söndag 21 februari 2021

Det högtförnäma äkta paret

Tiden gör oboteliga skador,
oförsynt dess makt på allting rår.
Glest och grånat är grevinnans hår,
ingen minns, när greven hade vador,
chapeau bas han uppå pinnar går.

Bägges skuldror till förvandling lutar,
men hur kapprakt är ej deras mod!
Utom dräggen av en grevlig blod,
se två mumier uti granna klutar,
forna tiders murkna återstod.

Hör Hans Nåd med stora namn på tungan
utav fädrens stolta ättelängd,
geisten väldig; rösten, kvävd och stängd,
under synbart äventyr för lungan,
sorla jämt om deras bragders mängd.

Se dess makas varje blick befalla
slavisk vördnad för dess rang och börd,
skral och skröplig, än av flärden förd,
fordom uti robe de cour och gala
i ett hov förtorkad och försnörd.

Se, min vän, men ömka och beklaga
höga dårens usla ålderdom:
sista tanden skallrar i hans gom;
han ej livets ledsnad kan fördraga
och förskräcks för vansklighetens dom.


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

fredag 19 februari 2021

Ack, du underbara blå afton

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Den unga herdinnan Dorillas kväde

Frihet, min fröjd, du min gudinna,
unna mig i din skugga bo!
Ungdom och oskuld hos dig finna
lugn och ro.
Kärlekens nöjen snart försvinna,
bäst de gro.

Fjärran jag sett hans falska snara,
fjärran den eld, som allt förtär,
men aldrig än den nöjder vara,
som är kär.
Skydda mig, frihet, att förfara
vad det är!

Tirsis för mig det band berömmer,
prisar den vällust kärlek ger.
Av honom själv tvärtom jag dömer,
när jag ser
sinnenas oro, som han glömmer
kväva mer.

"Kärlek", han säger, helt betagen,
"övar vårt vett fullkomligt väl."
Däri jag ser mig ock bedragen,
ty hans själ
yrar och drömmer hela dagen
fjolligt gräl.

När han min hy med liljan parar
och talar om min fägrings prakt,
har han ej, när den stunden varar,
hörselns makt,
men kallar, vad jag hövlig svarar,
blott förakt.

Och fast han sett mig ofta gråta
lammen, som kommit ur min vård,
fast jag begrov med ögon våta
lilla mård,
kallar han mig - hur tycks det låta? -
grym och hård.

Därför jag tror, att denna branden
kväver båd minne, mod och vett.
Herden, som sjöng vid klara stranden
allt i ett,
tiger nu, sen i kärleksbanden
han sig gett.

Kärlek kan sig och snart förbyta,
flyger så lätt som svalor små,
som säven uppå vattnet flyta
i vår å,
dem minsta årtag sönderbryta
och nedslå.

Sist när jag satt vid aspen gröna
och knöt de mjuka blomsterblad,
hörde jag en, som för sin sköna
ljuvligt kvad
och henne att dess kärlek löna
häftigt bad.

"Ack", tänkte jag, "vad älskogsvåda
har nu tänt alla herdar an?
Tirsis vill mig detsamma båda,
bäst han kan."
Och när jag gick att denne skåda,
var det han.

Han, som av högsta låga tänder,
för mina fötter nylig låg,
honom jag nu av andra händer
fängslad såg.
Kärleken så var timma vänder
deras håg.

Långt mera lust i skogen vankar,
där mina får i skuggan gå,
se, hur sin mjölk av modern samka
lammen små.
Av sådan kärlek mina tankar
nöje få.

När som mitt spel om aftonstunder
härmar de ömma fåglars bröst
och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst,
finner jag i menlösa under
ro och tröst.

Därför fly, kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
lösa skämt!
Mig har din blick, din första låga
redan skrämt.


H C Nordenflycht:

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill, 
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

Jag går i fara var jag går

Jag går i fara var jag går. 
Jag måste alltid tänka 
att Satan invid vägen står 
med färdigsmidda länkar. 
Hans dolda helvetsbrand 
mej lätt förvilla kan 
när inte på min vakt jag står. 
Jag går i fara var jag går. 

Jag går i trångmål var jag går.
Mot synden ska jag strida. 
Om Herren lägger korset på, 
då ska jag tåligt lida. 
Rätt ofta jag ej ser 
en väg att vandra mer, 
när motgångsdimman blir för svår. 
Jag går i trångmål var jag går. 

Jag går mot döden var jag går,
vart än jag här mej vänder. 
Förrän jag vet det, klockan slår 
och döden bud mej sänder. 
Ett litet andetag, 
så slutar livets dag 
och jag i evigheten står. 
Jag går mot döden var jag går. 

Jag går bland änglar var jag går 
och de ska mej bevara. 
Alls inget Satans makt förmår 
mot denna himlaskara. 
Bort, världens suck och sorg, 
jag går i änglaborg 
och Herren räknat mina hår. 
Jag går bland änglar var jag går. 

Jag går med Jesus var jag går, 
han har mej vid sin sida. 
Han läker mej med sina sår 
och hjälper mej att strida. 
Där han står ondskan mot, 
jag sätter ner min fot. 
Om allting än min ofärd spår, 
jag går med Jesus var jag går. 

Jag går till himlen var jag går, 
så fatta mod, mitt hjärta! 
I himlen du en ände får 
på all din nöd och smärta. 
Bort, världens lust och prakt, 
ni hör vad jag har sagt: 
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.

måndag 15 februari 2021

Archimedes fasta punkt

"Och hade jag i rymden fått
en punkt, som ej kan svikta,
ett enda stadigt fäste blott
att där min hävstång rikta,
jag skulle lyfta denna jord
med makten av mitt härskarord
ur axeln av dess bana
att nya cirklar dana!"

