Bröllopsskriften Kärleks-ur och prövosten

över kapitänen Börje Grund och jungfru Elisabeth Svedmark 

Nu börjar tiden på var till sin gärning mana 

och vill en öppen väg för alla sysslor bana; 

ty vintren fick rätt nu sitt våta avskedspass, 

och allt sitt hindertyg det tog han på sitt lass. 

Nu är en rustetid; ty Mars begynner svärma 

och vill med sitt rumor visst efter åskan härma; 

han rännar hit och dit, han både läs och svär, 

han ropar: Bussar upp, upp bussar till gevär. 

Han sprutar eld och blixt och rök! av all förmåga, 

att världen står därav nu snart i ljusan låga, 

den lågan släcks ej ut av någon vattuflod,

men (huj! jag rys därvid) av bara mänskoblod.

Nu är en hjälpetid, då vi var annan hjälpa

med bön, med gods, med liv mot dem oss vilja stjälpa; 

ty må man säkert tro, att Gud oss hjälpa vill, 

och hjälpe sen Sanct’ Nils den honom liter till. 

Nu är en fröjdetid, nu börjar fiskar spritta, 

nu börjar gräset fram ur dystra dvalan titta, 

evart ut örat hör, evart ut ögat ser 

all ting i glädje mys och ganska ljuvligt 1er.

Nu är en sångetid; nu höras fåglar kvittra, 

nu tirlar lärkjan opp, nu hörs steglitsens zittra, 

den klara nachtigal är bäst vid fluten van, 

rördrummen svarar på grova dulcian. 

Och har man någon lust till instrument, som skärra, 

så kan en lustig broms på basviolen snärra; 

att lulla sig till sömns av bimusiken söt, 

tar bonden för konfekt uppå sin middagsgröt. 

Nu är en gästebodstid; det vill sig genast röja, 

ty gamla mor klätt på sin gröna helgdagströja, 

hon bäddar brudesäng åt sina barn på slös; 

ty hela kullen går på friarstaten lös. 

Nu är en kärlekstid, då djur och fåglar gilla, 

och bju var annan till en såt och kärlek vilja; 

de föra fram så nätt sitt älskogsfulla språk,  

om jag dem härma vill, så kommer jag i bråk. 

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska, 

Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska; 

likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far, 

så är väl talet mörkt, men meningen är klar. 

Nu är en kärleks tid, dock må här ingen tänka, 

att jag kan allom nu fritt lov till giftas skänka; 

jag vet att mången går i otid allt för när, 

och vet ej ord utav förr än han halvgift är. 

Herr SPARMAN säger väl, en fästemö behöver 

ha ett och tjugu år, och mannen sju däröver; 

men si: Han säger straxt, ett mindre eller mer 

det är en ting, varpå man ej så noga ser. 

När man har bröd i hand, när man har Gud i hågen, 

just då, och intet förr, är man till giftas mogen. 

Så aktas ock en sed, som ålderdomen gav, 

att när två äro sams, så slås den tredje av. 

Då kärlek nu har fått, den tid han kan behöva, 

så plägar han jämväl dem han vill älska, pröva; 

Här vid har fordomdags som man av sagor ser 

de gamla Götar haft ett särdeles maner. 

Ty när nå’n ungkarl kom och ville jungfru fästa 

hos ärbart, vackert folk, där något var till bästa, 

så gåvo de sig först med karlen väl i snack, 

sen när han blev bekant så skullen spela schack. 

På det de måtte rätt få leta ut hans sinne 

och vad han eljest väl, kanske, tort hållit inne; 

ty dum- och yppighet, harm, nit och andre fel, 

ja, rik- och fattigdom plä röja sig i spel. 

En sådan prövosten höllts då för friar ’ n nödig, 

och höll han där på prov, så var han sextonlödig. 

Men nu i denna tid är världen allt för klok 

och skyler felen med en fariseisk dok. 

Dock kan oss nu på prov ej mer än fordom brista, 

på vilka likväl ej behövs att ge nå ’ n lista. 

Jag menar det är nog att dygden spörs i by, 

och man med ringa konst kan skilja guld frå bly. 

Herr Brudgum, I ha fått det man er gärna unnar, 

en vän, som har det lov av alla frommas munnar, 

att hon är rik av vett, av tukt och ärbarhet, 

så att här syns att dygd är kärlekens magnet.

Till lycka! Jungfru Brud, som väl ha övervägat, 

att hjärtat givs åt den, som bäst är värd att ägat; 

vad kan jag önska mer, än när jag vunnit har 

den mig förnöja kan i alla mina dar? 

Så läte himlen nu er lycka stadigt grönskas; 

och bära mera gott, än av min mun kan önskas; 

att hon må alltid stå som friska lagerblad 

till dess I kunna nå er sällhets högsta grad. 

Gåta 

När tu ä blivna ett , så blir snart tre av tu, 

när fyra komma bort bli tre igen av sju. 

Men vilket är nu mest? de sju de ä väl flera? 

Dock nekar ingen att de tre ju äro mera. 

Säg vad det är för tre som bli utav de tu? 

Säg vad det är för tre som bli utav de sju? 

Svar 

När jungfru bliver fru, så bliva tre av sju. 

När jungfru bliver mor, så bliva tre av tu.

J Runius:

Det kvinnliga könets rättmätiga försvar

Det kvinnliga könets rättmätiga försvar emot männens ogrundade beskyllning, framställt då Hans Kongl. Maj:ts troman och Överstelöjtnant vid ett kavalleriregemente i Pommern, den Högvälborne GREVE AXEL LILLJE med den Högvälborna FRÖKEN AGNETA WREDE igenom äkta band förentes i Stockholm den 27 juni anno 1693. 

Du har, Calliope, mig en gång övertalt,

jag tvivlar till mit gagn, att bli så vida känder, 

för det du anförtrott din luta mig i händer,

så att om mina rim man talar överallt. 

Ty när jag tänker på hur mången ädel stund

jag i min ungdom dig och dina systrar lämnat,

hur titt iag eftersatt vad helst iag sköta ämnat,

att följa dit behag och få en vissan grund, 

en grund, en pappersgrund, på vilken som du tror

(vad avund lyckans hot, ja döden själv kan trotsa 

och tidens vassa tand ej mäktig är att krossa),

ett oförgängligt namn och minne påberor. 

Allt detta rör iag ej men lämnar som sig bör,

Gudinna, dina skäl uti sit goda värde. 

Jag gillar allt dit råd och sannar med de lärde, 

så framt du denna gång min penna lycklig gör.

Att fatta än i kväll en värdig bröllopssång,

där ingen vätska bör av Castals källa tryta,

där ord och stavelser rätt efter konsten flyta,

vars mening rik på skäl och rimmen utan tvång. 

Rätt få, jag vet det väl, är denna gåvan unt,

men om jag, som jag sagt, skall vid mit löfte bliva,

så lät mig denna gång med någon förmån skriva,

och räknas bland den hop som alltid såddes tunt. 

För min skull ej så stort, men att den höga fest 

på vilken himlen själv två ädla stammars grenar

så till en almän fröjd som allmänt gagn förenar,

må ziras med en dikt som likar hjältar bäst.

En dikt den ingenting om Astrilds pussar har,

fördenskull hjälp mig först ett dugse ämne välja. 

Jag visste stora ting och dater att förtälja, 

om Lilljers hjältemod och brudens farfarsfar. 

Men som det redan nog för världen är bekant,

och deras anors pris vet ryktet överhinna,

ty vill jag hellre se om jag en sak kan finna, 

som mindre hjärnan bryr och mera är galant. 

Mig tycks det skicka sig och vore mödan värt,

där vi med mogna skäl tillbaka kunde driva

och visa att det falskt vad många föregiva,

att kvinnan älska bäst men mest sig dölja lärt. 

Jag fann för några dar ett litet pappersblad,

men ymnigt mer än nog mitt sinne till att egga, 

och vill jag bjuda till dens mening vederlägga,

som, fast på annat språk, dock samma visa kvad. 

Jag svär, begynner han, jag hade evigt tänkt,

ja, trodde med mig själv mig kunna övertyga,

att kvinnan kallsint var och vi till älskog kryga,

som dem naturen själv en större förmån skänkt. 

Allt detta oansett, så spör iag mer och mer

hur högt det svaga kön til älskog är benägit,

ja, uti detta fall oss vida överlägit,

ty vad som följa lär er slikt tillkänna ger. 

Med möda hinna de till tolv ell’ tretton år,

förr än de hemligt sig med kärleks-tankar kvälja, 

och snart sig den till vän och den till maka välja.

Men om det händer sig att en till tiugu går,

hjälp Gud, hur låter den - hon räknar alla dar’,

hon längtar, trängtar, ber’, hon brukar tusen ränker.

Men hålls hon inte kär, hon sig i löndom kränker

och tärs som av en eld, den askan ovan har. 

Dock är jag icke den som sådant lasta vill,

ell’ någon vrångvis dom på deras sida fälla. 

Vad månn' den arma hop förutan manfolk gälla?

Vem undrar då så högt att de dem längta till?

Och vad orimligt mer, hans skalkerim beslöt,

det jag för korthets skull mig föresatt att tiga, 

dock att vårt kön till mer än älskog äre viga,

det vittnar han som bäst, emedan var man vet 

vad oregerlig gäst, vad plåga kärlek är,

den vid sin ankomst strax förnuftet underkuvar,

förvirrar vett och skäl, förvärrar alla skruvar,

förvillar viljan själv och främjar sitt begär. 

Är det nu kvinnfolks verk? går det för svaga an?

Förstår en flicka strax en slik tyrann att tämja?

Och dölja sådan eld? Det tycks sig illa sämja,

dock, den som slikt att tro mig övertala kan,

den måst ock giva med, fast än han nödigt vill,

att slika svaga väl till större sysslor duga,

ja, ofta mycket mer än manfolk äre sluga,

ty annat ställa sig än hjärtat säger till

är ingen ringa konst och kräver mycket mer, 

än man oss unna vill, sin sveda kunna bärga, 

och ge åt det en kväl’ en alldels annan färga,

trots att de starka sig av sådant rosa tör?

I Högvälborna Två som ärnen än i dag 

er rena kärlek fritt för världen uppenbara,

I kunnen allrabäst häröver er förklara 

vem rätt att påstå har, min vederpart ell’ jag. 

Och tror, Herr Brudgum, jag er särdels vara nöjd,

när hos er Ädla Brud I makan låga finnen 

som den ert hjärta tär - ty när I lika brinnen

är saken utan fel och bägges högsta fröjd!

S E Brenner: 

Jungfrurs anständiga friareval

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bekajad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

300-år efter Runius: Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius: