det nog, mitt hjärta,

du vet att stor är Gud,
men stor är också satan,
som ständigt byter skrud.

Nåväl, så får du kämpa
och tro trots brutna bud
att stor är mörkrets furste,
men större är dock Gud.

K Munk: