till gamla skollokalen,
där stod en barnaskara stor
uti den trånga salen.
De hade abc-böcker små
med pärmar gula, röda, blå.
Jag hade just fått nya skor
och dito väst och tröja,
och att min fröjd var jättestor
sågs nog mitt anlet röja.
Fastän jag var en liten karl
jag stod så stolt som Birger Jarl.
Det var inskrivning denna dag
för kommande terminen;
att lärar´n ej var glad som jag,
det såg jag dock på minen.
Hans blick var trött, hans panna blek;
att lära barn är ingen lek.
Han vår namn i ordning skrev
i boken som han hade.
Ibland han sig i håret rev,
men när då någon lade
en slant på bordet, skälmskt han log
och bättre min uppå sig tog.
Vi gladdes alla denna dag,
ty ingen av oss trodde,
att möda, hårlugg, pust och slag
bland skolans läxor bodde,
"Här blir oss ljuvt", vi tänkte blott,
men "lett" kom också på vår lott.
Vi hade hittills endast lekt
och tänkt på våra nöjen,
och då och då vår mamma smekt
och solat oss i löjen.
Vi lekt helt fria dagen lång
och icke tryckts av lagars tvång.
Men nu vi måste läsa jämt
en läxa, ny med dagen,
den som ej kunde sin bestämt,
grep läraren i kragen.
Ack, att man aldrig smaka fått
det trädets frukt på ont och gott!
Snart tron på tuppen ock försvann,
hur väl vi kunde raden,
ett enda ägg ej värpte han
som förr bland nötta bladen.
Och den som barnen intet ger,
han har ej deras hjärta mer.
Men bortsett från de strömoln små,
som skymde för minuten,
står småbarnsskolans himmel blå
och skön och glansbegjuten.
Ännu dess fäste ler så hult
av starka minnesstjärnor fullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar