1.
Bort på den väg man ej kommer igen så många ha farit,
dem jag har älskat. Dess mer
skattar jag dem, jag har kvar.
2.
Medan jag väntar det smällande bud från den pustande draken,
som mig kallar till havs,
gläds jag, med uret i hand,
att få njuta ännu en stund med de kära, mig omge,
tills jag skall säga farväl —
dock ej för evigt farväl.
3.
Fast mitt huvud är böjt mot graven, som öppnar sitt sköte,
kan jag ännu, vad fröjd!
lyfta åt himlen min blick.
4.
Även på jorden ser jag ännu det sköna i blomstren,
ser det i brodden, vars spets
pryds med juveler av dagg.
5.
Aftonen skymmer alltren: dock än i de purprade molnen
speglar sig dagen, som flyr,
leende än i sin flykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar