Septembernatt

En natt med storm.
Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd.

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Mörkret och blåsten

Den gråa dag, då sommarn tog farväl
i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.

Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!

Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.

G M Silfverstolpe:

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.

Kristus

Såsom en ur evigheten
stigen härlig symfoni,
lyft ur djupen och med alla
världar skälvande däri,
har din underbara levnad
brusat mig i natt förbi.

Såsom klang av tempelklockor,
såsom starka vingars sus
har den sjungit, har den svävat
inuti mitt hjärtas hus.
Allt dess tunga mörker sakta
smält och klarnat upp till ljus.

I dess sken mitt tvagna öga
ständigt nya under ser:
Källor som i öknen porla,
rosor som ej vissna ner.
Vad jag fordom höll för intet
evigt verkligt mot mig ler.

Herre, jag har hört din stämma
lik en vårvind stark och sval:
Samlen ej i världen skatter
men i själens dolda sal.
Herre, jag var med vid berget,
lyddes gripen till ditt tal.

Törstande jag tro har druckit
ur ditt ögas evighet,
sett hur du de svaga helat,
hur du dödens boja slet,
sett ditt hjärtas ljus förklara
himlens djupa hemlighet.

Jag var ock i örtagården
med, då full av kval du var,
då din bön från skyhöljd himmel
fick sitt stora, mörka svar.
Jag var med bland dem som sovo
då du dödens ångest bar.

Vankelmodig såg jag, Herre,
dig beträda smärtans stig.
O, jag gömde mig i hopen
då ditt öga sökte mig.
Gång på gång jag, full av feghet,
Herre, har förnekat dig.

Korset, själens segertecken,
du på dina skuldror bar.
I det tecknets djupa skugga
med vid Golgata jag var.
Konung, krönt med blodigt törne,
hur din panna glänste klar!

Du som allt Guds stora budskap
med ditt blod har översatt,
hur din kärlek härligt frambröt
genom smäderop och skratt,
hur ditt sköna, ädla vemod
lyste över världens natt!

Då ur hjärtats segerjubel
ropet "Allt fullkomnat!" bröt,
över jordens synd och suckan
himmelsk salighet sig göt.
In i dödens riken livets
underbara källa flöt.

Under över alla under:
en har levat ren och sann!
Vilken avgrund för vår feghet,
vilken borg för tron du vann,
vilket hopp för oss som våndas
under intighetens bann!

Herre, hur dig världen smädat,
hur de dina dig förrått,
väldig, majestätisk över
alla tider har du stått.
Jordens riken störtat samman,
dina ord ha ej förgått.

Alla stora djupa tankar
som oss världens vise skänkt
mera heliga och rena
likväl i ditt hjärta blänkt.
Ifrån alla berg de klara
strömmar sig i dig försänkt.

Herre, hur jag ljuset söker,
i mitt bröst är mörkret stort.
Vad jag älskar, ej jag vågat,
vad jag hatar har jag gjort.
Dock mitt hjärta ödmjukt klappar
på din strålbeglänsta port.

 R Jändel:

All gräs nu vissnar bort

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Rune Pär Olofsson in memoriam: Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händer
och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson:

Politisk marknadsdag

Buller och bång
kring flaggor på stång.

Sången så lång
som meningen trång.

Låtar ur lungor -
krumsprång med tungor.

Stora åthävor
av stinna krävor.

Slick-karameller
och åkkaruseller.

Svindelgungor
till applåder av klungor.

Pajasminer
till dans på linor.

Bravo från baken
för partisaken.

Längs hela raden
maskeraden.

Djupast inne
trälasinne.

O Hansson:

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist: