Död kärlek

Jag gick i går, där en gång förr vi drogo 

den stilla vägen fram. Bland vita blom 

och ljusa blad all vårens rikedom 

och alla blida minnen veka logo. 

Hur snart var allt förbi och bittert togo 

vi avsked från varann. Hur hård min dom 

i tysthet föll på dig. — Hur arm och tom 

du stod för mig, när mina känslor dogo! 

Jag vet det nu: Min var din kärleks dröm — 

min själ allena hade skapat dig. 

Och dock! Med blick än hård, än sorgset öm 

jag ser två ögon ständigt följa mig. 

Som tvenne stjärnor speglas i en ström 

mitt liv de evigt följa . . . Blunda, glöm!

S Agrell:

Aftonsol

Aftonsol över myren 

och fåglarnas ljuvliga sång, 

en gnista från stockeldsfyren 

och harens komiska språng 

minner om härliga vårar 

man måste glädja sig åt. 

Det kommer ett flygplan i rymden,

han borde säga förlåt!

J L Rönnberg:

Drömmen kommer till slut

Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 

Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 

Det rister till i björken, 

omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;

sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 

tomtänkt, naken, utan form, 

längtar efter sömnens lena oljobad; 

så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 

Väggarna mullrar och livet är trångt. 

Hushöga vandrande vattenmurar. 

Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

Thorsten Jonsson:

En vårdikt

Så glömmer jag åter trötthet och hat 

för vårens ömma dyrkan, 

liksom en gammal ärrig soldat 

som faller på knä i kyrkan. 

Jag har slitit hund och grånat i hyn 

under ruskiga vinterdagar, 

men nu har våren kommit till byn 

och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 

jag kan den aldrig döda, 

Den ropar än med skälvande röst 

i vardagens gråa möda. 

Ur vedermödornas trånga dal 

upp sträcker den än sina händer 

från köld och mörker, bekymmer och kval 

till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 

där är oss gott att vara. 

Nu grönskar åter vår karga strand, 

nu samlas fåglarnas skara. 

Nu blommar marken där jag får gå 

medan sagan bygger i snåren. 

Fast tung och grånad min själ ändå 

evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 

för barnaglädjens under. 

Hur skönt att leva ändå, kamrat, 

i dessa knoppande stunder!

Ny ler min blick under buskigt bryn 

som förr i förhoppningens dagar, 

ty nu har våren kommit till byn 

och ler ur grönskande hagar. 

R Jändel:

Rabarberknopp

”Ge rum, jag vill opp”, 

sa Rabarberknopp. 

Så sprängde han på med sin röda topp, 

men jorden sa stopp: 

”Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!” 

”Ge plats, jag vill opp”, 

sa Rabarbertopp. 

Han svällde av styrka, han glödde av hopp, 

”pass på, jag vill opp, 

jag vässar min topp, 

jag känner hur våren gror i min kropp!” 

”Tittut, tittopp”, 

nu sticker han opp, 

nu hälsar han glatt med sin röda topp 

och svaras av kvittrande fåglars tropp:

”Välkommen hitopp, 

välkommen, välkommen, Rabarberknopp!” 

E Beskow:

Tre duvor

Där sutto tre duvor uppå en gren, 

uppâ en gren, 

det var i den klara morgonens sken, 

då solen lyste av glädje. 

Den första kvad: Se, jorden hur grön! 

Hur vårligt grön! 

Jag vill ut att skåda hur världen är skön, 

och hur soleu lyser i glädje. 

Den andra kvad: Se himlen hur blå! 

Hur ljuvligt blå! 

Jag vill upp, så högt mina vingar förmå, 

mot solen, som lyser i glädje. 

Den tredje hon satt så stilla kvar, 

så stilla kvar, 

hon sjöng en visa så underbar, 

medan solen lyste i glädje. 

Den visan var både sorgsen och glad, 

båd’ sorgsen och glad, 

den kom mig att drömma jag vet icke vad, 

medan solen lyste i glädje. 

Hon sang med så sällsam, skälvande röst, 

med skälvande röst, 

det gick så underligt rakt till mitt bröst, 

medan solen lyste i glädje. 

Och aldrig den sången jag helt förstår, 

jag helt förstår, 

och aldrig den helt ur mitt hjärta går, 

fast solen lyser i glädje.

A M Roos:

Vårens ankomst

Nej för sju tusan! nu kan jag ej sitta 

längre i kammaren, duven och matt. 

Hjärtat det hoppar och känslorna spritta, 

liksom en myggdans, så lustigt och glatt. 

Nu börjar skogens orkester; och balen 

fjärlarna börja vid klang och musik. 

Bäckarna prata persilja i dalen; 

ängarna öppna sin blomsterbutik. - 

Kunde man blott uti skjortan spatsera, 

slippa ha frack med ofantliga skört! 

Fick efter smak man sin kropp motionera,

plaska ibland uti sjön som en mört! 

Eller i gräset bland gullvivor rulla, 

eller i sanden, så solig och varm, 

eller vid bäckarnas vaggsång få lulla

ljuvt på naturens och frihetens arm! 

Här uppå berget jag gratis får dricka 

kraft ur naturens balsamiska våg. 

Hit borde Doktorn ungherrarne skicka, 

och ej till Tälje att bada i tråg.

Här finns en brunnskur för ryggmärg och lunga, 

fastän sejouren ej kostar en plåt.

Gapa! — och straxt är man frisk och vill sjunga: 

”Friskare, raskare, Bröder framåt!” 

Känn, vilken ånga från björk och från tallar! 

Känn, vilken livsluft i vindarnas smek! 

”Friskt slår vårt hjärta och livsådran svallar,” 

blott man begagnar naturens ap'tek. 

Öppna dess farmakopé, för att läsa; 

känner du icke dig frisk på en gång? — 

Nu satt en mygga sig fast på min näsa. 

Det var just synd på min snillrika sång.

E Sehlstedt:

Sista förhöret

Oförvitligt namn och rykte 

hans föräldrar sig förvärvt,
och det var också det enda 

han vid deras dödsfall ärvt,
jämte ett par friska armar 

och därhos de ögon två,
som hans hembygds blåa himmel 

tryckt sitt blida tycke på.

Hastigt rann han upp, gestalten

tog de redan vuxna fatt,
men med läxan gick det utför,

boken vart åsidosatt;
skulle åter kornet mejas, 

gick hans lie främst och sang,

skulle timmer fällas, hördes

långt till skogs hans yxas klang.

Första året när hos prästen

nattvardsläsningen var slut,

blev Elias hemförlovad

lika klyftig som förut,
men han höll dock modet uppe.

Andra året likaså,

om han också tyst och sluten

drog sig undan då och då.

Sjuttonårig redan, gick han 

nu på tredje våren dit,
sökte skruva i sin hjärna

läroboken bit för bit,
men ju trägnare han läste, 

med dess större skräck han såg

huru halvt han läran fattat 

även där han kom ihåg.

Han och grannas Karin hade

denna gång på tu man hand
följts åt och enfaldeligen 

hjälpts med frågorna ibland.

Även nu, då slutförhöret 

framåt pingsten ägde rum,

följdes de till sockenstugan. 

Men nu var Elias stum.

När det var förbi med provet

och när lärarn genomsåg

längden med de många namnen,

sorn på bordet öppen låg,

vad det vart för en förbidan,

hur var enda blick var tänd!

En och var blev god befunnen -

blott Elias underkänd!

Genom rummet gick en viskning, 

men den stackars gossen teg.

Förödmjukad, men med fattning, 

upp ifrån sin bänk han steg,

hundra ungdomsvarma sinnen

mötte hans ett ögonblick,

och så bugade han vänligt, 

tog sin hatt och bok, och gick.

Allas ögon följde honom 

när han sig åstad begav,
när han liksom sjönk ur sikte

vid en genväg, som tog av,
Karins hjärta ville brista, 

flickan skalv i varje lem,
och i dag för första gången 

fick hon gå allena hem.

Framåt skyndade Elias, 

visste icke själv varthän,
men han höll sitt huvud upprätt

och han gick med fasta knän,

ingen trötthet han försporde,

där han utåt vägen skred,

och det brydde honom föga, 

om han var på rätter led.

Vaktlar lockade i hagen, 

arian från en nyplöjd teg,
men på helgelsen han tänkte,

och dess fortgång steg för steg,
Lördagsklämtningen från

kyrkan tonade med majestät,
men han sann på katekesens

fruktansvärda »vad är det?»

Ett osägligt aftonskimmer 

flöt kring lador och kring hus,
men han var som blind, fast

luften riktigt dallrade av ljus,

vart man vände sina ögon, 

var det löftesrikt och glatt,
men för honom i hans ångest 

var all världen höljd i natt.

Fann han icke bräckt och brutet

allt, vartill han satt sin lit?
Var ej spilld hans nätters vaka,

utan frukt hans dagars flit?
Fast han gjort för sin förkovran

vad i hans förmåga stått,
hade ej ändå hans lycka 

tvärt ur alla fogar gått?

Vartill nu hans kinders hälsa,

och hans ådrors sunda saft?
Vartill nu hans skuldrors styrka,

och hans lemmars unga kraft?
Skulle icke bygdens tärnor

skratta där han ginge fram?
Kunde icke själva barnen 

peka finger åt hans skam?

När han nått sitt hem om kvällen, 

var hans hjärta centnertungt,
men han skötte sina sysslor 

och hans yttre tycktes lugnt,
dock var något i hans väsen,

som bestämt tillkännagav
att han lagt allt hopp till sides,

som en rock man lägger av.

Och den dag då årets ungdom

skulle ha sitt kyrkförhör,
men Elias utesluten 

skulle stannat utanför,
drogs han livlös upp ur dammen, 

där han sysslat kvälln förut

och nu var han kvitt sin läsning

och hans huvudbråk var slut.

Ingen plats bland nattvardsbarnen

gjordes honom mer behov,
för en högre själaherde 

fick han stå sitt läseprov,
inför Honom, som, med blicken

kanske minst på läxan fäst,

pröva kan ett hjärtas mognad

även utan kyrkattest.

C W A Strandberg:

Lyft ditt huvud, du ungersven

Lyft ditt huvud, du ungersven! 

Svek dig hoppet och svek det igen, 

blänker ett nytt i ditt öga 

strax, och får glans från det höga. 

Lyft ditt huvud och se dig om! 

Något är det som ropar: kom! 

och som med tusende munnar 

livsmod och glädje förkunnar. 

Lyft ditt huvud, ty inom dig 

blånar också och vidgar sig 

valvet där harpor klinga, 

tonerna jubla och svinga. 

Lyft ditt huvud och sjung det brått! 

Aldrig kuvar du vårens skott! 

Där det finns jäsande safter, 

snart rör sig levande krafter. 

Lyft ditt huvud och se dit opp 

mot det höga, det strålande hopp, 

som över världen sig välver 

och i var livsgnista skälver!

B Bjørnson:

Visionen

Och Tjäderstjärt stod upp med bång

och mörknade i hyn.

Där steg en rusig lärkas sång

ur röda morgonskyn.

Han trädde ut på vägens sand

och hörde stum reveljen

med dimmig blick och ådrig hand

om hjärtat och buteljen.

Då tycktes honom lärkans spel

som spel av fjärran år.

Och han begrät förgätna fel

och sina glesa hår,

förlorad skönhet, brusten bragd

och slemt förspillda vårar.

O, Tjäderstjärt satt djupt försagd

och badade i tårar.

Ty även han var fordom ung

och ypperst bland de bålde.

Men Mammons pung var stinn och tung

och Tjäderstjärt sej sålde.

På vax han präntat och i snö

sin gärning - men i sådden

stack upp i tö ett ogräsfrö

och kvävde vetebrodden.

Då tycktes honom plötsligt som

på dikets späda ren

en vålnad av hans ungdom kom

i solens arla sken.

Han lyfte upp sin duvna blick

och spejade åt vägen

och såg en ung vagant som gick

med morgonsång i stegen.

Men ynglingen gick hög och smärt

med nickande barett

och såg den druckne Tjäderstjärt

som ej han honom sett.

Det skimrade kring vårgrön teg

och sorlade i dunge,

när djärvt i rymden lärkan steg

och följde med den unge.

H Blomberg:

:

Litet tillförne vinteren grymma

Litet tillförne vinteren grymma 

stormade, vräkte med snöglopp och ur: 

djuren all måst i sin’ kulor inrymma,

var och en herde satt still i sin kur. 

Åter har Himmelen ändrat den kvida; 

vintren är borta och sommaren när: 

lust är nu bo uti Nordanland vida; 

allting nu kvicknar och lever nu där. 

Luften är klarare, dagarna längda;

natten har avklätt sin sörjande dräkt: 

sorgmolnen äro av solen bortträngda; 

blidaste västanvind är ock uppväckt. 

Lundernas grönska nu skogarna toppas,

barken är lossnad, trän giva god sav,

dalarna blomstras och kvistarna knoppas,

vilken stor hugnad vi hava därav!

Slätmarken höljes av gröna tapeter,

backar av liljemångfärgade blad,

vallgossen trallar i marken och betar

lammungar sina och gör sig helt glad.

Lurar och hornen nu dagligen klinga,

eko i bergen där giver av skall:

djuren ock kvicka bland buskarna springa,

herden får driva sin boskap i vall.

Kommer Herdinnan och honom så möter; 

kämpevis höras då spelande ljud: 

hornen och lurar mot pipor och flöjter 

brumma som voro där Brudgum och Brud. 

Kirrande lärkan i luftena kvittrar: 

orren vid orrhönan kuttrar så täckt: 

lilla vår steglitsa hjörtligt ock pittrar,

göken han är ock att gala nu väckt. 

Sunden bland holmarna öppna vi finna; 

sprittande fisken i lugnet också: 

klara kristall-lika källbäckar rinna 

sorland’ i stenarna där de framgå. 

100 år sedan Södergrans död: Dionysos

O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.

Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.

O Dionysos, Dionysos!

över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.

Befrielse, befrielse

sjunga de snabba tyglarna.

O Dionysos, Dionysos,

jag klamrar mig upp i ditt spann,

med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.

De vanvettiga mäkta allt.

En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.

Omkring oss intet än den vårblå rymd.

När fåglakörer jubla till på jorden,

går ditt spann som stormen.

Alla rymder sjunga uppståndelsen.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Konungens sorg

Ordet “sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,

“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 

men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.

Hans drottning smekte honom som ett barn, 

i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 

med ögonen vida av smärta. 

Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 

och motvilja spred sig över hans ansikte.

Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 

blev konungen blek och bytte om samtal.

Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,

och de små danserskorna i korta kjolar

voro alla bannlysta från hovet. 

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 

han låg på sitt rum mot norr ... 

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

E Södergran:

Kan en Mygga besjungas?

Svar. 

På min flickas vita hand, 

vid en ljusblå ådras rand, 

satte sig helt nyss en mygga. 

Skall jag slå ihjäl den stygga? 

Varför är jag nu så god, 

utan vrede, utan mod! — 

Den en fridlyst fristad funnit, 

Notre Dames beskydd den vunnit; 

ty helt lugn, med vänlig blick, 

säger hon åt myggan: ”Drick! 

Ej i vårens första dagar 

man hans budskap så förjagar.” 

Kan jag med ett mord befläcka 

denna hand, den milda, täcka? — 

Medan jag funderar så, 

flyger myggan mot det blå; 

och dess glada sång förråder, 

att ur en poetisk åder 

hon har druckit. Lätt och fri, 

flög hon nu sin skald förbi!

T Knös:

Har du vandrat över fälten

Har du vandrat över fälten 

någon majdag klar och varm, 

har du sett den späda grönskan 

spira upp ur jordens barm, 

har du skådat lundens knoppning 

och den lösta flodens språng, 

har du lyssnat till den glada 

fågelskarans hemkomstsång? 

O, då vet du vad en vårdag 

i den höga norden är, 

och då anar du måhända 

vad det löftet innebär: 

”Ödemarken skall ock glädjas, 

blomstra som en lilja än.

Libanons och Karmels skönhet 

Herren giva skall åt den.”

L Sandell:

Här ska det bli trolleri

Här ska det bli trolleri.

Vinterns tid är nu förbi.

Hokus, pokus, snipp och snopp:

Vakna, lilla blåsippsknopp!

H Hamilton:

Det ropar i skogen när solen går ned

Det ropar i skogen när solen går ned

och dimmorna vakna i snåren:

Kom med, kom med på villande led!

Det händer så mycket om våren.

H Hamilton:

Ett gråtande barn

Aprilblå himmel över svarta parker

och sol som skurar staden blank till påsk.

Jag driver kring och vädrar av mig vintern

och lyss till gatans ljud, så nya, friska

som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,

ja, själva ölutkörarens buteljkorg,

slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.

Behagligt porlar bullret in i örat

och själen ljummas upp av detta solsken,

som strålar genom rocken in i bröstet

och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning

från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk

och snokar som en vilsen hund längs gatan

att finna penningsumman, som hon tappat.

Och hennes tårar rinna, rinna, rinna

ner över kinderna och in i munnen.

Hon skriker till för varje vänlig fråga

och icke hjälper tröst från magasinsfrun

och goda ord från en chaufför med brumbas,

som står och glor med stora, dumma händer.

Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,

ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer

och borta var försoningen med livet

för denna barnaångest in till döden,

för dessa skrik, för detta meningslösa,

för dessa tårar, som blott blevo smuts.

E Lindorm:

Alla fåglar kommit re´n

Alla fåglar kommit re'n, 

vårens glada gäster. 

Vilken fröjd i solens sken, 

vilka sångarfester! 

Lärkan drillar högt i sky, 

våren är ju evigt ny. 

Jordens högtid börjar gry, 

sprider fröjd åt alla. 

Vilken glädje, hör, ja hör! 

Nätt och lätt de trippa. 

Gök och trast och siskors kör 

väcka upp var sippa. 

Oss de önska sommarfröjd, 

jubla högt i himmelshöjd. 

Skogen står så grön, och fröjd 

ljuder från var klippa. 

Trast och fink och siskor små 

sjunga glatt ur snåren. 

Göken räknar i sin vrå 

dagarna och åren. 

Skogen står så grön och ljus, 

gungar lätt i sunnansus. 

Duvan i sitt gröna hus 

fröjdar sig åt våren. 

Vad de oss förkunna må, 

lägga vi på minne. 

Mulna dar nog återstå, 

töcken för vårt sinne. 

Vi som luftens fåglar små 

i vårt inre gläds ändå, 

han som våren skänkt också 

lyser upp därinne.

Som vårsol stiger morgonröd

Som vårsol stiger morgonröd 

steg Jesus upp ur natt och död 

med liv förutan like. 

Det gör, så länge världen står, 

att efter vinter kommer vår 

i Guds och nådens rike. 

Som fåglars kör i lund och mark 

besjunger våren, blid och stark, 

i gyllne morgonstunder, 

så må vi alla med varann 

besjunga dödens överman 

och fira påskens under. 

Som knoppen brister, ån blir stor, 

som ängen grönskar, kornet gror, 

när livets våg vill svalla, 

så må bli vår i Jesu namn 

i folkens liv, i kyrkans famn, 

till salighet för alla.

N F S Grundtvig: