söndag 28 juli 2019

Mannens sista ord till kvinnan

















Jag följde kärleksyr din rosenstig;
det tillhör stormens muntra tid och våren.
Jag mötte dig med löjen och med krig;
det tillhör sommaren och mandomsåren.
Du vart min lycka och jag tackar dig;
det tillhör hösten, då man bäddar båren.


lördag 27 juli 2019

Begravning
















Borgerlig begravning.
Fattigt trots alla tal,
trots alla tårar och all musik
och hemgjord ritual.

Det gör mig detsamma med kransar och band
där ömma ord brukar stå,
men de tre ärliga skovlarna mull
ska ingen lura mig på!


fredag 26 juli 2019

Spelklubben

 

















Utanför är kallt och snögar,
men på klubben varmt det är.
Se, vad blanka guldmyntshögar
upp på bordet staplats där!

Den förnäma världen spelar.
Det är allvar, som ni vet:
vid var givning Lyckan delar
ut en hel förmögenhet.

Ej som annat folk för nöje
stundom man i korten tar,
nej, var viss, att till ett löje
ingen enda munnen drar.

Stora, speglande trumeauer
stela gubbar återge,
som till roffning ej försmå er,
sprättar av jeunesse dorée!

Och de vita spelbordsljusen
se vid denna ädla fejd
tusen sedlar efter tusen
ständigt stryka utan hejd.

Underbart, att guldets glitter
denne man kan locka nu,
medan dock i hemmet sitter
hans oändligt vackra fru.

Underbart, att ej det svider,
att när sist man hem skall gå,
se, då man från spelet skrider
tiggerskan därute stå,

som åt svultna barnen skulle
bröd i några år ha fått
för en enda penningrulle
av de många, som ha gått!

Ej jag för det trumpnas talan
här mot nöje och natur;
glädjen ej, den yra svalan,
vill jag stänga in i bur,

men de stora summor bara,
tycker i min ringhet jag,
kunde till en fest man spara
på sin glada bröllopsdag,

kunde fägna hult till julen
sina barn och deras mor
och kanhända även skjulen
där det frusna armod bor.

Ack, det sägs, med sina pengar
får man ha sitt fria val,
och jag vet, jag får nog slängar
såsom väl sentimental;

men när se’n jag hör er klandra
massans avund, hat, med mer,
skyllen, skyllen ej på andra:
skulden är i mycket er!

Väl jag måste djupt beklaga
denna söndrings mörka makt,
som kring världen nu tycks draga
åskmolnslik, från trakt till trakt,

och om hat tar hand om spelet,
skall förtvivlat spel det bli
mer än mången tror. men felet —
vems är felet? Svaren, I!

Ack, min sång, så harmlös eljes,
vill till bitter harm bli böjd
att så mången tår nu sväljes,
när I slösen utan fröjd!

Och fast sången båtar litet,
sjunga, sjunga har jag måst
fast mitt språk är väderbitet
och min sång belagd med frost.

C D af Wirsén:

Ingemund

















Ingemund steg ned av gångarn,
band den blek vid stugans dörr.
Kvinnoälskarn, kvinnosångarn
är ej längre ung som förr.
»Nu förrinner vintersnö,
gott det blir i vårn att dö
på det fria Islands ö.

Mångt och mycket jag bedrivit
så på land som skeppens slätt;
mångt och mycket nornan givit,
kraft i arm, stormanlig ätt.
Bättre dock än svärdens larm
var den sång, som kvällde varm;
bäst av allt var kvinnans barm.

Ej i mulln på vigda gården
skall man lägga hjältens kropp.
Ädle fränder, resen vården
blott vid kyrkovägen opp,
att, när Islands tärnor gå
upp till mässan, där de må
någon stund i tankar stå.

Medan gula lockar flyga
fladdrande för vårens vind,
medan lätta tårar smyga
på den mjälla rosenkind,
må de tänka: allt var han,
hövding, skald och idrottsman,
mest ändå för oss han brann.

Medan lätt som mornad bölja
barmen under linnet slår,
medan silverdriven sölja
högt i fager vaggning går,
må de tänka någon stund:
sov, vår skald, i vänlig blund,
sov, vår hjälte Ingemund!»


C D af Wirsén:

Varför sörja de unga?

























Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Den döda

Bevara ren din barndoms ljuva tro,
förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken!

Jag ägde en vän, i hans hjärta jag såg,
ett skimmer av snö över sinnet låg.

Han glömde i livets mödor och lust
sitt hjärtas frid vid sirenernas kust.

Nu är han väl ärad och glad och rik,
nu är han väl alla de andra lik.

Men stundom i nöjets rus han känt
som flöge i hjärtat en dörr på glänt,

en dörr till ett hemligt rum i hans själ,
som annars han bommat och reglat väl.

Där ligger på bår i brudlig skrud
hans barndomstro, hans minne av Gud.

O helga gemak, o slocknade hopp,
o dörr, som i skärande ljud går opp!

O heliga frid i svepning av snö,
o löften om nåd, som i synden dö!

Hon sover så djupt, hon vakna ej skall,
han själv henne dödat. Hon vilar så kall.

Bevara ren din barndoms ljuva tro,
förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken.


C D af Wirsén:

Avsked

Du skall lämna mig, stygga gosse,
och jag blir här på landet kvar.
Bland kärr och fur och sten och mosse
vad de bli långa, mina dar!
O säg ej, att för dig de bliva
just lika långa som för mig!
Jag har, att saknaden fördriva,
ej det som finns i mängd för dig.

I början skall min famn du sakna
och ofta se på mitt porträtt;
att ensam somna, ensam vakna
blir väl i början ej så lätt;
men se'n de nya föremålen
din tanke rycka med sig snar,
då jag vid sländan eller nålen
ett ständigt enahanda har.

Ej minnets liljor lika dofta
som stundens nyutspruckna ros;
i början skall du skriva ofta,
men snart den lusten flyr sin kos;
du ropar »nej!» Det kan så vara!
Tro ej, att jag dig förebrår!
Ack nej, din flicka säger bara,
hon säger bara hur det går.

En kyss ännu, och bort med tåren!
Det blir väl tid för den en dag.
Nu löser jag de svarta håren,
som vunnit — minns du? — ditt behag:
så, bort med kammen, låt mig linda
de långa lockar om din hals!
En stund, en stund jag vill dig binda -
så framt du ens får resa alls.

Farväl, farväl, min ljuva lycka!
Ser du, hur lugn jag än ser ut?
Det går att sucken söndertrycka
mer lätt än jag har trott förut.
Var stark, du även! Och som gåva
jag minns dig varje timme, jag —
du skall, du måste ett mig lova:
ack, tänk på mig — varannan dag!

C D af Wirsén:

torsdag 25 juli 2019

Aftonvandring

Tar jag hatt och käpp, den lille,
som min avsikt genast ser,
viskar: »jag så gärna ville ...
låt mig följa med, jag ber!»

Och vi vandra ut mot näset
genom lundens blomstersnår,
vandra genom höga gräset,
som till piltens axlar når,

vandra utmed bäckens vågor,
följa strömmens silverband,
och han frågar tusen frågor,
svårbesvarade ibland,

frågar, varför nattviolen,
varför klövern doftar skönt,
var om kvälln sig lägger solen,
varför gräset är så grönt.

Och en fråga knappt är hunnen
som en tanklös fjäril fly
från den friska rosenmunnen,
förrän genast föds en ny,

tills att några smultron locka
gossen till en tuva ner,
där han, sysselsatt att plocka,
ej har tid att fråga mer.

Har du märkt, hur barnets joller
stämmer underbart ihop
med det samspråk bäcken håller
och med lärkans jubelrop?

Ack, i barnets oskuld känner
ljuvt naturen sin igen,
fåglarna som yra vänner
sjunga för sin bror och vän.

Böljan, som så lekfull hoppar
utmed al och björk och lind,
vill så gärna några droppar
stänka på den lilles kind.

Magisk frid i sinnet bringar
kvällens stilla symfoni.
Gossens löje sammanklingar
milt med böljans sus däri.

Solnedgången över leden
rosor sållar för vår syn,
syskonänglar se från Eden
till mitt barn ur rosenskyn.

När vi hunnit fram till backen,
ilar han i muntra hopp,
locken fladdrande i nacken,
att få hjälpa mig ditopp,

bjuder armen att mig stöda;
blicken, stolt som hos en kung,
menar: »lättas bör din möda,
du är gammal, jag är ung.»

Du har rätt. Jag kanske fölle
på min levnads branta stig,
om ej du mig uppehölle,
barn, om jag ej ägde dig.

Har vår vandring sträckt sig vida.
blir den späde trött och varm,
plär det dock ej länge lida
förrn han trånar till min arm.

I min famn, mitt hjärta nära,
bärs han till vårt hem igen.
Kunde jag dig endast bära
genom världen så, min vän!

Snart i sömn, förr’n någon anar,
sluts han, i sin bädds förvar.
Friden, som jag efterspanar,
i sin barnasjäl han har.


C D af Wirsén:

Vad vet en solros om stjärnor?

Sunflower sky backdrop.jpg

Vad vet en solros om stjärnor?

Stänger sitt öga för natten
och väntar på nästa morgon.

Den som sover om natten
tar aldrig mörkret
riktigt på allvar.

En parentes mellan ljus och ljus

Ett tankstreck i Gud.

R P Olofsson:
Rune Pär Olofsson.

Festdag
















svalor klipper vind
till glada serpentiner
virar dem runt klostermuren

molnmunkarna är bittit uppe
för att stänka
vigvatten över dalen

forsen tänder rökelse

molnmunkarna går avsides
för att bedja
medan morgonen går upp i koret
med en gyllne kalk i handen
som den sakta höjer
över världen

elevatio

det är festdag för
Our Lady of the Snows


R P Olofsson:
Rune Pär Olofsson.

Korfönster



den tidiga morgonsolen
spränger du
i tusen skärvor
målar dem med
blod, guld, hav och sommar,
och låter dem regna ner
i min själ
till en mosaik
av jubel

vem anade utifrån
din härlighet!


R P Olofsson:
Rune Pär Olofsson.

Benediction



man har dämpat ner
belysningen
i världens långskepp

månoblaten
höjes över mänskorna
forsen ringer klockan

Kyrie eleison

skuggorna av tingen
smyger ner på knä...



R P Olofsson:
Rune Pär Olofsson.

Afternoon



myggor knypplar över forsen
till en spets
av sommardofter

biet står på händer
i en blomkorg
gungar bräde med sig själv

västan vallar vita unglamm
över blåa hedar
visarna på kyrktornsuret
ser belåtna ut

klosterporten gäspar ljudligt
plirar rapande mot solen

det är dags för middagsvila

R P Olofsson:
Rune Pär Olofsson.

Paradisets timma

Ekens skärgård - KMB - 16000300023433.jpg

När människorna sova
vid sommarnattens sken
och tusen röster lova
sin fröjd från gren till gren,
då purpras lingonriset
av stilla skyars gull;
då hägrar paradiset
än över jordens mull.

Du äng, låt kalkar glimma
kring älvans lätta häl!
Du paradisets timma,
din dagg gjut i vår själ!
Än jublar fågelsången
kring gryningsljusa sund
så klar som första gången
i tidens första stund.

V v Heidenstam:

Sommarljuset

Du underbara sommardag
som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag
bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup
och speglar häll och grenar,
och getter högt på bergets stup
gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,
som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,
bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam:

onsdag 24 juli 2019

Nattviol

Bildresultat för Nattviol

Stumt är livets sorl och skogens röster,
daggen tillrar tyst från blad till blad,
ingen strimma rodnar än i öster -
äng i månskensbad.

Det är här i tystnaden du talar,
vita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar över bleka dalar
under dunkelt loft.

Allt det svårmodstunga, osägbara
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.

Mänskobarn, som här i natten vankar,
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!

Ställd inför din egen levnads gåta,
dunkel väv av drömmar och begär,
göm din kind i detta gräs, det våta -
ingen ser det här.

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

måndag 22 juli 2019

Sommardag

Hackspettshona.jpg

Nu sjunger marken under mina fötter
och lekfull vindil blåser i mitt hår,
där gnolande och sommaryr jag går
en väg med blekta barr och blanka rötter,
som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika
och ludna bromsar brumma mig förbi.
Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.
Jag själv är flygstark och jag ville skrika
mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

Sommarnattskymning i högfjällen



Fjorden i djupet blånar i fjärran,
kring om oss fjällar och över oss sol!
Jag har lagt armen omkring dig i kärran,
snuddar med läppen vid barmens viol.

Lyckliga rymmare, dårar som våga
gripa i flykten vad livet har bäst,
känna vi känslornas kvävande råga...
sätern, den skymtar, och där blir det fest.

Lövprydda kammarn är redo och väntar,
ångar av ängarnas kraftiga hö;
solen i väster spejar och gläntar
in genom dörrn över speglande sjö.

Natten därute blir ljus såsom dagen,
dämpas ej stort av en vit jalusi,
boskapens skällor, de pingla i hagen,
jäntorna sjunga och kalven får di.

Luften är lätt som vår leende lycka,
långt över lider med gran och med fur
kunna i lyssnande natten vi tycka
tonerna stiga från fidla och lur.

Sömnen är fjärran, men lyckan är nära,
björken vid knuten bärgar en fink,
som till vår egen och kärlekens ära
sköter om bröllopsmusiken så flink.

Solen går upp över rosiga kammar,
och när vårt fönster på gavel jag slår,
då kommer sommarn i rodnad, som flammar,
hälsar god morgon och kysser ditt hår.

Morgonens friskhet och fjällarnas hälsa
rusa i svalkande vågor av ljus
in för att lugna oss, lugna och frälsa,
frälsa ur sommarnattskymningens rus.

K A Tavaststjerna:

fredag 19 juli 2019

Riksrådet Bengt Oxenstiernas verser till Påven i Rom, under det han var ambassadör därstädes



Jag viker härmed av          från påvens bud och vilja,
från Luther till min grav      vill jag mig aldrig skilja.
Jag spottar och jag ler       åt påvens lära all
åt Luthers skrifter fler         jag mig mest fägna skall
Jag hatar allan stund         dem jag till påven givit
Lutheri tro och grund          jag i mitt hjärta skrivit
bort, bort ur alla land          all påvens hov och svit
vad Luther ger vid hand     bevare Gud med flit.
Den som rätt Luther hör     han salighet besitter
den onde till sig för             som påvens lära gitter.

måndag 15 juli 2019

Ensidigheten

Rättvisan, då hon först från himlen kommen var,
        två sköna, skarpa ögon bar.
Men Egenkärleken från jorden henne mötte,
i kiv med henne kom — och i en het minut
        hans knutna näves tumme stötte
        den ädlas ena öga ut.
        Väl skönjde hennes friska öga
än både djupt och långt i varje särskilt ting,
        men tjänte i det hela föga;
        ty allt i denna världens ring
        hon såg numer blott på en sida.
Fördenskull, var hon kom, så väl i tjäll som slott,
med all sin skarpsynthet hon väckte oro blott
och, ropande om rätt, förledde folk att strida.

Rättvisan, med ett ord, som ödet skickat ned
        att stifta enighet och fred
        och gyllne tiden återkalla,
på jorden åstadkom en allmän villervalla.
Hon rörde opp till slut båd’ himmel och natur.
        Då sade Jofur till Mercur:
        «Min son, stig ned på jorderingen:
det är ett gräsligt larm, den enögda där gör.
Hon både mänskors ro och gudars aktning stör,
        med sin blott halva dom om tingen.
Gå med en hast, min son, och gör på bullret slut:
        stick ock det andra ögat ut.
        Ensidig syn är värre än allsingen.»

F M Franzén:

Den arma modern

Sov, min söta gosse, sov,
ingen fluga skall dig störa,
ingen råtta skall få lov
minsta grand på golvet röra.

Sov! din mamma sitter här:
hon för barnet sitt skall vaka;
medan pappa borta är
från sitt barn och från sin maka.

Pappa går ifrån oss så;
går, och lämnar oss att gråta.
Gråt ej, söta barn, ändå:
vi åt Gud oss överlåta.

Dig din mor ej överger,
om hon dödde än av hunger.
Gråt ej, bästa gosse! mer;
hör din mamma, hur hon sjunger.

Mamma sjunger för sitt barn:
varför skall då barnet klaga?
Mamma nystar på sitt garn,
och skall kläder åt dig laga.

Om ej barnet ger sig ro,
mamma från sin gärning hindras.
Var ska då vi arma bo?
Hur skall då vår hunger lindras?

Sov min gosse! låt mig se,
hur du ligger söt och drömmer.
Ser jag dig i sömnen le,
alla sorger jag förglömmer.

Sov, min söta gosse! sov,
ingen fluga skall dig störa,
ingen råtta skall få lov,
minsta grand på golvet röra.

F M Franzén:

Pappersdraken
















«Kom, Fanny, och se, när jag springer,
hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.


F M Franzén:

Knutssystern





















(I konsistorii-notarien Palms namn)


Jag sjunger i glädje, ty Amor, den skalken,
har gett mig en syster i kväll.
Det systerlag nämns ej i giftermålsbalken,
men kors vad den systern är snäll!

Se bara, hur lätt som hon bär på sin duva,
den duvan, som hon fått i kväll,
med ögon så sköna, med miner så ljuva,
och kors vad den duvan är snäll!

Men snart far hon hän, och jag, fattige fåne,
då sitter och gråter var kväll;
men ville hon stanna med mig här i Skåne,
kors vad då den flickan var snäll!

Då gjorde Tegnér nog en brudskrift för bruden,
att sjunga båd´ morgon och kväll,
han gjorde väl mer, och den vingade guden
sad´ då: "Vad den bruden är snäll!"

Glatt skulle jag då protokollerna föra,
justera båd´ morgon och kväll,
och vart man då komme i stan, fick man höra:
Kors vad den notarien är snäll!

 
E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Vid Sala gruva



Av alla ställen i vår Nord
helst trivs jag här, på goda grunder,
ty glatt är folket ovan jord
och djup är källaren inunder.

Vår värd den gamle Adam är,
en syndare på bergsmansviset;
men Eva är värdinnan här,
och där hon är, är paradiset.


(1816)
 
E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Vid ett slåtteröl i Kannik
















Om Kannik fordom munkar rådde
(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.

 
E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Till en sörjande fader (C E v Schantz)

"Säg ett ord till tröst för fadern, nedböjd av det hårda slag,
och till tröst för mig därjämte" - skriver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer greken) grät en son, sitt hjärta kär,
och från släkt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

"Vartill hjälper, att du gråter? Vad ej ändras kan, fördrag!"
"Just därför att det ej hjälper (sad´ den vise), gråter jag."

Ack, en sådan tröst är ingen, är ett gäckeri till slut,
och den första tröst här nere är dock att få gråta ut.

Men du vet, det ges en bättre, kommen ifrån högre rum:
Pilten är ej död, han sover, säger evangelium.

Pilten är ej död, har dragit till ett annat land åstad,
till ett högre lärosäte, och fullbordar där sin grad.

Lärare med änglavingar undervisa honom där;
av det ljus, han där förnimmer, solen här blott skuggan är.

Toner får han där att höra, han som jordens sång fann skön,
rena som Gud Faders tankar, rörande som Sonens bön.

Där är honom gott att vara: i en evig morgonvind
lättare hans hjärta klappar, rosigare är hans kind.

En gång faller han med glädje åter till ditt fadersbröst. -
Ingen högre lära vet jag, känner ingen bättre tröst.

(1827)

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Till Karolina W

då hon bad om författarens namnteckning

Blott mitt namn! Det är för litet,
föga ära det ditt skrivbord ger.
Ack, ett namn, av tadlet sönderslitet
eller vanställt av det falska nitet,
men här har du det -

söndag 14 juli 2019

Wallinska psalmboken 200 år: Allt mänskosläktet av ett blod

Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg lian, vis och god,
till samma mål har banat,
på det som barn av samme Far
och bröder med varandra
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

Vi hit ej förde gods och gull,
ej väldighet och ära,
och ner i gravens tysta mull
vi intet med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
vi hava här av nöden
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.

Allt mänskosläktet ined ett blod
förlöstes att i renhet,
i ödmjukhet och tålamod
bevara andens enhet.
En medlare, en tro, ett dop
bjöd samma tröst åt alla,
som låta sig av nådens rop
till bot och bättring kalla.

En tjänarenas tjänare
kom alla herrars Herre
att frälsa det förtappade,
det större med det smärre,
och vid sin bortgång skänkte han
oss detta testamente:
»I bröder, tjänen så varann,
som jag er alla tjänte.»

Och i hans Ande blevo vi
varann som kristna like,
och både tjänare och fri
fick arvsrätt till hans rike.
Sig allas blick från kvalens jord
till samma himmel höjde,
och allas knän vid nådens bord
i samma tro sig böjde.

Ty hjälp oss, Herre, att vi må
bland gåvor mångahanda,
som av din rika nåd vi få,
dock livas av en Anda,
som, kärleksfull och ljuv och blid,
kan våra hjärtan rena
och i rättfärdighet och frid
med Kristus oss förena.

Tag bort allt köttsligt överdåd,
allt högmod ur vårt sinne.
Du giver de ödmjuka nåd,
du så, o Gud, oss finne.
Att nyttja rätt de pund vi fått
du värdes själv oss lära
och för allt gjort och njutet gott
ge dig allena ära.


J O Wallin:

Till Disa Tegnér

















Med Nya Testamentet, vid hennes konfirmation.


Min dotter, göm den dagen i ditt sinne,
minns vad du lovade, minns hur du bad!
Men vill han en gång falla ur ditt minne,
läs då hans innehåll på detta blad!

Om mänskohjärtat är det gudasagan;
fast du som jag, ej henne fullt förstår
kan hon dock trösta sorgen, döva klagan
och adla glädjen, innan han förgår.

Gud är en fader. Ack, var faders smärta,
var faders glädje måste likna sig.
Så stoft jag är, jag anar dock hans hjärta:
han älskar världen som jag älskar dig.


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Hjalmar Söderberg 150 år: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

Panteismen


















Farväl, min sommar! Här i höga Norden
kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.