Djupt lutar året i sin gång

Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.

C J Boye:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.


S Rönnegård:

Det finns ingen som har tid i världen än Gud allena

Det finnes ingen som har tid i världen

än Gud allena.

Och därför komma alla blommor till honom

och den sista bland blommor

Förgätmigejen ber honom om en högre glans

i sina blå ögon

och myran ber honom om större kraft

att fatta strået.

Och bina be honom om starkare segersång

bland purpurröda rosor.

Och Gud är med i alla sammanhang.

När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen

och katten sin matmor.

Det var stor glädje för dem båda

men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman

och velat denna underbara vänskap

i fjorton år.

-
E Södergran:

Gud, vi ber för Vattenfall

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern
att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

Septembernatt

En natt med storm.
Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

En grå och stilla sjö med sanka stränder

En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.

H Löwenhjelm:

Höstpsalm

Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,

jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,

och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod

av dödbenskult och murken munklegend.

Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,

där höstens hav i bruna vågor rullar

och oxar, böjda under breda horn,

på vita vägar släpa lass av korn.

Det går en man bredvid mig. Är det Frans,

den fattige, vars håla jag besökt?

Nej, han är mer, ty dagens hela glans

står som en gloria kring hans panna krökt.

"Quo vadis?" Frågan darrar i mitt sinne.

Vart skall jag gå, då aftonen är inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,

och jag är ensam i ett okänt land.

Men jag har hört den milda rösten förr,

och den har följt mig som en hasselblåst,

då som en tiggare från dörr till dörr

mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.

Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,

ej som ett spökelse ur helgongriften

men som en bordskamrat i stilla byn,

där jag vill njuta torftigt bröd och vin.

Ditt väsen kom mig när i dagens glans

blott som en bländande och snabb vision,

men närmre under kvällens törnroskrans

och närmast som en andedräkt, en ton.

Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig,

jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,

blott då och då du bär min själ ett bud,

min vän i vind och skymning och min Gud.

Upp stiga höstens tunga moln av brons.

Du är i dem som i det sommarblå,

din skugga reses som ett hult abskons

för dem som trött i ok och hetta gå.

I aftonlandet är min ro belägen,

mitt Emaus bland kullarna vid vägen.

Det är din närhet som gör trygg min stig,

att gå i mörkret är att gå med dig.

E A Karlfeldt:

Pilgrimen och jungfrun

Du kom en röd och farlig kväll
av svalor överkretsad.
Din blick var blank, din kind var mjäll,
din mun till kyssar spetsad.
Som unga frukter dina bröst
i skygg förlitan räcktes.
Det var som björksus i din röst.
Och jag, som trott att det var höst,
till vårens våndor väcktes.

Av vilka väsen vart du förd
den väg som var min egen?
Du tog så heligt oberörd
de ödesdigra stegen.
Förstod du ej, där ljus du stod,
din vandrings sorgsna vinning,
och såg du ej, hur allt mitt blod
sjöd upp i mörk och grumlig flod
mot redan grånad tinning?

Du gick en tom och askgrå dag
din svalväg blek tillbaka,
och stum längs stenig väg gick jag,
som intet nänts att smaka.
Gud hjälpe dig en gång förstå
de ord, varav du stöttes.
Gud hjälpe mig en gång att nå
det ljus jag såg omkring dig stå
den stunden, då vi möttes.

H Blomberg:

Modern

Modern såg på sin hårde son.
Tyst sitt huvud hon sänkte.
Utan att akta blickarnas hån
stilla och ömt hon tänkte:

När en gång du är grå som jag,
skall du en natt helt plötsligt
höra ditt sömnlösa hjärtas slag
eka ängsligt och ödsligt.

Gamla synder och glömda sår
skola den natten svida.
O, min son, hur mycket du får
ångra och genomlida!

Låt mig kyssa din hårda mun
och dina ögon som gäcka!
Stackars de, som ha kvar den stund,
då deras hjärtan dem väcka!

H Blomberg:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Wallinska psalmboken 200 år: Jag vet på vem jag tror

Jag vet på vem jag tror, när mina synders minne
med ångerns bittra kval betungar själ och sinne:
botfärdig nalkas jag min Gud i Jesu namn
och öppnad ser för mig en Faders hulda famn.

Jag vet på vem jag tror, när modfälld och förlägen
jag saknar egen kraft att gå den goda vägen:
med redlig bättringshåg min bön till Jesus går,
och helighetens kraft jag av hans Ande får.

Jag vet på vem jag tror, när världens lust och lycka
mig vilja söva in och i fördärvet rycka:
jag Jesu varning hör och vandrar i hans spår
och så med heligt mod i frestelsen består.

Jag vet på vem jag tror, när livets glädje rymmer
och hjärtat brista vill bland oro och bekymmer:
jag minns vad Jesus led; min själ ock måste så
igenom svåra prov in i Guds rike gå.

Jag vet på vem jag tror, när dödens timme nalkas
och dagens heta kval i aftonskuggan svalkas:
min Jesus i sin död har döden bragt på fall.
Han lever, och min själ med honom leva skall.

Jag vet, på vem jag tror: men honom rätt jag prisar,
när jag mitt hjärtas tro med verk och gärning visar,
ej ropar Herre blott men Herrens vilja gör:
blott så i Kristi tro jag lever och jag dör.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Bönhör mig, Gud

Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden,
som, sviktande i striden, till dig beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder.

Betungad jag det kors ifrån mig kastat,
det du mig gav att bära och att vörda;
dock sjunker jag: ack, hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.

Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
jag usle, ack, hur plötsligt vid dess möte
jag glömde mig lik Simson, glömde Herran, 
och slumrande jag sjönk i syndens sköte.

Jag ropet hört: »Vak upp, du blir förgången!»
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Varkunna dig, o Jesu, räck mig handen!

Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa;
slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mig det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.

Det är ditt blod, som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter;
det är din nåd, som ljus och tröst mig delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

Jag tror: o Gud, min otro värdes hjälpa!
Jag bättras vill: ack, styrk min matta vilja!
Låt köttets makt ej mer i synd mig stjälpa,
ej världens lust mig från din kärlek skilja.

Rannsaka mig, förnim, hur jag det menar;
mig uppehåll, att jag ej modet fäller
men vandrar from förbi de stötestenar
och de försåt, dem frestarn för mig ställer.

Då vet jag visst, att när med blygd och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mig tager.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vak upp, hör, väkten ljuder

Vak upp! hör, väkten ljuder

från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets furste ner
och i hans namn förklara,
att ingen tid är mer.

För sent skall syndarn vakna,
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd, han spillde här,
där inga böner höras,
där ingen bättring sker;
ty kan väl bättring göras,
då ingen tid är mer?

O du i synden döde,
se denna evighet,
där allt är mörkt och öde
och ej av ändring vet!
Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

Vak upp! hör, ropet skallar:
nu är behaglig tid,
nu gå, dit Herren kallar,
med bön och bot och strid!
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu!


 F M Franzén:

Requies

Grå faller du, tysta afton.
Den gråa höstdag lutar
sig i ro.
Trakten i tystnad vilar stum.

Stum högtidlig ljus.

*

Vid brunnens kant i skuggan
av skogens vackra kronor
vandraren dröjer.

Sköna stilla trakt, hur talar
till hjärtat du ljus.
Har väl ett heligt minnes andakt
sig lägrat för alltid
i ditt anletes höga skönhet?
Har från sin irring blinda
vid brunnen här gudinnan
lutat sig till kväll?
Har här sitt hjärta stillat
vid kvällens stråle blid
den höga smärtefyllda
Demeter?

*

Hugsvalande faller
på mitt sinne ro.


V Ekelund:

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

V Ekelund:

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen -

för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

V Ekelund:

Slutet på sagan

Min lille vän, nu är sagan slut
och prins och prinsessa är komna
till sitt eget rike med pomp och salut,
och nu så måste du somna.

Det hände dem alls inget särskilt mer,
sen de kom från den farliga färden.
Det var bara sånt som i allmänhet sker
med vanligt folk här i världen.

Prinsessan blev småningom gammal och fet,
och prinsen blev gammal och mager,
och hon fick migrän och familjeförtret,
och han, han fick krig och podager.

Men det skall du inte bekymra dig om,
för nu skall du sova bara,
och drömma att du är prinsen, som kom
och frälste prinsessan ur fara.

Och när du har drömt just så långt som så,
tar solen dig redan på sängen,
och då skall du kvickt få kläderna på,
för i morn slår de hö på ängen.

S Lindström (Tristan):

Dies irae

"Liber scriptus proferetur
in que totum continetur.
- - - - - - - 
Quidquid latet apparebit.
- - - - - - -."

(SvPs 1921 n:r 664)

"På den Yttersta Dan, kors, då vankas det skandaler!
Åh, tänk när vår Herre slår upp sina journaler,
där allt som har gjorts allt sen Adams dar,
och allt som har sagts, allt som inte annat var
än en halvtänkt liten tanke i ett skrymsle i en själ,
står bokat och noterat så ordentligt och väl
Han sitter där på tronen som en rektor i kateder,
med änglarna omkring sig som en lärarekår,
och läser opp betygen för uppförande och seder,
och skiljer pigga getter från fromma dumma får.
I skolan (fast det ofta blev min lott att sitta kvar)
var examensdan den bästa av terminens alla dar.
Jag undra vem av flickorna som kom i finast klänning,
och framför allt så var det en sån förtjusande spänning
att få veta vilka andra som fick underbetyg,
och se om de såg sturska ut eller lipade i smyg.
Den Yttersta Domen blir nog långsam i början,
för alla gångna tider, all den historiska smörjan,
med feta hjältekungar och torra helgonhäxor,
de ska väl dömas först; det blir som gamla läxor
som man får höra omigen, fast, förstås, det är sant
att den repititionen kan bli nog så pikant.
När alla Casanovor och alla Pompadourer
får berätta detaljerat om sina små amourer,
det blir nog ganska kryddat; och kanske lika spännande
blir det sen att höra hjältarna och helgonen bekännande
en del små detaljer om sina allra som privataste
förhållanden, som kanske inte var bland de delikataste.

Men kors, när sen turen kommer till denna här staden
och dem som bor här nu! Tänk när hela långa raden
av alla som jag känner, eller bara vet vad heter,
ska bikta, en för en, sina intimiteter!
Ja, inte för en plats ibland himlens upper ten
vill jag avstå från att höra hur det var med kusin Sven
och Anna Bergvall, den där sommarn när Karl låg i Tyrolen,
och om min svärmor ändå ljög för mig om skedarna och skålen.
Och tänk, ja, tänk när Emilie, den hycklerskan, det trollet,
den hala falska ormen, får bekänna helt och hållet!
Det är synd att vi alla kommer dit som skelett,
för jag skulle vilja se henne, söt och kokett
lägga huvudet på sned och rodna när hon biktar
sina svåraste skandaler, och se hur hon riktar
sina granna ögon vädjande och fromt på den ståtligaste
av änglarna, och talar med sin allra försåtligaste
och mjukaste röst om hur hon alltid menat väl
och aldrig varit falsk, och att det inte fanns nå´t skäl
att tro att hon och Gustaf... ja, Gustaf, herre jemini,
att höra honom klämma fram med, till sist, hur han och Emilie...
Ja, jag tror inte jag kan trivas i himmelen ett dugg,
ifall där inte finns en lagom liten glugg,
då jag kan titta neråt på det älskliga paret
i deras svavelbastu och fråga hur de har´et.
Och blir jag inte salig - fast det vore då skandal -
så kan jag nog stå ut med rätt mycket avgrundskval
för njutningen att se dem ligga och koka och hoppa
som... som klimpar i svavelsoppa."

S Lindström (Tristan):

Stjärnfall

"Ser du ett stjärnskott fara,
så önska dig vad du vill;
hur stort det än månde vara,
så skall det falla dig till."

Men när vi ser stjärnan falla
likt ett gyllene evighetsfrö
som i jordens järnnätter kalla
skall bitas av frosten och dö,

likt ett guldmynt som himlen beskärde
åt oss, som det inte förtjänt,
som på Fåfängans Marknad förtärde
det punt som vi fått oss förlänt,

då hinner vi aldrig att minnas
vad vi varmast önskar och vill,
den önskan, som låter sig finnas,
är en som hör vardagen till.

* * *

Ibland när vi minst det väntat,
får vi en benådad stund;
det är som hade vi gläntat
på himmelens port en sekund.

I en aning vi tror oss förnimma
att det eviga vill oss väl.
Det är som det fölle en strimma
av stjärnljus in i vår själ,

som om vid vår sida vi såge
ett spår av vår fylgjas fjät,
som vår ödesväg framför oss låge
i stjärnljuset, stenig men rät.

Om stjärnskottets gnista fick tända
en eld på vårt hjärtas härd,
så skulle den brinna, kanhända,
och värma och lysa vår värld.

Men innan vår önskan har hunnit
att mogna och bli till beslut,
har stjärnglimten redan försvunnit;
den stora stunden är slut.

S Lindström (Tristan):

Stammens äldste

Stjärnorna tindra likt ögon som byta
tankfulla blickar fast läpparna tiga;
siares läppar som rädas att bryta
midnattens tystnad, där aningar stiga.

Dessa rannsakande ögon mig skrämma.
Så kanske kände en pilt, som blev buren
ut till de äldste, som skulle bestämma
om han som rov skulle lämnas åt djuren

eller bli knäsatt och upptas som broder.
Utlagd bland tingsplatsens stenar och stubbar
söker han ivrigt med blicken sin moder,
stirrar förundrad på kretsen av gubbar.

Ängslad av ögon som ruvande drömma,
längtar han dunkelt från tingsplatsens hällar
att hos sin moder få huvudet gömma
kelet bland sovplatsens raggiga fällar.

S Lindström (Tristan):

Dvala

Det är tyst i hela huset.
Inget orkar jag att göra,
bara ligga, bara lyss till suset
ifrån eken, bara höra
hur dalaklockan går och går,
som den har gått sin loja gång i hundrafemti långa år.

Klockan går och tiden går,
tiden går ifrån mig;
tiden slutar, jag förstår
det är tusen, tusen år
sen jag levde, sen det fanns
Guds gröna jord, en gång, nånstans.
Tid och rum, i går, i dag,
allt är ett och samma slag,
det finns bara, bara jag,
halvt i dvala, trött och svag,
som ej vet om jag är jag
eller är den fluga,
som med evig envishet
surrar dum och lunsigt fet
i en själlös evighets
sommarkvava stuga.

S Lindström (Tristan):

Wallinska psalmboken 200 år: Din klara sol

Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud!
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god,
för alla som för mig.
O, må jag så i tålamod
och kärlek likna dig.

O, må jag så med flit och dygd
och måtta i begär
än kunna glädjas i ditt skygd,
var dag du mig beskär.

Då skall jag, trygg i råd och dåd,
till dig, o Fader, fly,
och än besinna, att din nåd
är varje morgon ny.
 
J O Wallin:

En nybliven pastor i Ånge

En nybliven pastor i Ånge
blev genast församlingens fånge.
Efter sträckbänkstortyr
såg han ut som en fyr,
så nu kallas han Erik den långe.

A Holmberg:

En påskottekantor i Stöde

En påskottekantor i Stöde
med orgeln kan väcka den döde.
Med mixtur och trumpet
och basun gör hon det -
så nu är hela kyrkogårn öde.

A Holmberg:

Vägskäl

Den värld jag föddes till blir aldrig din.

I din förmår allt mindre jag se in.
Omärkligt skilja
sig våra händer
och tyst din vilja
mot min sig vänder
och sakta fjärmar sig din väg från min.

Det är en gammal visa, men ändå:
I dag, när jag till skolan sett dig gå,
och återvände
till arbetsbordet,
på nytt mig brände
det nötta ordet,
att ingen kan den andra helt förstå.

När du har suttit i mitt knä ibland,
har jag emot ditt hjärta tryckt min hand.
På skämt du fattat
min hand: Låt bli mig!
och fast jag skrattat,
det gråtit i mig:
O hemlighet, o fjärran, fjärran land!

I tio år har du yrt in och ut
i detta hus. En gång tar leken slut.
Ännu det hyser
vad du kan önska.
Lekstugan lyser
i sagogrönska.
Men hela världen luktar blod och krut.

Den världen rämnar i en blind krevad.
Emot en ny du dansar röd och glad.
Men innan banden
ohjälpligt brista,
jag höjer handen
och till det sista
jag pekar upp mot levande Guds stad.

H Blomberg:

Guldvaskaren vid Ivalo

När livet i denna förbannade trakt
gör allting dödsmärkt och fruset,
han hugger i flodens is sitt schakt
rakt ner emot bottengruset.

Till sist står han mitt i en brunn av is
och ensamhet, men det kvittar
för den som vet att på detta vis
sin guldsand han säkrast hittar.

Och medan därovanför isens tak
all världen huttrar i hunger,
han står i sin orgelpipa till vak
och hör hur trots allt den sjunger.

Jag lärde mig något i Ivalo
om liv vid arktiska floder.
Den lärdomen vill jag dig anförtro,
min frusne guldgrävarbroder:

Ner måste vi, ner genom allt som vill
förlama och skrämma med döden.
Den isbesegrande tron hör ju till
de män som fått guldgrävaröden.

H Blomberg:

Vaknatt

Vad en vaknatt
ändå gömmer.
Allt förstummat
talar då;
allt du saknat
och försummat,
allt du drömmer
om att nå.

Kära döda
dig besöka;
möten glittra
som du glömt;
och ur snöda
år och bittra
ögon söka
än dig ömt.

Allt som välver
dolt av dimma:
då du gråter,
klarnar det,
och det skälver
plötsligt åter
i en strimma
evighet.

H Blomberg:

Passionstid

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

I denna tid...

I denna tid, de råa samvetsmordens
och lögnernas, då svart förklaras vitt,
är sanningskravet, handlingens och ordens,
det krav, som måste stå i livets mitt.

När mänskosjälar flyttas om som bönder
i schack av dem, som sköta världens spel,
och hedersord och löften brytas sönder,
då gäller det att vara sann och hel.

Och prisas nu det blinda kollektivet
som högsta form av liv, så gäller det
att våga vad som anses efterblivet:
förkunna andens oantastbarhet.

Ty ingen födes i parti, och ingen
dör i parti, och ingen finner fram
till det, som bidar bortom jordetingen,
som nummer, hjälpt av ett partiprogram.

Nu är den stund, då alla andar prövas.
Allt falskt skall fällas och allt sant förbli.
Mörklagda jord, som ängslas och bedrövas:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi!"

H Blomberg:

Angående äran

 

Pressklipp singla som kråkor i spalter,
lovorden växa till lakan i längd.
"Gripande scener och stora gestalter."
Rosenhöjd lille,
nu är du ett snille!
Brösta dig utan att rocken blir sprängd.

Snyt dig och blinka förnöjd emot ljusen!
Fryntligen tryck gratulanternas hand!
Boken har gått i en fyra fem tusen -
tänk, om du kunde
nå upp till det sjunde!
Då vore du nästan värst i vårt land.

Enkelt som förr du dock hälsar och nickar,
fast du nog anar, att just denna stund
sitter en rörd läsarinna och stickar
värmande muddar,
blomstrande kuddar,
avsedda för en berättigad blund.

Rosenhöjd lille, jag gläds åt din fattning.
Aldrig ett enklare snille jag sett
varna sig själv för all självöverskattning,
sägande: Äran
blommar som bläran,
större heroer har himlen belett.

H Blomberg:

Angående kärleken

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

Angående döden

Vilka plumpa öden

plumsa vi ej i!
Det är rena döden
att leva som vi.
Kärleken och äran
ge bekymmer nog,
men skepnaden med skäran
han fyller med förfäran
vårt knog.

Tryggare kan ingen
vara än han är.
Med den rätta svingen
i gesten han skär.
Skepnaden med lien
kan sin konst i grund,
ty hela ceremonien
han stökar undan i en
sekund.

Spörjer ni om mening,
svara är ej gott.
Stammande om rening
jag svarar er blott.
Och när han gick ronden,
skrämmande och grå,
så hörde jag i fonden
en sång om en uppstånden
ändå.

H Blomberg:

De besegrade

Den vapenlycka, stridens gud förlänt
åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.

Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mer stod bi.

Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall glömmas, sedan korparna fått sitt.

Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.

När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå

mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.

S Lindström (Tristan):

Pölen

Allt stadens kloakvatten mynnar
i en liten underbar sjö.
Från strandbacken furorna nynnar
sin vaggsång för björkbeväxt ö.

Och aldrig en solnedgång brinner
så grant som över den ön.
Men kloakvattnet rinner och rinner;
snart har det fördärvat sjön.

Snart blir den en pöl som ej speglar
blå himmel och skyarnas tåg,
men där flaskor och bleckburkar seglar
på smutsgrön, stinkande våg.

 - - -

Det rinner varje dag och varje stund
en smutsig rännil i var mänskas själ.
Allt ont och lågt som finns i hjärtats grund,
som hon är ängslig med att dölja väl,
och kanske kämpar mot i seg men hopplös kamp,
det sipprar fram i jämt och stilla dropp,
som vätan dryper ur en indränkt svamp.
Som onda dunster stiger det sen opp
mot himlen; de förtätas mer och mer;
det blå blir matt, och molnen smutsig ull.
Det som var himlens blåa valv, det ter
sig snart som en oändlig smutsgöl, full
av slemgrön sörja, stinkande och tjock,
som fyller hela världen med sin stank,
och solen flyter kring där, pråligt blank
som ett lackerat karamellburkslock.

S Lindström (Tristan):