Väl sagt, du krafternas titan,
du mekanikens jätte!
Dock maktlös rymdens ocean
du med ditt snille mätte.
Dig var förmenat att förstå
den alltets enkla gåta då,
som nu ett barn kan fatta,
en vis ej underskatta.

Ej dold i lärdomens mystär,
ej blott åt kraften unnad,
ej fjärran, men oss städse när
och uppenbart förkunnad
är denna rymdens fasta punkt,
där mänskoanden vilar lugnt,
högt över berg och kullar
på detta klot, som rullar.

Välj ut den svagaste på jord,
kläd av hans egen ära,
giv honom Guds den Högstes ord,
och han skall jorden bära.
Med bönens hävstång, stödd på Gud,
med kraften av Guds allmakts bud
skall han planeten lyfta
ur kaos’ natt och klyfta.

Din Zeus var moln, din kraft var rök,
och vanmakt var ditt snille;
vår kunskap är ett svagt försök,
och tankar fara ville.
I Gud vårt starka fäste är,
och i Hans kraft vår ande bär,
lätt som ett flarn på fjärden,
på sina skuldror världen.

(15 februari)

Z Topelius:

söndag 14 februari 2021

På Fastlagssöndagen: Se, vi gå upp till Jerusalem

Se, vi gå upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:
Bildresultat för Paul Nilsson bilder

I dag Sanct Valentini dag

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Charles Ier d'Orléans.jpg

fredag 12 februari 2021

Till 250-årsminnet: Adolfs skål

 


//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://



söndag 7 februari 2021

Hanna - en dikt i tre sånger














Inledning: Den första kärleken.


Första sången

Liksom den bäck, där rann, 
för den, som rinner här, 
vi voro för varann, 
så länge du var där. 

Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster 
strålade klar och kastade ljus på den lantliga prästgåln, 
där uråldrig den låg vid den speglande viken av insjön. 
Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn, 
rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan, 
stundom med handen fläktande bort den skockande röken. 
Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda 
älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet. 
»Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord, 
bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn, 
ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars.» 
Så han skrivit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam, 
väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen. 

Men mellertid vid väven, i hushållskammaren uppställd, 
satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna. 
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan, 
fri i sin lediga dräkt att sköta det ljuva bestyret. 
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder, 
vidgades fullt och lyftes av andedräkten i vågor, 
när med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen. 
Men som en spegel klart var ögat och lyste av glädje. 
Länge hon vävit ännu, om helgens timme ej ingått, 
glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla; 
men då hon ljudet förnam av det klingande uret i kammarn, 
hörde hon opp att trampa sin väv, nedlade i korgen 
rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken. 
Sedan besåg hon sitt verk, av belåtenhet lockad att småle, 
fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit, 
tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta: 

»Visst en sötare väv ej funnits än denna; hur vackert 
randar ej blått och rött och en tråd av det gula i kanten. 
Hade jag ren en klädning därav att bära i morgon! 
Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag, 
litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan, 
röd av värman och grann och nättare mycket än alla, 
sneglar en var på mig och avundsjukas i tysthet. 
Men då den aktade herrn, den rike befallningsman kommer, 
spotsk och förnäm och alla med vördnad vika för honom, 
måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är.» 
Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg, 
öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan, 
medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad, 
strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet. 

Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanna, 
vilken i många växlande år, sorgfällig och trogen, 
släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt. 
Denna nu kom andtruten och talade genast och sade: 
»Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre, 
tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart, 
ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården. 
Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt, 
kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra, 
ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind, 
ny var även hans dräkt och undransvärdig i fägring. 
Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan, 
såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården, 
gammal och ung, och hans öga var milt att skåda som solsken. 
Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan, 
djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter; 
så av vördnad jag neg och ärnade digna på stället. 
Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig, 
utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna', 
sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar, 
ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.' 
Så han sade och log, och en mening låg i hans löje. 
Vad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat, 
fann jag ej då. Ett band låg över min tunga, och tårar 
trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren 
skämta som andra och ej förakta den ringare mera. 
Lätt dock gissar jag nu, vad han mente: att allt han förnyat, 
kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra 
levnad också och ej mer föråldras allena och ogift; 
men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården, 
därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid; 
åter att milt han log och lovte lörpanta det bästa, 
tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka.» 

Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan, 
när hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore, 
om hon den runda, vördige herrns värderade maka 
blev och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor. 
Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen, 
tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga huvud, 
full av behag, och såg sig med fröjd och talte tillika: 
»Gamla Susanna, tycker ni, skulle han välja en sådan? 
Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes? 
Fy, jag är själv snart rädd för mitt överdådiga öga. 
Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar 
mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor, 
sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt? 
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom, 
rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa, 
tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan 
snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen. 
Dock, vad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig, 
söka sig brud, då som ung han älskat att leva allena?» 

Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring, 
tog guldringar på fingren och tillknöt klädningen bättre, 
men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn 
blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade: 
»Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning, 
in i min kammare snart att höra ett ord om din framtid.» 
Sagt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters 
hjärta betog, och av aningar fylldes det lekande sinnet. 
Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens 
rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom; 
allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida, 
färdig att söka sig skygd: men hon talade häpen och sade: 
»Råd mig, gamla Susanna, och säg, vad måste jag göra? 
Måste jag stå för den ärade herrn och begäras av honom, 
spricker min kind av blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen; 
så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas. » 
»Hå, hå», svarade, leende slugt, den gamla Susanna, 
»nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen. 
Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller mannen, 
och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes; 
åter förut är det hon, som har att säga det mesta. 
Minns jag dock själv, hur jag förr, då han kom densamma, 
som sedan blev mig en trogen man, tills döden skilde oss åter, 
- hur jag befallde och viste mig spotsk och värd att begäras, 
tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; 
därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, 
akta knappt värt att kasta en blick på den ärade herren, 
innan han bugat sig djupt och ödmjukt bett om er ynnest. 
Men då han talat och sagt, vad hans hjärta bjuder att säga, 
blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar 
tid att besinna er först och går högmodig tillbaka. 
Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga 
mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera, 
lära med spaknat mod, att ni ej är färdig att genast 
springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. 
Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld, 
väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud, 
sitter ni här och har alls icke i sinnet ett avslag; 
skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka, 
hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnat, 
ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde 
hållen och lika förnäm som er ädle bedagade herre.» 

Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren, 
kom i den svala farstun och stannade, dragande andan 
länge och sökande tyst att kuva det klappande hjärtat. 
Men då hon druckit sig mätt av aftonkylan och kinden 
mildare brann och barmen sin våg ren saktare hävde, 
rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde. 
Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuv till förundran; 
lik en strimma av sjön, som, av morgonstrålar begjuten, 
smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar, 
sågs i sin fägring hon nu emellan de gamla i kammarn. 
Men av förtjusning greps den rike befallningsmans hjärta, 
sinnet av värma mjuknade opp, och kärlekens sötma 
blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror. 
Pipan ställde han straxt med belevenhet unnan och framsteg, 
prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss. 
Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början, 
utan han plirade ömt och myste med munnen allenast. 

Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: 
»Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, 
väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, 
likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, 
synlig en stund, och lätt av en fläkt förskingras en annan. 
Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta 
tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas. 
Därför har jag också rätt ofta i stojet av dagen, 
ofta i nattens lugn, på din framtid tänkt och med oro 
fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös. 
Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker 
honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida. 
Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan 
dröjer ännu och kraften är kvar att råda och handla; 
så syns ingen, som tyngs av ålderdom och av krämpor. 
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger 
allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad, 
finner du lätt, att ej mången, som han, kan skänka en flicka 
lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. 
Pröva dig då, och beslut, om du vill som maka den ädle 
följa och gläda hans liv och dela hans håvor tillika.» 

Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan 
talet och blickade ned och kunde ej svara av häpnad. 
Men den förståndige herrn, den rike befallningsman gladdes, 
full av förhoppning, och log och gnuggade händren och sade: 
»Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset, 
kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden 
fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka, 
så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle. 
Men inredningen räcker evinnerligt länge, förgäves 
har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat; 
fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela. 
Men i det gamla huset är allt uppfejat och lagat, 
rummen drivna på nytt, allt under mitt öga, tapeter 
- knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blevo - 
satta i saln, förmaket och även i kammarn där inom, 
så att man där kan möta också en vinter, då kölden 
jagar oss in och vi älska det trevliga tjället och brasan. 
Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika, 
kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln, 
rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna; 
kanske mognar ett äpple också, om sommarn är vacker.» 

Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor: 
»Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister 
min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan 
lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom; 
annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas. 
Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när 
icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren. 
Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga 
allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas. 
Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka landet 
och hämta oss kram! Jag säger, en klädning av siden 
såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp.» 

Mera talade ej till sitt pris den aktade herren, 
utan han teg och gladdes av hopp, frikostigt i tanken 
välvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö, 
löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen. 
Men på sin dotter blickade milt den vördige pastorn, 
rökte och log och talade snart, halvt bryende, detta: 
»Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast 
svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand; 
men för den aktade herrn går snart en dag och en annan, 
medan han väntar på svar och du överlägger och lugnas.» 
Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens 
hjärta, och glad i sin håg begav hon sig åter ur kammarn, 
svalan den glättiga lik, som, kommen av våda i rummen, 
bävat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar. 
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda gamle 
att var på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen, 
orda om jordens ans och göra till byggnader utkast; 
själv hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan, 
spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå. 

Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna, 
fostrad som dotter mer än som tjänarinna i huset, 
såg hon och bjöd med en vink av den lyftade handen att nalkas. 
Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans 
trappa med blommor och löv och kom rödbrusig och svettig. 
Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan, 
först i salen och dän i den ensliga kammarn där inom; 
men där talte bekymrad den sjuttonåriga flickan: 
»Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen 
smugit sig ren, gå tyst och titta i fönstret, att ingen 
står bland syrenerna gömd där ute och spetsar sitt öra! 
Vet du, en underlig sak, en förunderlig - skratta blott icke! - 
vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren av en fästman.» 
»Fästman!» ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde 
händerna ned, »helt visst har den stolte befallningsman friat? 
Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre 
flicka än ni, en mera bekväm att dagar och nätter 
värma hans svalnade famn och smittas av ålderns förvissning. 
Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjärta, 
akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift. 
Vad, om den gamles teg är större än andras, hans boning 
högre sitt tak, på våningar höjt, mot himmelen sträcker, 
borta är lyckan ändå: för trevnaden gulnar ej axet, 
kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes, 
sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas. 
Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, 
rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; 
såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yviga bladen 
krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma. 
Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull, 
gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust 
fästa sig under håvornas glans och smitta det goda; 
därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta 
bjuder er ringare skatter kanske men gladare dagar!» 

Henne med undran svarade då den vänliga Hanna: 
»Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på vad du talar, 
toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek, 
vårda hans hus och njuta med fröjd det goda han äger? 
Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla, 
hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen 
log, då han nalkades, ömt, och ögat strålade vänligt. 
Så syns ingen, som tyngs av ålderdom och av krämpor. 
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger 
allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad, 
finner du snart, att ej mången, som han, kan skänka en flicka 
lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. 
Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena, 
ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig 
hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljuvhet, 
veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre 
håvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar. 
Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska. 
Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka 
mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit, 
rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?» 
»Hå hå», suckade nu den vackra Johanna, »förgäves 
skattas ej guldet högt, då det allt kan jämna i världen, 
göre den åldrige ung och en ung förlika med åldern. 
Låt då gärna de ord, jag talte, försvinna med vinden, 
såsom de kommo med den, och bliv för den gamle en trogen 
maka, och gör hans glädje, och gläds av hans skatter tillbaka; 
akta blott, skåda ej sen, vad ni än ej skådat, en yngling, 
er jämlike till år och med er jämnlottad i villkor, 
se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga 
faller i ert och en blick, som ej mer förjagas och glömmes, 
blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta!» 
Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedrövad. 

Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, 
höjde sitt huvud och såg vitt över den strålande nejden, 
såg dess lundar och berg, dess speglande sjöar i solens 
mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljuva, 
såg och rördes till tårar av fröjd och talte och sade: 
»Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, 
där man sin barndoms dar har plockat som blommor av tiden, 
räknade ej, blott ljuva och snart förvissnade åter? 
Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta 
vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme; 
ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan 
sutit med sömmen i famnen och tänkt. - Nu säg, vad jag tänkt då! 
Allt är förtroligt och kärt, var planta, bekant som en syster, 
skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar 
komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga. 
Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka 
högre än lyckan att här få leva med egna beständigt? 
Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas: 
mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets 
ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden. 
Därför måste väl nu den ädle begära en annan, 
söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet 
älskat och ljuvt och bättre förstår värdera hans håvor; 
sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket, 
menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas.» 

Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet, 
hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle 
yppa det sen och våga bedröva den ärade herren; 
ty i detsamma rullade fram på den banade vägen, 
skymd i en virvel av damm, en kärra, och vänligt i farten 
lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret. 
Denna i blinken kände igen sin väntade broder, 
klappade händren glatt tillsamman och, glömmande oron, 
skyndade ut att se och möta de komna på gården. 



Andra sången

O, andra nejders son, 
vi flög du dädan, sag? 
O, fågel långt ifrån, 
vem styrde hit din väg? 

Ren man hälsat varann och med återseendets glädje 
växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn 
satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn. 
Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen, 
vilken för många bestyr och förargliga rester i socknen 
knappt hann bygga med ord en prunkande våning och välva 
taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa. 
Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga 
ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens 
glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna, 
innan han såg hans kind av förlägenhet rodna och ögat 
sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade: 
»Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt 
vilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling; 
men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta, 
ser av en ädel man, av den äldste, jag ägde bland vänner, 
liksom den varmaste även, de oförgätliga dragen. 
Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan, 
barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med varandra. 
Knä vid knä där sutto vi sen och delte gemensamt 
läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan. 
Men då med sommarns sprickande löv och med drivan om julen 
friheten kom och vi foro en var till det saknade hemmet, 
var det i glädjen en sorg att lämna varandra och skiljas; 
åter, när skolan kallade oss och ömma föräldrars 
armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, 
var det i sorgen en glädje att vänta varandra och mötas. 
Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne, 
lätt som en telning viras omkring en annan och växer, 
växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda. 
En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård 
bytte mot helgedomen en gång och sökte av ljusets 
heliga skatter en lott att äga och sprida i världen. 
Tävlande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena, 
glädde den andra också att veta och känna och lära. 
Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider, 
lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana 
sågo mot kommande år och mot värv, som väntade mannen, 
ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika, 
ägde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma. 
O, då vi skildes sen - som han sjunger, den älsklige skalden - 
for han för evigt dit, jag hit. Bekymren i livet 
kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor. 
Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder, 
levde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad; 
jag vid en bortglömd vik av en insjö fjärran i norden 
grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda. 
Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga, 
ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet, 
glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan, 
glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och livets 
sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan; 
allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad, 
ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom.» 

Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt. 
Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte: 
»Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes, 
döv i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända 
var det en annan vän, som han skattade mer än min fader.» 
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: 
»Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, 
smekt av er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, 
hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. 
Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, 
talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, 
delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda. 
Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd 
grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara, 
talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta 
dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er. 
Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet 
ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen, 
länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning! 
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, 
höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, 
finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet 
visar ett drag, ej sett och ej glömt sen gladare tider.' 
Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!» 

Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat, 
när med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen 
reste sig upp: »O, son av den älskade», sade han stilla, 
»bild av en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta, 
kom, att i dig jag må famna ännu den ädle som bortgått. 
Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän, 
bjuden för sommaren blott, må du leva och röras ibland oss, 
kär som en skänk av himlen, en son, är du kommen, och tacksam 
tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser.» 

Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg 
trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen. 
Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet 
spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet, 
där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten. 
Varsam, full av förundran och rädd att störa den gamle, 
började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning; 
men till sin dotter talade då den vördige pastorn: 
»Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers 
kyss åt en yngling ge, som så främmande varit dig hittills! 
Se, för en framtid är han din bror, en son av din faders 
ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster.» 

Sagt; och en ljuv, lätt flammande sky, halvmulen av oro, 
spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet. 
Tvekande stod hon, dröjde och teg, men milt i sin bävan 
föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat. 
Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan, 
fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar 
lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd. 
- Icke ett ord blev talat. Med ömt, halvt tvekande saktmod 
drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan 
ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar. 

Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt, 
tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet. 
Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen, 
ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väven, 
lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna. 
Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat 
närde hon stilla och log och tårades, själv som en gåta, 
själv som en gycklande dröm för sin ljuvt förvirrade tanke. 
»Varför», tänkte hon, »dröjer jag här, som jag vore förtrollad; 
har jag ej mycket ännu att bestyra? Syrener och häggar 
bjuda mig blommor och löv, och likväl oprydd för de komna 
står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas 
av mossväggarne där, med mörknade tavlor behängda; 
ser han då ut, som vore han van att mötas av sådant? 
Kunde jag komma mig opp och företaga mig något, 
skulle jag lättare bli och den oförklarliga oron 
lämna min själ. Vad tåras jag för, vad suckar jag över? 
- Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, 
är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? 
Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam 
sitter vid väven jag då och kastar min spole och ryser, 
när stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. 
Tom är gården och tyst. Min bror är borta och borta 
även den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar; 
allt är ödsligt och hemskt, som i gravar går man i rummen. 
Nån gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan, 
skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer 
mulen och pratar en stund och berömmer sin boning och reser. 
Är då så ljuvt allt detta, och borde jag annat än gråta, 
borde jag annat än gråta också för sommarn? En okänd
väntas och visar sig knappt, förr'n redan han är som en broder, 
kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga 
djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta. 
Vad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?» 
Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta en blomdoft 
liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas. 

Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer, 
friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen, 
kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna. 
Farstun ville hon än långt grannare pryda med lövverk, 
sätta buketter i glas för rummen och kammarn på vinden 
fylla med blomsterångor, att ljuvt för de komna den första 
natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas. 
Först dock på hushållskammarn en blick av vana hon fäste, 
öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna 
såg, då, med kinderna flammande än och ögat i tårar, 
upp från väven hon steg och försökte att härma ett löje. 
Genast glömde sitt värv den tjänande tärnan och ställde 
korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan; 
själv med förundran nalkades hon den skyggande flickan. 
»Varför», sade hon, »ser jag en tår i ert mulnade öga, 
vilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla 
vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?» 

Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan, 
leende glatt, som om ren hon visste det väntade svaret. 
Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas, 
utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade: 
»Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna, 
tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta, 
liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore. 
Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret! 
Vilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer, 
kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme 
sitta som jag här inne i kvalmen av häggarnas dofter, 
se, om ditt huvud ej tynges till slut och ögonen rodna!» 

Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet 
aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter. 
Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna, 
tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt, 
ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan 
lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren. 
Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan 
blicka på nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen, 
utan hon ångrade snart i sitt sinne det hårda, hon talat. 
Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat 
fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans 
skuldra hon lutade ned sitt lockiga huvud och talte: 

»Visst långt mindre, än själv du förmodar det, goda Johanna, 
känner du mig och förstår, vad mitt innersta tänker och drömmer. 
Nyss, då den gamle begärde min hand och mitt hjärta av ömhet 
fylldes och gärna hans ensliga liv jag förljuvat och tröstat, 
mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal. 
Nu, då en gäst har kommit från vitt avlägsnade länder, 
okänd, mer än en sky, hit driven av vindarna, okänd, 
talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras av kärlek. 
Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke 
själv i mitt innersta du, att jag ej blir sluten av skygghet. 
Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen, 
syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken? 
Nej, med sin spensliga rock kring livet och hatten i handen 
sprang han från kärran och lyste av fröjd, då han gjorde sin hälsning. 
Sen - och jag finner det själv, hur tokig jag blir, då han nalkas - 
ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig, 
liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon. 
Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna, 
är det av kärlek ej, men av hat, åtminstone vrede, 
att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom, 
när han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott.» 

Sade och bävade skygg och tryckte sig närmare tärnans 
vänliga famn och gömde i den av blygsel sitt anlet. 
Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast 
svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn. 
Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan 
sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt. 
Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade: 
»Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda; 
innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna 
löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker, 
hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket 
samlats till lekar ren och berett lusteldar för natten.» 
Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra 
ljudet av klockan, som slog i detsamma, och glädjas att träffa 
allt som förut så förtroligt och kärt, i det älskade hemmet; 
hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick 
flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten. 
Men då hon klätt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda 
skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan.




Tredje sången

Till hjärtat, som var kallt, 
säg, hur du lågor bar! 
Hur kunde du bli allt 
för den, du intet var? 

Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster; 
mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften 
summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar 
kommo från ängarne än och lekte med ångor av blomstren. 
Lätta, med svävande steg, som hade av vingar de lyftats, 
styrde de unga sin färd mot den speglande stranden av träsket. 
Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets 
ljuva behag och hörde ej opp att minnas och tala: 
»Ser du den rodnande sjön», så sade han, »ser du, hur olik 
havet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder? 
Här är grönska och färger och liv. Otaliga holmar 
skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla 
lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga. 
Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet, 
öppnas en vidare rymd av vatten, och trevliga byar 
skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran. 
Åter på andra sidan vad fält av odlade tegar, 
bördiga, höljda av brodd, omgivna av skogiga höjder! 
Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna 
skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan. 
Här, där skymningen nu oss möter i skuggan av barrträd, 
här är siskornas lund, hit komma de första om våren, 
smekas på granarnas skott eller yvas och sjunga i toppen, 
liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad. 
Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen, 
skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren 
börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka. 
Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar 
spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar; 
innan han anar det själv, är han nere på buren, och nätet 
faller omkring och sången är slut och friheten borta. » 

»August», sade med bannande röst den vänliga systren, 
»o, att du än är grym som förut och fägnas av sådant! 
Är det ett nöje kanske att hålla en fånge i buren 
året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas? 
Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes, 
förs hon till skogen och hör en like och svarar av menlös 
glädje och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan.» 
Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade: 
»Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror, 
stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda 
lär man dock skynda, om blott av ett älskande hjärta man lockas.» 
Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden 
föga, ty nejden fäste hans blick och ställen, besökta 
tusende gånger förut, uppfyllde hans tanke med minnen. 

Leende talade då den främmande ynglingen åter: 
»Grymma vi kallas; vore vi så! Men grymmare mycket 
är var flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara. 
Se bland många blott en! Vid mitt hem, helt nära till gården, 
växte av åldriga björkar en lund, värderad och hägnad. 
Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löven 
började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos, 
samlades orrar ibland helt tama och åto i träden. 
Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta, 
smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och hytte, 
ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke, 
skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!' 
Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo, 
ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt. 
Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom, 
mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt. 
Denne dock hälsade ej men tryckte blott hatten i pannan 
djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan. 
Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet: 
'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtvivlan och bortgick; 
varför krossade du den arme?' Men hör, vad hon svarte: 
'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt 
taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?' 
Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar. 
Nu, säg själv, vad grymmare är: att skjuta en fågel 
eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?» 

Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden 
höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn, 
vilken från barndomsåren han där sett vistas och leva. 
Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade: 
»Lever han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket 
likasom förr, när morgonen gryr eller aftonen nalkas? 
Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat, 
mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fänge och bortglömt 
lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet.» 

Honom svarade rörd den vänliga systern och sade: 
»Bort han flyttat för alltid, och tom sen dagar och veckor 
står hans koja vid sjön och gläder ej ägaren mera. 
Kunde jag dock med ett ord eller några beskriva hans bortgång! 
Ofta, som hade han känt en gäckande aning, i vintras 
kom han och satt i vår stuga och rökte sin pipa vid ugnen, 
talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren. 
Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan, 
hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom; 
nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden 
revar och krokar och sen begynna att fiska på allvar. 
Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan. 
Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla, 
isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor 
öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes. 
Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre 
kunde han styra sin färd, var gång han syntes ånyo; 
tills att av hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle 
rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter. 
Då - en afton det var, och jag gick allena på stranden, 
lockad av blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt - 
fann jag mig, innan jag visste därav, helt nära hans koja. 
Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten 
hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma, 
ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning, 
innan jag vandrade bort. - Så trädde jag in i hans stuga. 
Ensam syntes han där, på sin halmbädd vilande stilla; 
mattare var hans öga än förr och vitare kinden; 
döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. 
Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han huvu't, 
hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe 
vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäva till källan, 
hämtade vatten och gav den döende gubben att dricka. 
Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog, 
tog han min hand i sin darrande hand och talade detta: 
'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka 
känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen!' 
Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös 
kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa, 
utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida. 
Luften strömmade in, glatt hördes den jagande måsen 
ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar 
bruten allenast av fiskarnes slag, som lekte vid grunden. 
Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet, 
var det en stråle av fröjd, eller syntes det vara det endast, 
efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans huvud 
sjunkit mot skuldran och livet med sorger och glädje försvunnit? 
Hyddan lämnade jag med bävande hjärta och tillslöt 
dörren och vågade ej, förr'n redan jag nalkades hemmet, 
stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande. 
Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben, 
nej, långt mer som det minne, jag får, sen jag länge betraktat 
fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna, 
solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla, 
sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider.» 

Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick. 
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, av ålder 
älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns 
skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta 
flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen, 
blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten, 
glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne. 
Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen 
höjde sig furar mot skyn, halvbrända, med glesnade kronor; 
icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens 
buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen av åsen. 
Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös 
tavla av skogar och vatten och fält utbreddes för ögat, 
klädda i skimmer ännu av aftonens mattade purpur. 
Skaror av vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar 
glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan, 
medan en annan fyllde dess rum med växlade färger.
Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor, 
kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad, 
hördes ur dalarna blott; och ibland till de döende ljuden 
fogade ljuvt vallhjonet en ton, mångdubblad av eko. 

Men till sin vän han talte, den främmande, full av förundran: 
»August, mera bekant, långt mer, än du varit mig nånsin,
är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen. 
Här visst ser jag den bok, på vars strålande sidor du läsit 
allt, vad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta, 
jag och min syster och du, och fördrevo med aningar kvällen. 
Lyckan av människans lott och kärleken, friden och glädjen 
lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar, 
vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden. 
Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken av eko, 
fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej anglar, 
leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta? 
O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln 
segla de kring, framtindra ibland i en stråle av solen, 
blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften; 
var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska?» 

Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans 
öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden; 
men med en halvdold suck hon frågade: »Talar han sådant, 
talar för andra han sådant, for mig upptäcker han intet! 
Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något, 
är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar, 
mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam. 
Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan 
endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta, 
gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon, 
någon att sluta mig till i en allvarsammare timme. 
Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta 
sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklarat! 
Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad 
över naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet. 
Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala, 
säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt, 
se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom'. 
O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar 
dröjde hos oss, hur vore det ljuvt att kunna med henne 
växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast! 
Låt mig höra ett ord, vad heter hon? Namnet allena 
vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne. 
Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?» 

»Fråga ej», svarade glatt den främmande, »ingen i världen 
liknar hon, knappast sig själv. Den av smek bortskämda Maria 
hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker. 
Hyllad av egna och främmande, snart enväldig och nyckfull, 
växte hon opp, men kär för oss alla förblev hon beständigt. 
Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen, 
kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke; 
fordrade åter hon spotskt, vad hon önskade, lydde man nästan, 
lydde, om än förtretad ibland, och visste ej varför. 
Sådan kom hon en höst till staden, och klubbar och kaffen 
började nu. På en kväll var ren lantflickan en moddam. 
Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig, 
tog hon i dansen ett steg, lornjerades, viskades, mystes; 
allt var lyckat och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt. 
Då först blev hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn 
eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa 
kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo; 
kom en annan, som ej, kan tänka, behagade henne, 
fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa, 
innan den finaste skymt av en rynka han såg på prinsessans 
näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet. 
Då kom även er bror, en vild björnunge från norden, 
teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra; 
inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera, 
satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets 
saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljuvast. 
Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll 
såg man i den med glesnade löv, tungt svävande dimmor, 
bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen. 
Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast, 
mera av under rikt och av drömmar, vakande drömmar. 

Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria 
lyssna också, och man såg, att hon häpnade först av förundran, 
liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna. 
Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken 
lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit 
drömmande kvar i vår krets. Förgäves! Följande afton 
kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast. 
Äntligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån gång, 
dolde hon tjusningen ej, och det övermodiga ögat 
svällde av tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick. 
Vilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag! 
Hemma förtrolig hon blev; på en dans saktmodig och enkel 
trädde hon in, besvarande milt var mötande hälsning. 
Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad, 
lika mot alla hon var, och även den ringastes hyllning 
fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke. 
Gladare nalkades snart var människa henne, och mindre 
slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes. 
Sådan var hon, försök att föreställa er henne, 
full av växlingar blott, nyss en, nu åter en annan! 
Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen». Leende avbröt 
vännen hans ord: »Kom», sade han, »följen mig; källan 
vid stranden måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom.» 

Sagt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen. 
Snart till källan man kom. Av himlens skimmer bestrålad, 
outtömlig och klar, där låg den i bädden av blommor, 
lik ett människoöga, vars frid, ej rubbad av stormar, 
dallrar av ljus blott än och av livets åder i djupet. 
Tysta vid brädden av den nedsatte sig alla och drucko, 
vilande där och betraktande sommaraftonens slockning. 
Ord ej funno de mer och sökte dem icke; i tankar 
närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes av sällhet; 
men på den främmandes bild föll flickans öga i källan. 
Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra, 
älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke; 
innan hon visste det, log dock hans blick mot hennes och möttes. 
Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat 
drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände hur kinderna redan 
tändes av glöd, och hon såg med bävan sitt rodnande anlet 
blottat i källan för ynglingens blick. - Då seglade vänligt, 
färgat i purpur, ett moln utöver den speglande böljan. 
Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad, 
se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet 
glödde, och flyktig en skymt av en tacksam glädje allenast 
röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet. 
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodern, 
nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar: 

»Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke, 
nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet: 
min är redan Maria, ej mer den spotska Maria, 
nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger 
skönare, än han beskrev, och mildare, ljuvare, bättre. 
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes 
broder din hand! så önskar hon, syster mot syster i byte; 
så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!» 

Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset 
ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen 
sakta bland löven och stod omsider vid brädden av vattnet. 
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln, 
flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen, 
skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen. 
Skonande fällde han stenen och såg, hur den bävande modren 
sam vid hans fötter ännu och trotsade döden av kärlek, 
tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad 
hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde. 

Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden, 
lockad av fågeln och rädd att störa de båda vid källan. 
Snart dock vände han om och spanade redan på avstånd, 
spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter. 
Famnad av ynglingens arm stod skön i den bleknade kvällen 
flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga huvud; 
men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom 
leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga. 
Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje 
tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt: 

»Nu, vad säger vår far, då vi så förlova oss alla 
hastigt utan att nämna ett ord åt honom på förhand? 
Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlovningen upphävs.» 
Skämtande talte han så: men med oro hörde dock flickan 
orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlytt, 
så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles, 
glömt hans önskan och sin, att leva beständigt i hemmet, 
glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast. 
Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo, 
innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta. 
Så av de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad. 

Knappt av vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden 
hördes en kallande röst, och man märkte den gamla Susanna. 
Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig, 
när med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt, 
färdig i ivern att torka beständigt sin svettiga panna. 
Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan, 
steg hon på sidan av vägen och väntade. Vänligt till henne 
talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan: 
»Varför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna, 
släpar om dagen och vilar ej ens, när aftonen nalkas? 
Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker.» 
Så hon sade; ett svar gav icke den gamla tillbaka, 
vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet, 
men avsides hon viskade sen den komna i örat: 
»Gud välsigne mamsell, vad ni dröjer, att våfflorna kallna, 
steken i grytan torkar och bränns och den vördige pastorn 
sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard. 
Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten, 
blir det i sommar kanske, ert bröllop, säg, om ni redan 
svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?» 

Sakta talade åter till henne den vänliga flickan: 
»Vänta ej, gamla Susanna, att få tillreda mitt bröllop; 
somrar hinna förgå och höstar, innan det firas, 
kanske kommer till slut en vinter för evigt emellan.» 

Sagt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran. 
Själv hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt, 
drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljuva bekymmer fördjupad. 
Men när trappan man hunnit och lätt från sitt huvud hon hatten 
lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter, 
tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bävan 
öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn. 
Tung av mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle 
tröttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen av länstoln 
lutat sitt huvud och somnat. - Ännu vid hans fötter på golvet 
steg en strimma av rök ur den knappt halvslocknade pipan. 
Skön i sin slummer han låg, ohunnen av sorgen och oron, 
skön, som den åldrige är, då de glesnade lockarna vitnat, 
läpparnas purpur är slut och kinderna vissnat och sjunkit, 
medan en lång, lång levnad av ljus och förtröstan och kärlek 
röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet. 

Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, 
när sin fader hon såg, hur han vilade trygg i sin fromhet, 
såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka 
störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans levnads 
frid och samla bedrövelse över hans grånade hjässa.
Knäböjd nära hans fot vid den älskade ynglingens sida, 
stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga; 
slutligt sänkte hon tyst sitt huvud och tryckte med varma 
läppar en kyss på hans vilande hand. Förvånad ur slummern 
väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar, 
såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga 
skarpt med en ljungelds hot mot den främmande. Se, vid hans anblick 
veknade blixten och smalt i en tår. Glatt öppnande famnen 
tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar.

Den första kärleken

En gång min första kärlek frågte jag: 
»Min levnads stjärna, säg, hur tändes du, 
och vadan äger du ditt milda ljus?» 
Då sade stjärnan: »Har du sett nån gång, 
hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?» 
Jag sade: »Än med mörker, än med ljus 
ett moln gått opp och dolt dig för min syn; 
dock brann du lika klar, sen det försvann.» 
Och stjärnan sade åter: »Har du sett, 
hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?» 
Jag sade: »Mången jordisk sol jag såg 
gå opp i glans och överstråla dig; 
dock gick den ständigt ned men aldrig du.» 
Då sade stjärnan: »Tror du på mitt ljus, 
och vill du tända livets hopp därvid?» 
Jag sade: »Bortom molnet log din blick, 
och bortom dagens bländsken brann du klar, 
och bortom graven skall du lysa än.» 
Då sade stjärnan: »Vet du, vad jag är? 
En suck jag är ifrån din egen barm, 
som sökt med fridens hopp en högre värld; 
en blixt jag är utav ditt eget liv, 
som flög i strålar till sitt hemland opp; 
ett solljus är jag av din egen själ, 
och i min milda låga lever du.»

lördag 6 februari 2021

Samefolkets sång


Nordvart genom Karlavagnen 
ser du Samelandet skymta: 
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna, 
sjöar sträcka sig vid sjöar, 
bergens branter, fjällens toppar 
höja sig mot själva himlen, 
bäckar brusa, skogar susa, 
tvärbrant stupa stålgrå uddar 
strävande mot stormigt hav. 

Frosten härjar här om vintern, 
yrsnön vräks av vilda vindar, 
ändock älskar sameätten 
denna jord av allt sitt hjärta: 
Månens ljus en färdman fägnar, 
flygga norrskensflammor fladdra, 
klövknäpp, rengrymt hörs bland snåren, 
ut på insjön, över slätten, 
slamrar släden vägen fram. 

Och när sommarns sol förgyller 
skogen, havet, havets stränder, 
guldomglänsta fiskefartyg 
vaggas utav vattnets vågor, 
gullhamn får var vattenfågel, 
strömmarna som silver glittra, 
åror blänka, stakar blixtra, 
under sång ses männen styra 
utför eda, fors och fall. 

Lapplands släkte, sameätten, 
obräckt har sen mäktat utstå
mördartjuder, slemma köpmän, 
sluga skattekrävarskaror. 
Hell, var hälsat, sega släkte! 
Hell dig fridens rot och fäste! 
Krigisk fejd har aldrig flammat, 
aldrig spilldes brödrablodet 
ibland Lapplands lugna ätt. 

Våra fäder övervunno 
vrånga våldsmän fordomtima, 
bröder låt oss likaledes 
strida segt emot förtrycket! 
Solens söners starka släkte! 
Dig kan ingen ovän kuva, 
blott ditt väna språk du vårdar, 
minnes forntidsfädrens maning: 
Sameland åt samerna!



fredag 5 februari 2021

Salik Sardar Khans maka
















Solen går ned! 
Brinnande purpur på molnen, 
flytande guld vid himlens rand, 
skimmervågor, viggar av färger, 
glödande skyars fria lek, 
vad sägen I väl? 

Viljen I väl 
herrligt berätta om dagen, 
dagen som klar uti västern bor, 
hatar dunklet, forskar i djupet? 
Viljen I locka längtan dit? 
Vad viljen I mig? 

Öster du natt! 
Slumrande rosor på bäddar, 
svällande, veka, söver du. 
Sakta vaggar dimmiga slöjan, 
sagornas tärnors lätta dräkt, 
i aningens land. 

Rosornas lund, 
öster, du sagornas hembygd,
kulna, sorgsna Suomi-sångens, 
tika, varma, blomstrande syster, 
dunkelt glödande öster, du, 
du lockar mig mer.