Jungfrun av Shalott

I.

På ömse sidor flodens våg 

stå jämna fält av korn och råg. 

Längs strandens vall drar hög och låg 

i köpmansfärd och pilgrimståg 

förbi mot tornkrönt Camelot. 

Och envar, stadd den vägen, hör 

hur vinden alla liljor rör, 

som vaja yvigt nedanför 

runt ön som nämns Shalott.

Sälg och asp gro samman täta; 

vindar deras grenverk fläta. 

Ljumma strandsvall bladen väta 

längs den flod, vars vågor mäta 

långsamt lopp mot Camelot.

Fyra gråa borgtorn skjuta

högt från ön, där liljor luta,

tysta torn, som innesluta

Jungfrun av Shalott.

Släpade av hästar glida 

pråmar invid flodens sida 

långsamt fram; och med de vida 

silkeseglen spända rida 

skeppen stolt mot Camelot. 

Men vem såg jungfrun? Har hon stått 

och vinkat välkomst från sitt slott? 

Har någon främlings hälsning nått 

till Jungfrun av Shalott? 

Endast de som arla skörda 

stundom stått med kärvars börda, 

lyssnande till sånger, hörda 

svagt från flodens aldrig störda 

lopp mot tornkrönt Camelot. 

Sent på väg från månskensgröna 

fält, de än en sång fått röna, 

— lyssnat, — viskat: »Hör! Den sköna

Jungfrun av Shalott! 

II.

Och dag och natt hon skytteln slår 

i väv, där mönstret färgrikt står. 

En röst hon hört, som förutspår 

att hon förgås den dag hon går 

att skåda ut mot Camelot. 

Den viskningen blott halvt hon tytt. 

Så väver hon sin väv på nytt; 

och ingen annan sorg har brytt 

skön Jungfrun av Shalott. 

Och i en spegel, som hon har 

framför sig, magiskt djup och klar,

blir världens avbild uppenbar. 

Där ser hon vägen, hur den drar 

i vindlar hän mot Camelot, 

och virvlarna i flodens lopp 

och män som trumpna blicka opp 

och röda marknadsflickors tropp 

på färd förbi Shalott. 

Där rida damer stolt i flock. 

Abboten följer, from och tjock.

Så syns en valldrängs gula lock; 

en page med purpursömmad rock 

gå ner mot tornkrönt Camelot. 

Och stundom genom spegeln drar 

en kavalkad med par vid par. 

Ack, ingen trofast hjälte har 

skön Jungfrun av Shalott. 

Hon sitter över bommen nöjd 

och väver spegelns bild med fröjd, 

när i en stjärnlös natt blir röjd 

en flock med fackelraden höjd 

på sorgefärd mot Camelot. 

Men när ett månblänk faller på 

där älskande tillsammans gå, 

»Jag leds vid skuggor» — suckar då 

Jungfrun av Shalott. 

III. 

Ett bågskottshåll från flodens led 

bland havreskylarna han red. 

Bland breda blad sköt solen ned 

och brann på stål och brynjeked 

på riddaren, Sir Lancelot. 

En korsets stridsman knöt förbund 

med hjärtats dam i sköldens rund, 

som flammade en solröd stund 

mot tornen på Shalott. 

Hans remtyg glänste silvervitt 

liksom ett band av stjärnor smitt. 

Från tyglar, fallna löst i skritt, 

kom munter klockklang vid hans ritt, 

när han red ned mot Camelot. 

I rem han över skuldran bar 

ett silverhorn till stridsfanfar. 

Från rustningen kom klangen klar 

som sång emot Shalott. 

Från sadelns sirning flög ibland 

juvelblått blänk kring sommarns land , 

och mot en molnlös himlarand 

brann hjälmens plym i blodröd brand , 

när han red ned mot Camelot , 

som när från rymdens stjärnsnår fälld 

en meteor med släp av eld 

slår bågen över skog och däld 

som slumra runt Shalott.

Emot hans panna solen stod. 

Nedom hans hjälm flöt tät en flod 

av kolsvart hår, när gångarn god 

med stamp och kast och eldigt mod 

bar honom ned mot Camelot . 

Han speglades av mörkblå svall, 

när han red fram längs flodens vall . 

»La - ri, la - ra !» vid hovars fall 

sjöng då Sir Lancelot.

Hon lät sin skyttel ligga tom. 

Hon tog tre steg från väv och bom. 

Då såg hon liljorna i blom, 

såg riddarn, glömde röst och dom. 

Hon såg mot tornkrönt Camelot. 

Och väven slets av stormvindskast, 

och spegeln spillrades med hast. 

»Min dom är nådd!» — som klagan brast 

från Jungfrun av Shalott. 

IV. 

När vinden svept med skall och gnyn 

ett dok kring skogens gula bryn 

och floden i en oviss syn 

med klagan under höstregnsskyn 

svann bort mot tornkrönt Camelot, 

då fann hon, där en stormvind rev 

bland strandens sälg, en båt som drev; 

och runt omkring dess stäv hon skrev 

»Jungfrun av Shalott». 

Lik den som en förhäxad dag 

i syner läst sitt ödes lag, 

stod hon, där flodens gråt ljöd svag, 

med stelnat lugna anletsdrag 

och såg mot tornkrönt Camelot. 

Hon steg ombord, när dagen led 

mot kväll; och sen hon lagt sig ned, 

flöt båten bort längs flodens led 

med Jungfrun av Shalott. 

Där hon i snövit mantel klädd 

låg utsträckt, föll på hennes bädd 

gult löv från träd vid flodens brädd. 

Av nattens röster företrädd 

drev båten bort mot Camelot. 

När under pilträd den blev förd 

och fram längs fält med bärgad skörd, 

blev svagt den sista sången hörd 

från Jungfrun av Shalott. 

Längtansfyllda toner, gjutna 

kring all dröm ur det förflutna, 

sjönko, svällde, dogo brutna, 

 — tills med ögonlocken slutna 

tyst hon bars mot Camelot. 

Ty förrn hon nått till Arthurs stad,

där träd längs floden stå i rad, 

dog hon — som den sång hon kvad, 

Jungfrun av Shalott. 

Och under brygga och balkong,

längs slottsterrass och trädgårdsgång, 

där flodens fåra ringlar trång 

djupt under höga murutsprång, 

bars tyst hon in till Camelot.

På varvet trängdes hundraden 

av köpmän, klerker, riddersmän. 

Runt stäven lyste skriften än: 

»Jungfrun av Shalott.» 

»Vem är det?» sporde de varann. 

Palatset, som i festljus brann,

blev tomt, och glädjesorlet svann. 

Fromt korsade sitt bröst var man 

av Arthurs rund i Camelot. 

Men Lancelot steg fram till sist 

och sade: »Skön är hon förvisst. 

Må nåd ges rikt av Herren Krist 

åt Jungfrun av Shalott.»

Alfred Tennyson, övers. Frans G Bengtsson

A Tennyson:


Frans G Bengtsson:

Franzén 250 år: Frågor till författaren av "Grunddragen till den kristliga sedeläran"

Ju mera författaren av den bok, som föranlett denna lilla skrift, är utmärkt genom vetenskaplig insikt, djup tankegåva, moralisk gedigenhet och klart framställningssätt; desto mera måste man beklaga hans avvikelser ifrån vår Lutherska, på den Heliga Skrift grundade lära. Han kunde eljest varit i stånd att fylla en stor brist vid våra läroverk och förse dem med en lärobok i moralteologin, svarande emot den så väl träffade i dogmatiken av Norbeck. Men nu är icke blott detta hopp förlorat, utan var och en, som tillsyn över religionsundervisningen åligger, måste med bekymmer tänka på en doktrin, som under sken att vara på en gång vetenskaplig och rätt kristlig, bestrider sådana huvudgrunder av vår troslära som syndafallet, syndens verklighet och strid emot Skaparens avsikt, Guds Sons personliga tillvarelse innan han blev människa, med mera, som angår själva den försonande och rättfärdiggörande nåden. 

För gammal och svag att själv deltaga i eldsläckningen, må jag åtminstone klämta, nu som vid den Straussiska branden, vars lågor synes redan hava slocknat.

De Skriftens ord, på vilka mina frågor stödja sig, har jag, för att lätta den mindre bibelkunnige läsarens möda, i noter lagt för hans ögon. Skulle ock, angående några av dem, strid äga rum emellan den renläriga tron och det kritiska tvivlet, så kan dock den förra trygga sig vid den ögonskenliga inbillningskraft, som ligger i de flesta. Dock beror det hon fasthåller icke blott av sammanplockade språk, såsom Ignell uttrycker sig, utan av det hela i Uppenbarelsen, vars plan och sammanhang han synes misskänna.

Fast den övre våningen av huset,

högre lyft i luften och i ljuset,

står mer fri och större utsikt har,

är den nedre därför obrukbar?

Om dess grund och samband icke hölle,

månn ej ock den andra sönderfölle?

Och när trädets stam förtorkad är,

månn dess krona liv och blommor bär?

Är det ej helt, vad Gud oss uppenbarat?

Är det ej ett från början och till slut?

Hur kunde Evangelium bli förklarat,

om profetian icke gått förut?

Då Judariket, som blott skal, förstördes,

blev ju dess kärna, som Guds Rike, kvar

och Kristi kyrka på den grund uppfördes

där templet stod, som hennes förbild var.

Det står för evigt, vad de ha gemensamt,

de två förbunden; och det främsta är,

att över allting älska Gud. Det ensamt

om bägges enhet, mot dig, vittne bär.

Ej blott till Israel, nej, till oss alla

ur Sinais åskmoln höjdes Herrens röst.

Den skarpa domsbasun där hördes skalla,

genljuder än från syndarns slagna bröst.

Som i ett tornur, på de tolv i ringen,

vad tiden lider, allas ögon se,

så, vad är rätt, vad brytas må av ingen,

de tio bud, de tvenne tavlor te.

Dem vill du dock ifrån oss fjärran skjuta.

Hur kan du det, då Han, som kommen var,

att allt fullborda, allt tillsammans sluta,

med sitt insegel dem förnyat har?

Vad Han förklarat, har Han ej upphävit,

och vad Han åberopat, ej förstört.

Vad först i sten med några streck var grävit,

blev sedan fullt från Herrens läppar hört.

Vems var den röst, som Moses´ anda väckte?

Vem var den ängel, som för honom gick,

som folkets törst ur brustna klippan släckte,

och brödet gav, som det från himlen fick?

"Mitt namn i Honom är", så Herren sade,

och hör: som Herren själv, så bjuder Han.

Hos Abraham Han redan gästat hade,

och det var Honom, Jakob övervann.

Dold inom sig, blir Gudomen i Ordet,

Enfödde Sonen, för oss uppenbar.

Som Skaparordet, så är ock budordet

Hans, som när Gud för tidens början var.

Men du bekänner ej den evigt födde,

blott den Maria bar. Nå, säg oss då:

När blev Han Gud, Han, som på korset dödde?

Ty på Hans Gudom tror du ju ändå.

"Förklara mig", så bad Han själv på jorden,

"O Fader! såsom jag, förr´n världen fanns,

när dig stod klar". Tyd, hur du vill, de orden:

av evighet den klarheten var hans.

Vad skapat är, från stjärnorna till gräsen,

Guds vishet, godhet, härlighet beter.

Men honom själv den ur hans eget väsen

ursprungne, synlig vorden, återger.

Fast outgrundlig, dock vad hjärtlig mening

har tron på Fadern och hans ende Son!

Vad kan för oss en himmelskt kär förening

mer skönt beteckna, än de namnens lån?

Och hur i gudomsdjupet än må spana

en prisad vishet: ack! vad vet hon mer,

än vad det budskapet oss låter ana,

att Gud, som mänska, till oss stigit ner;

att vi må nära se och känna Herran;

liksom av oss med glädje igenkänns

i älsklig yngling, sänd till oss ur fjärran,

hans faders bild, en länge saknad väns!

Och det, att Gud för oss sin Son utgivit,

som såled´s till, förrän Han utgavs, var,

att för vår frälsning Han vår broder blivit:

den läran, säger du, är ofruktbar!

Han kom från himlen, för att dit oss föra,

förnedrad, på det vi upphöjas må,

vi fallna! - och det skulle oss ej röra,

ej mer än lagens blixt vårt hjärta slå?

Se Fadern, som sin ende Son ej skonar,

se Sonen, som sig själv till offer ger!

Vad vet du väl, som världens synd försonar,

om det ej så, av sådan kärlek sker?

Vad - synden skulle blott en skugga vara,

en brist på ljus, ja, ingenting till slut!

Spörj samvetet hos dem, som hädanfara,

då väckt med ångest, om det sov förut.

När varje livets lust dem lämnat redan,

när de av världen ingen tröst mer få,

då känna de vad synden är. Och sedan,

vad blir hon där, dit de med henne gå?

Allt var ju gott. Hur har det onda blivit?
"Gud själv det bjöd, som folie till allt gott."

Det varemot Han dock sin lag har givit?

Det, som Han straffar, ej i tiden blott?

Kan det i Herrans råd beslutet vara,

som all vår håg, vår kraft bekriga skall?

Var ormen sänd av Gud, att med en snara

av gudlig lögn bereda mänskans fall?

"Hon föll ej", ropar du, där stolt på spången

du står i dimman av en bråddjup älv,

"hon steg och stiger, tills Guds bild, ej gången

ur Skaparns hand, fullgörs av henne själv."

Dock sade Skaparn: "låt oss mänskan göra

oss till en avbild." Blev hon det ej då?

Men nu - var få vi ej en klagan höra

om brott och laster, som allt högre gå?

I alla tider, vart vi ögat välva,

omväxlar fint fördärv med vild natur.

Ack, vad eländighet inom oss själva!

Ve oss! om ej förlossning sker därur!

Förlossning yrkar även du. Den bundne

skall själv sig bryta ur de band, han bär.

Förmår han det, den redan övervunne,

vars kraft, likt Simsons, nu förlorad är?

Behövs då ej en lösen för den fångne?

Och vem betalar den, om icke Han,

den med sitt blod för oss i borgen gångne,

som syndens makt och döden övervann.

Med synden döden kom. Men du det glömmer,

då du bestrider syndens straff av Gud.

Vad sker då på den dag, då Herren dömer,

och visar bort dem, som ej lytt hans bud?

Mot denna dom vad tröst kan du oss giva,

om vi ej få vid korset falla ner,

där Han, som dör, att vi må skonta bliva,

i hånat kval för sina bödlar ber?

Månn Kristus ens, blott med sin sedelära,

förmådde lösa syndavanans band? -

Se där den lame, som sig låter bära

till Frälsarns fot, att helas av Hans hand.

"Din synd förlåtes dig, min son", så ljuder

till syndarns tröst det första nådens ord.

"Statt upp och gack", det andra sedan bjuder.

Och han står upp och går, helbrägdagjord.

Men märk hans tro; från dörren undanskjuten

han kom från taket in, och nu han bär

vad honom bar liksom en fånge sluten.

Fri, som hans kropp, nu ock hans ande är.

Så Frälsarn själv oss nådens ordning visar,

vem är det som med tröst från honom går?

Månn Farisén, som sig rättfärdig prisar?

Nej, synderskan, vars gråt hans fötter tvår.

Men som försoning är tillika rening,

i kraft utav det blod, som offrat är,

så måste grenen röja sin förening

med ädla stammen i den frukt, han bär.

Och se, den gode Herden, som för fåren,

sitt liv har låtit, vårdar dem också.

Hans röst dem samlar ifrån villospåren,

och ulven flyr, då de med Honom gå.

Ja, Han, som visar oss den rätta vägen,

själv följer, leder, värjer oss på den.

Vem gör det ibland er, I vise, sägen:

månn ens om målet I förliktens än?

Du med din ljusa blick, ditt rena syfte!

Om du - vad än den klyftighet är värd,

som dig på tvivlets öde klippor lyfte -

sökt mer den vishet, som av Gud är lärd;

om utan min att vilja undanställa

vad i vår kyrka "hittills" helgat är,

du lade fram ditt fynd, och främst lät gälla

vad Herrens egen bild och prägel bär,

vem ville då ej lyssna till din lära

om kristlig tro, som grund till kristlig dygd?

Ja, fienden till tron, som dock i ära

vill hålla dygden, skulle fly med blygd.

POST-SCRIPTUM

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén: