Tillägg till Dalvisan

Först läses eller sjunges den ursprungliga Dalvisan, liksom på Kungliga Operan under hungersnöden i Dalarna 1838. Därefter fortsätter man som då:

Så sjöngo de fordom i Dalarnas bygd,

men tyst är den glättiga sången.

I fädernas dräkt går en gammaldags dygd,

men fädernas fröjd är förgången.

Gud styrke och tröste de män som där bo,

de hava ej brödet, blott ära och tro

vid älvom, på berg och i dalom.

O Svea, räck hand åt den redliga stam,

som lider sitt öde och tiger,

men gäller det fäderneslandet, den fram

med stormsteg och kämparop stiger.

Glöm gärna en okallad lidandets tolk,

men glöm icke Vasas och Engelbrekts folk

vid älvom, på berg och i dalom.

J O Wallin:

Kosackens lycka

Vattnet flödar ut i havet, 

i det blåa havet. 

Lyckan ej kosacken funnit, 

hoppet är begravet. 

Ut i världen drog kosacken. 

Blåa havet sjuder. 

I kosackens vissna hjärta 

varningsstämman bjuder: 

»Varför gick du? Varför vände 

du ej hem tillbaka 

till din far, din gamla moder 

och din unga maka? 

Andra länder, andra mänskor! 

Tung och lång är stråten. 

Ingen där din glädje delar, 

ingen delar gråten.» 

Än vid strand kosacken sitter. 

Blåa havet flyter.

Och förhoppningen om lycka 

sig i sorg förbyter. 

Högt i luften tranesvärmar 

fritt mot hemmet sträcka. 

Täta törnesnår kosackens 

stig till hemmet täcka. 

För att lyckan nå kosacken 

drog långt ut i världen. 

Men han fann ej vad han sökte 

och gick vill på färden. 

Döende, en avskedshälsning 

han åt solen sänder.

Tungt och bittert är att hädan

gå i fjärran länder.

T Sjevtjenko

Till mademoiselle Groth

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

På nyårsdagen 1838

Vogue la Galère 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

(Till Lindblad)

E G Geijer: