Första delen
I.Blandad kör
Nu dåna gamla klockor omkring en helig ort,
och tungt som fågelsvärmar dra seklerna förbi.
Se, svarta kappor fladdra, och genom Minnets port
går fram den döda ungdom, som fostrats här som vi!
Den träder oss till mötes i leende gestalt.
Den kommer blek av oro och tveksam och försagd.
Du, blonda, svenska ungdom, i dig vi hälsa allt
som gav vår tanke frihet och blev vår andes bragd!
Omkring dig blåste kriget med nordans mörka vin,
och du fick gå i solen på fredens trygga jord.
Du talade med klangen av harneskhårt latin,
tills du lät tanken spela i friska, svenska ord.
Vem räknar alla kvällar, då tusen kamrar tänt
för andens tysta envig ett milt och stilla ljus,
och ingen täljt de morgnar, som funnit en student
med blicken blank och lycklig av nya tankars rus!
Här tuktades det vilda, som stormade för hårt.
Här väcktes veka viljor till mod och tillförsikt.
Och sången gav sin lisa för allt, som kändes svårt,
och tumlade i visor och steg i svärmisk dikt.
De svarta leden bölja. Ur skumma grifter går
en här av jordad ungdom i dagens höstljus fram.
Vi hälsa er i skimret av skiftesrika år,
studenter av vår egen, vår blonda svenska stam!
II.Solo Baryton
De drogo ut i världen,
men andan levde kvar,
och över altarhärden
brann lågan rak och klar.
Välsignad denna flamma,
som genom sekler glänst
och kallar än till samma
försynta offertjänst!
De unga lågan tände
och vigde till ett kall,
med bitter visshet kände,
att vårens tid var all.
De andra fingo ärva
den värld ni drömt för er.
Men stålögd steg Minerva
till edra kamrar ner.
Hon lönte ej med ära.
Hon mätte njuggt ert bröd,
och gav er kraft att bära
all prövning, livet bjöd.
De tysta nederlagen
tog glömskan i sin famn,
men hög och ljus stod dagen
kring segerns stolta namn.
Flyg ut, vår sång,
och tona
ditt högtidsstämda brus
i lönnens gamla krona,
som hägnar Geijers hus!
Vår sång vill fylla staden
med gammal klang och ny.
Flyg ut och sjung bland bladen
på höstligt Hammarby!
III.Blandad kör
Alma Mater under sekler
sände du din ungdomsskara
ut att skänka kraft och klarhet
åt en kall och torftig värld.
Den blev sliten, den blev grånad,
och den hade svårt att vara
allt
den en gång drömt i skenet
från en klassisk altarhärd.
Men där luthersk anda talte
stark och from i svenska bygder,
och där rättens klinga blänkte,
hugnad skänktes den som led,
och var helst en enkel skola
blev ett hem för romardygder,
där var verket, som vi hylla,
där var segerkraften med.
Damkör
Seger vanns i ödemarker
och där restes inga vårdar
åt den tro, som brann i stormen,
och den vilja, som höll ut.
Så flyg bort, vår sång, och klinga
över fjärran kyrkogårdar,
där den tysta hjältesagan
stupade i mull till slut!
Blandad kör
Det förflutna följer med oss,
och mot dagarna, som randas,
bära vi de gångna seklen
och vår egen korta tid.
Var vi vandra, var vi verka
skola våra lungor andas
döda viljors höga strävan,
döda hjärtans tappra strid.
Andra delen
IV: Alto Solo
Dagen är helgad och vigd år ett minne.
Kransarna rasslar i åldriga hallar.
Fanorna lyftas mot höstrymdens ljus.
Känner du hävdernas pulsslag härinne,
hör du hur ungdomen brusar och svallar
frisk som en majstorm kring minnenas hus?
Verket är gammalt. Och dock genom åren
skonat för multnande, hopplösa höstar,
orört av vintrarnas isfläkt det stod.
Alltid det vände sitt fönster mot våren,
ungt av den ande, som tror och förtröstar,
livfullt och hetsigt av ungdomens blod.
Stor var den eldiga kraft, som föröddes:
Kampglad är ändå den genius, som kallar
skarorna samman i höstrymdens ljus.
Verket är nytt som den dag då det föddes.
Hör du hur ungdomen brusar och svallar
frisk som en majstorm kring minnenas hus?
V: Blandad kör
Nu dånar gamla klockors malm
mot rymdens gyllne ro.
Vi samla i en uppbrottspsalm
vår längtan och vår tro.
Vårt verk skall ödmjukt taga vid,
där andra fyllt sitt värv,
och hävdas manligt i en tid,
som nalkas bistert kärv.
Så låt vår strävan till bedrift
bli ständigt högre ställd
och låt det flamma i vår skrift
av nya tankars eld!
Vi gå att söka dolda ting,
vi gå i dunkla land.
Låt mörkret sprängas runt omkring
av facklan i vår hand!
Och skänk åt våra täta led
en dristig föresats,
en vårlig lust att vara med
på andens tummelplats!
Vår egen genius, fyll var själ
med brinnande beslut
och giv oss kraft att göra väl
och kraft att hålla ut!
Än skummar världen hård och vild
av hat och övermod.
Vår hand skall varda fast men mild,
vår vilja ren och god.
Du hjärtans gamla lära,
giv
ditt enkla, stilla ord
till motto åt ett jordiskt liv,
som snart blir bara jord!
.jpg)
