Visar inlägg med etikett Thekla Knös. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thekla Knös. Visa alla inlägg

onsdag 22 mars 2023

Vattnet















Mörkt var djupet. I den tysta natten 
svävar Herrens ande över vatten: 
livets fläkt igenom rymden far; 
havets böljor häva sig och brusa, 
vindens första dunkla suckar susa. 
Vaknande, Naturen andan drar. 

Ljuvt i skönhet blommar redan gruset. 
Vattnet skimrar: ty det nya ljuset 
ser sig glatt uti den klara våg, 
som i famnen unga jorden sluter, 
och i evig längtans svall sig gjuter 
kring den skönhet i dess armar låg. 

Smäktar under hettans brand Naturen, 
kommer du, av lätta skyar buren, 
liksom tröstens bud till Hagar sänt. 
Himlen lockar du hit ned till jorden, 
här dess enda rena spegel vorden, 
klara, underbara element! 

Mystiskt, outgrundligt är ditt väsen. 
Än du sänker dig till låga gräsen 
med din gråt: var stängel livas opp; 
men vid solens blick i morgonstrimma 
höjer sig din silverskira dimma, 
lätt och fri, till blåa rymden opp. 

Om du som en bäck i dalen ilar, 
eller som en stilla källa vilar, 
när du darrar i en mänskas blick; 
om i tårar du på rosen skälver, 
eller häftigt vreda vågor välver: 
ständigt lika magisk kraft du fick. 

Säg, vad sjunger väl din blåa bölja, 
som mig lockar, att med blicken följa 
i din virvel, i din svala famn? 
Minns du ännu tidens första stunder?
Har du speglat Edens sköna lunder? 
Söker rastlöst nu dess flydda hamn? 

När du drömmer det förflutnas fägring, 
darrar minnet, som en stilla hägring, 
på din lugna yta med sin tröst: 
men den ljuva villan dig förlåter; 
och av tunga suckar häves åter, 
stormande ditt saknadsfulla bröst.  

Dock — du får i Nådens solsken glimma 
sällt. ännu — i dopets helga timma 
kyssa barnets späda huvud ömt. 
Dina klara tårar sakta bäva; 
ty du känner Herrans ande sväva 
kring sitt verk, som aldrig än han glömt.
 
Sjungen, vågor! klara bölja svalla! 
Nu jag vet, vartill vi längta alla: 
nya himlar och en nyfödd jord. 
Våg på våg må darrande förrinna, 
mänska efter mänska tyst försvinna; 
hoppet vilar lugnt vid löftets ord!

Kan en Mygga besjungas?











Svar.
 

På min flickas vita hand, 
vid en ljusblå ådras rand, 
satte sig helt nyss en mygga. 
Skall jag slå ihjäl den stygga? 
Varför är jag nu så god, 
utan vrede, utan mod! — 
Den en fridlyst fristad funnit, 
Notre Dames beskydd den vunnit; 
ty helt lugn, med vänlig blick, 
säger hon åt myggan: ”Drick! 
Ej i vårens första dagar 
man hans budskap så förjagar.” 
Kan jag med ett mord befläcka 
denna hand, den milda, täcka? — 
Medan jag funderar så, 
flyger myggan mot det blå; 
och dess glada sång förråder, 
att ur en poetisk åder 
hon har druckit. Lätt och fri, 
flög hon nu sin skald förbi!

Avbruten miniatyrmålning















Sänk din blick till ängens tuva, 
vänligt forskande en gång! 
Se dess värld — den trånga, ljuva, 
hör dess sakta jubelsång! 
Många väsen, lätta, viga, 
irra där i gräsets lund. 
Se! Mariæ-nyckelpiga 
promenerar glad en stund, 
låter ingen hälsning störa, 
skyndar ivrig, utan ljud, 
från Veronica att föra 
till Stellaria ett bud. 
Blommans blåa ögon blicka 
efter snälla tärnan än, 
och den späda stjärnan nicka 
ser jag, mot sin lilla vän. 
Förbi grottan nu hon ilar, 
där en Kämpe står på vakt,
och en fjärils-mumie vilar 
i egyptiskt dyster prakt. 
Kämpen tyckes viska sakta 
till den lilla ögontröst, 
som, hans grå-skägg att betrakta, 
smyger barnsligt till hans bröst. 
Stolt ses prästringkragen blänka, 
bugande för vindens fläkt, 
och sitt ljuva rökverk skänka 
korbarn små, i snövit dräkt. 
Ned i daggskålns spegel klara 
rodnande ett smultron ser; 
darrgräs anar någon fara; 
men den gamle kämpen ler. — 
Jag till dem mig lutar neder, 
allt att bättre skåda få ...  
hastigt sig en skugga breder 
över gräs och blommor små: 
och en ko — med steg så tunga, 
med en mine av — ”idel flärd!” — 
skövlar med sin vassa tunga 
tuvans lilla skimmervärld. 
Fåfängt har jag hotat, slagit? 
Skällan klingar: binglibång! 
Ack, mitt ämne har hon tagit, 
gjort en ände på min sång!

Till min Mor

















Högt står solen på sin himmel, 
mänskor bullra — och ändock, 
under dagens sorl och vimmel, 
sluter du Ditt ögonlock! 
Slumren kommer, att förjaga 
dina tankars ljusa lek; 
drömmen med sin granna saga 
tittar fram på avstånd blek. 

Vet, att under Din siesta, 
då jag sitter ensam här, 
kommer ofta, att mig gästa, 
tysta tankars lätta här. 
Utan hem de arma smyga, 
landsförvista ur Ditt bröst, 
och till mig en stund de flyga, 
gé min penna ock en röst. 

Harmas icke, att de ila, 
vid Din korta blund, till mig! 
Ej de störa få Din vila, 
skynda sen så glatt till Dig. 
Då Du slumrar, sakta vecklas 
ut en liten blomma än; 
det är Din, är icke Theklas. 
Känn den, leende, igen!

tisdag 21 mars 2023

Barfotad
















Lilla foten sakta smyger 
sig i dagen ut så blyger; 
liksom vinden, snabb och tyst, 
över berg och dalar ilar 
och på gräsets matta vilar, 
utav ängens blommor kysst. 
Rädd och djärv ändå, han känner 
huru heta sanden bränner, 
stickes lätt av strå och ris; 
sig i bäckens böljor sänker, 
lekande små pärlor stänker, 
tycker sig i Paradis. — 
Njut den korta frihetstiden, 
snart, ack snart, den är förliden: 
glädjens stund är aldrig lång! 
Måste åter slöjan taga, 
stilla vandra, bojor draga, 
sedigt gå på sandad gång. 
I Sko-kloster in igen 
skall den lilla nunnan sen.

Flickan med kattungen

















Mjukt i länstolns famn den lilla 
vilar i sin vita dräkt,
lutar lockigt huvud stilla 
över sina blommors släkt. 

Nyss ur trädgålns skuggor sprungen, 
med en herrlig blomsterskatt, 
följdes hon av täcka ungen 
till den stora gråa katt. 

Smidig, i dess knä han leker, 
gömmer väl sin klo så vass, 
och den runda armen smeker 
med sin svarta sammetstass. 

Se! den friska purpurrosen 
bjuder flickan honom då; 
han förlägen vänder nosen, 
kan dess vällukt ej förstå. 

Flickan än en gång försöker, 
bjuder mognat smultronbär; 
kattens oro blott sig öker, 
han vill slippa allt det där. 

Osedd bakom dem sig smyger 
sakta gamle Farbror då; 
ur hans stora pipa flyger 
röken, virvlande och blå. 

Barnets änglahuvud blickar 
ur de lätta skyar fram; 
hon åt Farbror vänlig nickar, 
ropar leende: "Fy skam!" 

Men han svarar: "Ja, ni fela 
lika mycket båda två: 
du kan ej min njutning dela, 
kisse kan ej din förstå."

 

måndag 20 mars 2023

Borstpojken


File:ClothesBrush.JPG













Som klockan slår, så är jag här! — 
Se hur min herre sover där, 
Han är väl trött av dansen. 
Nu skall jag snygga upp hans dräkt. — 
Ja, om jag inte honom väckt, 
han aldrig fått den kransen, 
som hänger där med vissna blad, 
men gör magistern stolt och glad. 

Här ha vi nu hans svarta frack 
av punschen fläckad! Ack, ack, ack! 
Hur kunde han så spilla? 
Och västen, nyss så vit och fin, 
är nu bestänkt med mörkrött vin, 
det är ju gruvligt illa! — 
Nu friskt — en karl, så-fri och frank, 
bör också ha sin stövel blank! 

Den vita mössan på jag tar, 
den blanka värjan djärv jag drar 
och leker ”vara herre.” 
Men då jag skulle lärd och klok 
studera mången dammig bok, 
det vore kanske värre! 
Nej, jag tar borsten nu igen 
och fäktar ändå bäst med den. 

Om söndag med min herres väst, 
borstnejlikan i rocken fäst, 
och skimrande i solen 
på bron jag med mitt metspö står; 
till Eklundshof jag munter går, 
och tänker ej på skolen. 
Men måndagsmorgon med all nit 
jag väcker upp min herres flit. 

Se så ja! — nu är fracken bra, 
och stövlarna. Tack skall du ha, 
de nu som nya skina! 
Nu, herre! kan han vakna tryggt, 
ty nu är allting blankt och snyggt, 
och ingen vågar grina. 
Friskt vatten jag från källan bär, 
ty törstig nog han vara lär. 

Trara lala! — Nu bär det av, 
liksom en häst i ystert trav, 
och hunden med mig springer! 
Hur vackert här på backen är! 
Se, nätta flickan vatten bär, 
men klockan åtta ringer. 
Tillbaka som en pil jag far. — 
Säg, herre! var jag inte snar?

Apollofjäriln
















Liljehvita, purpurstänkta 
fjäril, med Apollos namn, 
höjer nu du vingen sänkta, 
ur en solros öppna famn? 
Far du genom tysta lunden, 
som ett glatt, bevingat bud: 
"Redan ljusnar morgonstunden, 
snart han kommer, dagens gud!" 

Tyst jag följer dig. Så sällan 
ser man här en syn så skön! 
Sänker du dig ned vid källan; 
dröjer du på ängen grön? 
Njuponblomman rodnar stilla, 
undrar var du kom ifrån. — 
Ur det ringa, ur det lilla, 
nektar tar Apollos son.

Kål- och Nässelfjärilarna




Hårt är att från en kålmask stamma 
och sig förföljas se med harm. 
Svårt att en nässla få till amma
och näras vid så vresig barm. 

Dock får man sig i puppan gömma 
och bli en fjärilskandidat. 
Ja, blommorna din härkomst glömma, 
där ingen är Aristokrat. — 

Men varför dig till liljan böja? 
Se, Mutter väppling håller krog! 
Hos henne kan du gärna dröja, 
hon ger dig villigt, ger dig nog! 

Din ätt ändå bland nässlor trives, 
på sådant lever mången man. 
Du vita jämt från kålen drives, 
ditt ursprung ej förnekas kan. 

*

— Men lycklig den, som äger vingar! 
Den når väl höjden någon gång. 
Glatt från förtalet du dig svingar
och blev dock ämne för en sång!

Den obesjungna
















Väl ögon, läppar, kinder, panna 
beprisats både förr och nu, 
med vackra ord och bilder granna — 
det ha vi hört båd’ jag och du. 
Men aldrig nånsin, som jag vet, 
i någon bok, jag råkat läsa, 
jag funnit än att en poet 
besjungit har sin skönas näsa. 
Vad! denna stolta äreport, 
där mänskoanden första gången 
sitt segerrika intåg gjort, 
är den ej värdigt mål för sången? 
Var doft så fint den fattar opp, 
vid minsta oljud lätt den rynkas; 
jag har i denna stund ett hopp, 
att sådan fördom snart skall ynkas. 
Jag därför näsvist nu min sång 
just till den obesjungna ställer; 
må blott min egen ej bli lång 
och allmänhetens icke heller!

torsdag 14 oktober 2021

Den 14 oktober 1852



Bölja följer tyst på bölja.
Skölja
de med tårar hemmets strand?
GUSTAFS stoft de till oss föra;
röra
suckande vid Sveriges land!

Kommer  han hit tillbaka?
Vaka,
höljd i sorgflor, Birgers stad!
Tro dock ej på dödens villa;
stilla
ser ur skyn Hans ande glad.

Sorgsna skaror stranden hölja,
följa
Gustafs bår med tårfull blick.
Den bland segerfanor röjen!
Dröjen
I de valv, dit tåget gick!

Tyst och mörk står kungaborgen,
sorgen
där sin boning slagit opp.
Klagan höjs ur slott och hydda,
flydda
äro glädje, vår och hopp.

Vad förenar alla hjärtan?
Smärtan
vid den ädle dödes grav!
O! vad fyller alla sinnen?
Minnen,
som hans sköna liv oss gav.

Grav! hans andes blomsterslöja
dröja
må hos dig, och bli till stoft!
Men hans själ ej här är fången;
sången
möter oss som rosens doft!

Den från folkets läppar klingar,
bringar
tårars frid och minnets tröst.
Darrande, med bleka strålar,
målar
Gustafs bild i varje bröst.

«Sov vid höge fäders sida,
blida,
tidigt fallna Sångardrott!
Konsten sina Gustafsdagar
klagar:
Såg én morgonrodnad blott.

Tag vår kärleks enkla, fromma
blomma,
tag vår saknads varma tår,
då vi nu i stjärneglansen
kransen
tacksamt lägge vid din bår!
 

söndag 9 juli 2017

Mitt duskap





















En afton blev jag, tänk då vilken lycka,
helt oförmodat med fru L-n du.
Man må ej undra på jag skulle tycka
det vara roligt med en vacker fru
få ett så där förtroligt duskap göra,
ja, maken till det får man sällan höra.

Om morgonen långt innan vi blev klädda,
jag tror jag knappt var riktigt vaken än,
jag ropade med glädje: "Hedda, Hedda!"
i minnet av den förra aftonen.
Men mamma sade: "Hon är mycket äldre
än du, och därför säg tant Hedda hellre!

För mycken ära är till hälften skam.
Tänk om bland fruar, fina, högtidsklädda
en elvaårig flicka trädde fram
och kallade fru L-n för sin Hedda,
nog blev det löjligt, är det icke sant?
Säg därför icke du, men hellre tant."

Man kan väl tänka sig att det var hårt
att ej sin nya vän få Hedda kalla.
O vad jag tyckte det var rysligt svårt!
Farväl min stolthet, mina planer alla!
Mitt första luftslott föll - nyss så briljant,
och av "min Hedda" blev till slut en tant.


T Knös:

Lovstunden
















O vilken dag, se hur skön!
Kommen, o kommen I små!
Himlen är strålande blå.
Jorden så leende grön.

Du kan din läxa så snällt.
Därför i susande lund
vilja vi leka en stund
under de blommande tält.

Mellan de ljusgröna blad
solen själv leker tittut,
bäcken också var minut,
fisken där hoppar så glad.

Giv mig Aklejan - se så,
ser du av duvor ett par?
Ser du den gungande Char
gjord utav Stormhatten blå.

Hör, "sista paret" skall ut,
fåglarna leka i lind,
blomman med rodnande kind
gömmer sig - hittas till slut.

Hit då! Jag fångar er, jag,
gör eder tusende spratt!
Hör vilka klingande skratt!
Skynda! I flykten mig tag.

Stilla i skuggan en stund
låten mig vila i ro.
Varför? O varför, månntro?
fråga de små med en mun.

Än ej min läxa jag kan!
O, den är lång, den är svår,
därför ej leka jag får,
därför min glädje försvann.

Stundom du tankfull mig ser;
kanske att du det ej tror:
livet, just när man blir stor,
tungare lärdomar ger.

Ack, men en lovstund nu ler,
barn vill jag åter nu bli,
njuta den lycklig och fri.
Kom, jag vill leka med er!


T Knös:

 

onsdag 13 juli 2016

Barnens julaftonskymning

















Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.
Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 


T Knös:

Solnedgången

Sol, som sjunker ned i din mjuka molnbädd,
nu godnatt! — Guldkantade slöjan höljer
snart din varma kind, då du stilla sluter
strålande ögat.

Ännu skimra speglande sjön och bergen
av din blick. Än rosiga skyar sväva
lätt på himlen, drickande glans ur ljusets
heliga källa.

Du förjagat vintern med dina pilar,
isens sköld har brustit; den stränga flydde,
och åt dig han lämnade tomma fältet,
mäktige soldrott!

Nya pilar, glödande flögo ständigt
ur ditt rika, gyllene, fulla koger:
ej att döda; segrande de blott väckte
slumrande livet.

Då så glatt ur fängslande, trånga knoppar
sprungo tusen rodnande unga blommor.
Se ett under! Vinterligt kala landet
grönskande, blomkrönt!

Död låg puppan; strålande du den rörde;
skalet brister — skimrande fjäriln flyger
fri, förvandlad, prövande nya vingar,
bort över lunden.

Dina blickar trängde till dunkla fröet,
där det låg begravet i jordens sköte,
med ett himmelskt budskap att hastigt vakna,
uppstå ur graven.

Då ur lindan löser sig fröet, höjer
glatt mot ljuset längtande, späda armar;
talar ut sitt innersta väsens tanke
tyst i en blomma!

Sjunk till vila, fredliga bragders hjälte!
Du har stilla gyllene skördar mognat,
gjutit vinets svällande glöd i druvan,
fröjdat oss alla!

Se! från ängar, vilande fält och lunder,
fly de gyllne strålar, i kogret gömmas
dina pilar. Sänd dem i morgon åter,
phæbus Apollo!

Skald du är; i skönhet du jorden kläder;
vägens dammsky där som ett guldmoln svävar,
ängens dagg lik klara juveler glimmar,
klipporna rodna.

O! vem gav dig makten att stråla, liva,
väcka tusen sånger ur tysta skogen;
väcka denna sång ur mitt nyss så stumma,
bävande hjärta?

Offerlåga, glödande sol i väster!
Dig jag djärvs besjunga; men tanken stiger
högre — anar bortom din purpurförlåt
djupare himlar!

Redan bleknar rosiga skimret, dalen
nu i skuggors sorgliga flor sig höljer;
klart av tårar blommornas ögon pärla:
solen är borta!

Hjärtats daguerreotyp














Skryten ej, I stolte männer -
yvs ej du, att älskad bli!
Qvinnan icke eder känner;
hennes tro är poesi.

Älskas icke hon tillbaka,
om ej hoppets morgon gryr,
kan hon sällhets dröm försaka,
blott dess ideal ej flyr!

Stormande i verldens vimmel,
svindlar mannen mången stund,
då i qvinnligt hjärtas himmel
står hans bild på azurgrund.

Skönt, i oskuldsglans bevarad,
gömmer hon hans rena bild,
som, i himmelen förklarad,
den en gång skall stråla mild!

Sköna spegelbilder, stannen
— livet er förstöra plär!
O! hur herrlig vore mannen,
liknade han bilden där! 

Bäret

Fragaria vesca close-up 4 cropped.jpg

Först ur fröets linda trånga
höjas späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

tisdag 12 juli 2016

Ur den högre kokkonsten
















1. 
(Att förvara inlagd ära). 

Tag dina första lagerblad,
men hastigt, förrn de vissna bara,
och plocka stundens bifall glad
 — en kinkig ört att väl bevara! —
sen modesti du överstrött,
låt ingen mer din ära rubba.
Tag avunds tadel — litet stött
(det krossas bäst av sannings klubba).
Strö lite rimsalt fritt därpå,
och peppar, rikligt så den bränner.
— Gjut stundom ädelt vin också, —
en libation åt dina vänner.
Din mödas frukt, som mognad är,
låt se´n för all del pressen trycka;
fast av en kruka gömd den är,
så skall den säkert göra lycka.

2.
(Att göra en recension)

Tag några ägg utav den sort,
som ville lära hönan värpa.
Tag litet klander se’n, helt torrt,
att det ej mista må sin skärpa.
Det vispa hop till skum och fras,
och krydda friskt med citationer;
tag mycken lärdom sen till bas:.
det smakar visst en mängd personer.
Stöt några stackars vers till stoft,
och visa kemiskt vad dem felar,
så flyktar poesiens doft
och tankens kraft sig snart fördelar.
Lägg litet ömkan ock däri,
så att det något bittert bliver,
och glöm ej heller ironi,
som den pikanta smaken giver.
Rör hop alltsamman i en form,
som klassisk är och riktigt värdig.
aptiten redan är enorm
— och nu är recensionen färdig!

Paralleller
















Några unga man i salen
sitta vid ett läckert bord.
Fast av nektar fylls pokalen,
fröjd i hjärtat ej är spord.

Gäspande, om gårdagsbalen
matt och duvet tala de.
Piggas upp utav skandalen
flyktigt blott — man är ”blasé.”

Pojkarna ur smedens koja —
barn av arbete och nöd —
nedanför på gården stoja,
kinden blossar varm och röd.

Gott humör och nötta klackar,
trasig jacka, muntert skratt.
Redan över berg och backar
ha de sprungit, fritt och glatt.

Ljusgul, varm potatis vänder
en i handen: ”Ack, så rart!’’
Bitet friskt av vita tänder
svarta brödet minskas snart.

Friska källans klara droppar
morgondrycken åt dem ger.
Pang! Champagnekorken hoppar
genom fönstret till dem ner.

Glädjens sylfer - fina, lätta,
från det läckra bordet fly,
och bland gossarna sig sätta,
där var fröjd är frisk och ny.

Trumpna, källarsalens gäster
klandra värdens fågelstek;
tala långt om gommens fester,
och hur spelets lycka svek.

Tidningsbladet trögt man vänder,
Överser vår hela värld. —
Barnen lägga nya bränder
raskt på faderns mörka härd.

Barnen hopknäppt sina händer,
deras måltid slutad är.
Tacksam blicken då sig vänder
till den Gud, som allt beskär.

Herrarne ha tänt cigarren,
slutat festen med en ed,
”drivit” litet grand med narren
och lorgnetten satt på sned.

Nu de gå: — ”Ur vägen ungar!
Här är unga Sveriges hopp!"
Gån, I arma kortspelskungar!
Landets hopp står där i knopp!

Dessa barn, som där sig sola,
äro landets sanna hopp;
och i fattigdomens skola
härdade de växa opp.

Folkets kärlek, det är roten,
rätt och sanning plantan när;
och trotts skrytet, härden, hoten,
framtidsblommor landet bär!


Versen





















En liten tanke nyss dagen såg:
den inte stilla i vaggan låg;
men sprang så livlig och munter opp,
och började livet med mod och hopp;
på skuldran fjärilsvingar han bar,
så lika dem modern Psyche har.
Nu ropade han: ”Då jag är väckt,
så skynda fort, att ordna min dräkt”!
Lätt drar han rimmets små guldskor på:
med dem han prydligt i takt kan gå.
I ordens dräkt han sig ledigt klär:
den röjer tydligt, hur växten är.
Han småsjunger sakta: ”Vad skall jag bli?
Mitt släktnamn lär vara Poesi.
Tänk om jag bleve Alexandrin?
Då får man en så pedantisk min;
och att studera till Lärodikt,
det kan väl aldrig vara min plikt?
Det skulle se ut som ett barn, som satt
och skrattade under en Doktorshatt.
Jag har intet anlag till Elegi;’
då skulle jag så melankolisk bli.
Men tänk, om jag ville bliva Sonnett?
Gunås! det haver sig icke så lätt —
Det är en vacker, men trång uniform,
och exercisen lär vara enorm.
Bäst vore att bliva Serenad:
i månsken man svärmar så fri och glad.
Men arm i arm med Musiken, min bror,
man lyssnar pä honom — jag glömd mig tror.
Nej, tyst! jag mig sätter på detta blad,
till Ava flyger, och blir så glad.
När hennes vänliga ögon blå
snart till mig komma och hälsa på.
Om en ting vill jag så hjärtligt be:
Om jag skall tryckas, så låt det ske —
ja, låt det ske i en lycklig stund! —
till hennes leende purpurmund."