Ja, nog är det roligt att rumla ibland
och göra sin rund kring kärälskliga ställen,
att sitta med rykande remmarn i hand
och politisera förnumstigt i kvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
o, följde ej endast en morgon därpå!
Så lätt man om kvällen sig kände, så ung,
och skrattsalvor ljödo och sång hördes tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,
som bure på huvut man konungslig krona.
Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,
men gräsligt att dagen därefter stå opp!
Till vattenbuteljen man sträcker den arm,
som sändes att hämta långt ädlare varor.
Och samvetet kvicknar - och, Gud!, vilket larm
av kopparslagarnas väldiga skaror!
Ja, nog är det ljuvligt att tömma sitt glas,
men dagen därefter är vattenkalas.
Vad jordiska hyddan är bräcklig och svag!
Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!
Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,
en morgon lik denna nu väntar mig åter.
Ja, dagen därpå är varendaste dag;
vad punschen är stark och vad mänskan är svag!
W v Braun:
