Tordönets son

 

Jag såg som barn på Sankt Johannes’ bild 

och undrade på örnen vid hans sida: 

»En örn hos honom? Han, som duvomild

predikat kärlek uti ord så blida!» 

De barndomstankar åter för mig stå, 

där under höga tempelvalv jag sitter 

och åter ser Johannes’ bild, som då, 

på fönstret målad, lyst av solens glitter. 

Han står där — blickar emot höjden opp, 

en örn med hopfälld vinge vid hans sida. 

Hans panna skimrar av odödligt hopp, 

och på hans ögas blixt tycks örnen bida. 

Och nu — ja, nu jag bättre det förstår, 

att i en värld så full av ve och vånda, 

där våldet rasar och där sveket rår, 

där kan ej mildhet ensam provet stånda. 

Nu jag förstår, att stark liksom en örn, 

ej endast blid vår kärlek måste vara:

att kunna flyga högt mot himlens hörn 

och hämta ljus i tid av nöd och fara. 

Nu jag ditt namn, du »Tordönsson», förstår! 

Den starka kärlek i ditt hjärta brinner 

än likt en ljungeld genom världen går 

och smälter hatet, våldet övervinner!

A M Roos:

Johannes Sebedaiosson

Johannes Sebedaiosson

var inte så långt hemifrån

och fiskade med storebror,

när Jesus gav en gåva stor:

"Följ med mej!", sa han till de två,

två andra bröder likaså.

De fick nu var sin andel i

vår Herres mänskofiskeri.

Snart hade fyra blivit tolv

som sändes två och två till folk.

Men Åskans söner tog till hot,

när vissa inte tog emot.

"Vi ber väl att en blixt far ner

i folk som inte rum oss ger?"

Men strängt sa Jesus om sånt där:

"Ni vet inte vems barn ni är!" 

Och mor Salome kom och bad

vår Herre göra henne glad

och ge åt pojkarna en plats

där ännu ingen mänska satts.

"Men dricker ni den bägare

som jag ska dricka?" frågade

vår Herre bröderna som sa:

"Naturligtvis, det kan vi, ja!" 

"Ni ska få dricka den", sa han

som liv åt oss med smärta vann.

"Men platsen vid min sida kan

min Fader ge, och bara han." 

När Jesus fästes på det kors,

där han fick ge sitt liv för oss,

så var Johannes där och såg,

fick veta sen var graven låg.

På påskdagsmorgonen han sprang

så fort att Petrus inte hann.

"Det är ju Herren!" skrek han sen

där Jesus stod vid sjön igen.

Från pingst han främst med Petrus var,

men med Maria fanns han kvar.

Hans plikt mot henne, den var stor,

för Jesus sa ju: "Se din mor!"

Johannes evangelium

berör oss fast hans röst är stum.

Johannes uppenbarelse

bär bud till varje varelse.

Så skickade han även brev,

vi läser väl de tre han skrev?

Och kärlekens apostel är 

det namn den gamle bland oss bär.

Förvisad först till Patmos´ ö,

han sen i Efesos fick dö.

På tredje juldan firas visst

vår fjärde ur-evangelist.

A Holmberg: