Avsked

Du skall lämna mig, stygga gosse,
och jag blir här på landet kvar.
Bland kärr och fur och sten och mosse
vad de bli långa, mina dar!
O säg ej, att för dig de bliva
just lika långa som för mig!
Jag har, att saknaden fördriva,
ej det som finns i mängd för dig.

I början skall min famn du sakna
och ofta se på mitt porträtt;
att ensam somna, ensam vakna
blir väl i början ej så lätt;
men se'n de nya föremålen
din tanke rycka med sig snar,
då jag vid sländan eller nålen
ett ständigt enahanda har.

Ej minnets liljor lika dofta
som stundens nyutspruckna ros;
i början skall du skriva ofta,
men snart den lusten flyr sin kos;
du ropar »nej!» Det kan så vara!
Tro ej, att jag dig förebrår!
Ack nej, din flicka säger bara,
hon säger bara hur det går.

En kyss ännu, och bort med tåren!
Det blir väl tid för den en dag.
Nu löser jag de svarta håren,
som vunnit — minns du? — ditt behag:
så, bort med kammen, låt mig linda
de långa lockar om din hals!
En stund, en stund jag vill dig binda -
så framt du ens får resa alls.

Farväl, farväl, min ljuva lycka!
Ser du, hur lugn jag än ser ut?
Det går att sucken söndertrycka
mer lätt än jag har trott förut.
Var stark, du även! Och som gåva
jag minns dig varje timme, jag —
du skall, du måste ett mig lova:
ack, tänk på mig — varannan dag!

C D af Wirsén:

Avsked

Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta

sen jag började längta efter dina smekningar.
Mina systrar hava ännu icke märkt
att jag icke mera ser på dem...
Jag talar aldrig mer med någon...
Jag vet ej huru ofta
jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.
Gärna ville jag hava en smula ledsamt,
men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,
mina systrar, hållen mig tillbaka —
jag vill icke gå bort från eder.
När jag sluter mina ögon, står han framför mig,
jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna...
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.

E Södergran