Livsoperan

Mig lockar icke scenens tomma ståt

- den alltför klart belysta kontinenten.

Jag älskar blott de dolda instrumenten,

den underjordiska orkesterns gråt. - -

B Malmberg:
c

Och nu är Åke död

Och nu är Åke död. 

Han dog, som barnet dör, när ungdomsruset

med självisk lust och glöd

förgiftar ljuset.

Men purpurleken är förbländning bara,

och när den viker, tar förfäran vid

och tar ett skede av försåt och fara

och vanmakt och förfäran vid.

Jag måste fram, och jag får icke stanna.

Blås, vind, emot min panna -

blås, mannaålder, ångesttid!

B Malmberg:
c

Har ni hört

Har ni hört 

järnvägsstationernas gapskratt 

när tåget i förbirusandet 

blinkar åt dem: 

kom med! 

Järnvägsstationerna kommer aldrig med. 

De ruva 

över tidtabellernas frusna leenden 

och gapskratta 

åt skenornas ursinniga försök 

att kräla ned från banvallen.

H Parland:

Mina händer grepo uppåt

(Varning för känsligt innehåll 😅 )

Mina händer grepo uppåt,

drogo ner några sprattlande stjärnor

kramade jorden

att alla blomkalkar svettades blod

fann en kvinnobarm i mörkret

och fick stora brännblåsor.

H Parland:

Fläckar

 

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland:

Vid Gammalsvenskby-bornas ankomst

Välkomna i Er moders famn, 

I käre svenskar från fjärran, 

som hållit i helgd Ert svenska namn, 

Ert språk, Er tro till Herran ! 

Vad allt I ärvden i psalm och sång, 

i gammalsvenska seder, 

hos Er växt friskt i minnets fång 

och hållit högt i heder. 

Så trofasthet mot ideal 

till slut har vunnit seger, 

och efter trångmål, nöd och kval 

ett fosterland I äger! 

***** 

På härskarbud gick fädrens tåg, 

trots frälserätt, mot söder, 

från hem och härd vid baltisk våg, 

där än bo fria bröder — 

på blytung fot ett ändlöst tåg 

till Djeprns flacka stränder, 

där Gammalsvenskby snart man såg 

uppbyggt av svenska händer. 

En folkö i ett upprört hav, 

vars bränning bröt mot stranden, 

där svenskhetselden härdning gav 

åt sinnet och år handen. 

Den lågan, som I fått i arv, 

tänt hopp i tunga öden, 

och jorden tvangs med plog och harv 

att giva bröd i nöden. 

***** 

Men trycket blev för hårt till sist 

och minnet reste kravet 

att börda få vad fädren mist — 

ett hem vid balterhavet. 

För tårskymd blick på mörka skyn 

då steg en rosig hägring, 

och Sverige, Sverige blev en syn 

av ursvenskt hem i fägring. 

Då flög ett rop ur hjärtegrund: 

”Hem! Hem till fadershuset”! 

Och nu är Er den drömda stund 

om hem i nordanljuset. 

I han från nu ett fosterland 

att älska, tjäna, hedra, 

dess hävd, dess hopp, dess fria strand 

från nu ock äro Edra. 

***** 

Vi se i Er ett tidens salt, 

som skall dess löshet döma — 

den svenska bondens urgestalt 

vi inför Er ej glömma. 

Så skifta vi rätt med varann 

de pund vi ha att skänka. 

Den svenskhetseld, som hos Er brann, 

skall evigt för oss blänka. 

Vårt solkors på sin blåa grund 

nu i sitt hägn Er tager, 

när skaran i högtidlig stund 

in över gränsen drager. 

Fredrik Adolf Georg Berencreutz:

Min tanke om dig

Min tanke om dig
är som en rät linje,
dess ena ända
glöder i helvetet
den andra
ringlar brännande vit i himlen
men i mitten
är den sotig och kall.


H Parland: