Rabarberknopp

”Ge rum, jag vill opp”, 

sa Rabarberknopp. 

Så sprängde han på med sin röda topp, 

men jorden sa stopp: 

”Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!” 

”Ge plats, jag vill opp”, 

sa Rabarbertopp. 

Han svällde av styrka, han glödde av hopp, 

”pass på, jag vill opp, 

jag vässar min topp, 

jag känner hur våren gror i min kropp!” 

”Tittut, tittopp”, 

nu sticker han opp, 

nu hälsar han glatt med sin röda topp 

och svaras av kvittrande fåglars tropp:

”Välkommen hitopp, 

välkommen, välkommen, Rabarberknopp!” 

E Beskow:

Fläckar

 

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland:

Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter.

Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.

Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar

lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!

Snart i en festlig afton skall han bära

lustigt kring nejden till skön Valborgs ära

doftande tjär-rök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.

Skoflickarn flyttar verkstan ut i solen,

beckar med lust, som spelman hartsar stråken,

griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla - 

rusthållarsonen vänder hem från kvarnen;

redan vid grinden gapa alla barnen,

och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden

upp ifrån strömmen med sin vattenfora

följer med ögon längtande och stora

bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet

bergåsen ligger som en dunkel dimma

ser han i soln en stugas rutor glimma,

drömmer om Emma med det höga bröstet.

Erik Axel Karlfeldt:

Varför sörja de unga?

Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Topelius 200 år: Aprilnarri

Kom, glada gosse, hör vad jag dig svär

för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
När jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
ja, för ro skull,
för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
uti hågen.
Och tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är av sten,
uti hågen,
i vågen.

Min vän han är en ros av snö så grann
uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt varann,
är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
jag är utan
på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
bakom grinden.
Och när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
bakom grinden,
i vinden.

(Skrivet den 24 mars)

Z Topelius:

 

En flik av framtiden

 

Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.

G Fröding:

Bikt

Djupt nere föddes jag, där nöden bor,
ett dystert land i ständigt tröstlöst söcken.
Jag ser det än igenom årens töcken,
hur Sorgen satt vid vaggan hos min mor.
När dagen lekts till slut bland sten och sand,
i gråt och bittra ångestdrömmar låg jag,
men när jag väcktes, med förundran såg jag
en outsläcklig fackla i min hand.

Du vilsna stråle från ett fjärran ljus,
hur blev du så ett bloss i mina händer?
- Jag lyste ner i mörkrets öde länder,
jag sade: följ mig till min facklas hus!
Men ingen hörde mig. Allen jag gick,
och ljuset ifrån undrets världar höga
blev mig till hån - det öppnade mitt öga
för allt, som mörkret borde gömt min blick. -

Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
- Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.

Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.

Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.

Det är som nyss jag trätt inom din port,
mitt liv. Jag känner mina läppar småle
mot dig, mitt hjärtas underliga stråle,
ej hånande, som förr de ofta gjort,
men som när barnet ler mot julens ljus.
Glad vill jag vårda dig, min dyra gåva.
Och jag vill vaka där de trötta sova,
och jag vill bedja i de sorgsnas hus.

 R Jändel:

Bålet

Sedan några dagars sol
hade gett tillkänna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.

Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

G M Silfverstolpe:

Jag väljer mej april

Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Se även Jeg velger meg april

B Bjørnson:

Venus

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

Över ombytligheten

Ombytlighet, vår tids gudinna!
ack, stanna dock en liten stund,
att man må kunna rätt besinna,
hur allting står på slipprig grund:
ett Rom kan bli en öde plats
och minsta koja ett palats.

I kungars hov, i Fröjas rike
ser man så många skiften ske;
i år man hälsar för sin like
den man i fjor knappt vårdat se;
och ofta man till godo tar
vad som man förr föraktat har.

Ty bör man ingenting förakta,
fastän det ser föraktligt ut:
en källa drar sig fram så sakta,
men blir den största ström till slut,
och den, som nu bak stolen står,
kan stifta lag om några år.

Jag ler åt dig, du mänskosinne!
Du vet ju själv ej vad du vill:
i går så kärt, i dag ur minne -
det är ju vädret i april.
Tänk, den på dig sin lycka byggt,
hur den har skäl att sova tryggt!

O v Dalin:

Vårvisa

Bort med höga ting!
Lät man världens ring
över vårt begrepp sig vända!
Ack, du vackra vår,
som nu råda får
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu,
att han en gång skall bli soppa.

Si, hur stuten går
och med hornen slår!
Geten krummar sig för bocken.
Tackan, yr och vill,
uppfylld av april,
roar all den ludna flocken.
Men, min Marjo lilla,
oxen bölar illa;
månn man fodret honom nekar?
Tänk, om det vor´ allt
och vår boskap svalt!
Tro mig, det blev andra lekar!

Dock, min Marjo, kom!
Bästa egendom
är du mig i nöd och nöje.
Har jag dig och bröd,
femton kalvars död
vill jag då se an med löje;
femti höns och flera,
tretti gäss och mera
skulle jag för dig ej akta;
själva katten vet
med vad kärlighet
mina ögon dig uppvakta.

O v Dalin:

Aprilverk om vår härliga tid

Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

O v Dalin:

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):