att jag avsäger mig rätten till min blommande värld vid
havet,
till ekarna med de slingrande kaprifolerna
och den sagolika stigen ned mot stranden —
till ungbjörken vid grinden, där jag just tar avsked,
de kära blomstren, som jag burit hem från äng och vilda
klyftor —
den gula vildtulpanen, konvalje, hjärtviol och myskmadra,
de purpurröda orkidéerna, gullvivorna, tuvorna av sedum —
och alla de andra: klängrosorna, de vita pionerna vid
söderväggen,
de härliga madonnaliljorna, hagtornsbuskarna-— Gud, jag
höll på att glömma dem! —
de i blått inramade gräsmattorna, där barnen brukade
solbada.
Jag avstår från alltsamman, kära vänner.
Jag kan inte göra
annorlunda.
Jag står vid grinden och vinkar allt farväl.
Men ändå är allt mitt.
Ingen skall som jag höra vågornas sorl mot sand och sten,
låta sitt leende leka in i gröna skrymslen
och smeka bergens vildrosklädda sidor.
Jag vinkar avsked, börjar nästan le.
Ingen kan se det så, som jag fått se.
