Till min näsa

O sköna näsa, du, som kostat mången pipa 

av vitt och blodrött vin, 

du, vars naturafärg ej mer man kan begripa 

bak purpur och karmin! 

Den, som ini ett glas dig skådat — jo, jag tackar,

vad skönt han skåda fått; 

han såg nog, att du ej tillhör en fattig stackar’,

som dricker vatten blott. 

Knappt en kalkon förmår med sådan snabel pråla. 

Hur mången stenrik man 

har väl så präktig näbb? Att dig så fager måla,

det fordrat tid, minsann. 

Mitt glas den pensel är, som skall kulören häfta,

men färgen, full av kraft, 

varmed jag målat dig så brandröd som en kräfta,

är druvans ädla saft. 

Det skadar ögonen, så skrika dygdens mönster;

jag svarar: i mitt glas 

dränks sorgen — hellre då förlust av tvenne fönster 

än hela husets ras!

O Basselin:

Adams fel

Ej Adam lyckats att oss skicka 

i sådan nöd — det är nu klart — 

om han ej spisat äppelkart,

men förr sig tagit till att dricka. 

Se, därför är jag icke heller 

Just läckermun vid bordets fröjd, 

men blir i stället aldrig nöjd, 

när det en äkta druva gäller. 

Och lika fullt — jag går ej unnan 

för kökets gärd, när jag är tom: 

då blir min längtans helgedom 

ett matbord snarare än tunnan. 

Bäst trivs dock örn, där åteln gömmes: 

min åtel är en fylld pokal; 

men glöm ej — i min hemlandsdal 

det fordras främst, att tvärt den tömmes.

O Basselin:

Gamla goda tider

Den, som är, likt mig själv, en tratt, 

räds mindre för en tjuv, än att 

ha uselt vin uti fastaget. 

För tjuvar man sig värja kan, 

men den, som dricker dåligt — han 

förlorar mycket snart kuraget. 

Nej, när jag dricker dålig sort, 

jag önskar svalget helst så kort, 

att väg där nätt och jämnt kan banas: 

me n när gott vin jag bjudes på, 

då ville jag en strupe få, 

tre gånger längre än en tranas. 

Gud signe vatten! Men — som dryck? 

Nej, aldrig — om ej sist av nyck 

jag eremitkapotten toge; 

men även då behövdes nog 

en smula vin i mark och skog, 

så att jag ej på kuppen doge. 

Nog dricker jag ibland som två, 

men det ha fadren gjort också, 

och vi må likna våra fäder. 

Om goda vanor läggas bort,

går det i putten inom kort 

med allt, vad oss på jorden gläder.

O Basselin: