Visar inlägg med etikett 1925. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1925. Visa alla inlägg

söndag 26 oktober 2025

Jungfrun av Shalott





















I.

På ömse sidor flodens våg 
stå jämna fält av korn och råg. 
Längs strandens vall drar hög och låg 
i köpmansfärd och pilgrimståg 
förbi mot tornkrönt Camelot
Och envar, stadd den vägen, hör 
hur vinden alla liljor rör, 
som vaja yvigt nedanför 
runt ön som nämns Shalott.

Sälg och asp gro samman täta; 
vindar deras grenverk fläta. 
Ljumma strandsvall bladen väta 
längs den flod, vars vågor mäta 
långsamt lopp mot Camelot.
Fyra gråa borgtorn skjuta
högt från ön, där liljor luta,
tysta torn, som innesluta

Släpade av hästar glida 
pråmar invid flodens sida 
långsamt fram; och med de vida 
silkeseglen spända rida 
skeppen stolt mot Camelot. 
Men vem såg jungfrun? Har hon stått 
och vinkat välkomst från sitt slott? 
Har någon främlings hälsning nått 
till Jungfrun av Shalott? 

Endast de som arla skörda 
stundom stått med kärvars börda, 
lyssnande till sånger, hörda 
svagt från flodens aldrig störda 
lopp mot tornkrönt Camelot. 
Sent på väg från månskensgröna 
fält, de än en sång fått röna, 
— lyssnat, — viskat: »Hör! Den sköna
Jungfrun av Shalott! 


II.

Och dag och natt hon skytteln slår 
i väv, där mönstret färgrikt står. 
En röst hon hört, som förutspår 
att hon förgås den dag hon går 
att skåda ut mot Camelot. 
Den viskningen blott halvt hon tytt. 
Så väver hon sin väv på nytt; 
och ingen annan sorg har brytt 
skön Jungfrun av Shalott. 

Och i en spegel, som hon har 
framför sig, magiskt djup och klar,
blir världens avbild uppenbar. 
Där ser hon vägen, hur den drar 
i vindlar hän mot Camelot, 
och virvlarna i flodens lopp 
och män som trumpna blicka opp 
och röda marknadsflickors tropp 
på färd förbi Shalott. 

Där rida damer stolt i flock. 
Abboten följer, from och tjock.
Så syns en valldrängs gula lock; 
en page med purpursömmad rock 
gå ner mot tornkrönt Camelot. 
Och stundom genom spegeln drar 
en kavalkad med par vid par. 
Ack, ingen trofast hjälte har 
skön Jungfrun av Shalott. 

Hon sitter över bommen nöjd 
och väver spegelns bild med fröjd, 
när i en stjärnlös natt blir röjd 
en flock med fackelraden höjd 
på sorgefärd mot Camelot. 
Men när ett månblänk faller på 
där älskande tillsammans gå, 
»Jag leds vid skuggor» — suckar då 
Jungfrun av Shalott. 



III. 

Ett bågskottshåll från flodens led 
bland havreskylarna han red. 
Bland breda blad sköt solen ned 
och brann på stål och brynjeked 
på riddaren, Sir Lancelot. 
En korsets stridsman knöt förbund 
med hjärtats dam i sköldens rund, 
som flammade en solröd stund 
mot tornen på Shalott. 

Hans remtyg glänste silvervitt 
liksom ett band av stjärnor smitt. 
Från tyglar, fallna löst i skritt, 
kom munter klockklang vid hans ritt, 
när han red ned mot Camelot. 
I rem han över skuldran bar 
ett silverhorn till stridsfanfar. 
Från rustningen kom klangen klar 
som sång emot Shalott. 

Från sadelns sirning flög ibland 
juvelblått blänk kring sommarns land , 
och mot en molnlös himlarand 
brann hjälmens plym i blodröd brand , 
när han red ned mot Camelot , 
som när från rymdens stjärnsnår fälld 
en meteor med släp av eld 
slår bågen över skog och däld 
som slumra runt Shalott.

Emot hans panna solen stod. 
Nedom hans hjälm flöt tät en flod 
av kolsvart hår, när gångarn god 
med stamp och kast och eldigt mod 
bar honom ned mot Camelot . 
Han speglades av mörkblå svall, 
när han red fram längs flodens vall . 
»La - ri, la - ra !» vid hovars fall 
sjöng då Sir Lancelot.

Hon lät sin skyttel ligga tom. 
Hon tog tre steg från väv och bom. 
Då såg hon liljorna i blom, 
såg riddarn, glömde röst och dom. 
Hon såg mot tornkrönt Camelot. 
Och väven slets av stormvindskast, 
och spegeln spillrades med hast. 
»Min dom är nådd!» — som klagan brast 
från Jungfrun av Shalott. 




















IV. 

När vinden svept med skall och gnyn 
ett dok kring skogens gula bryn 
och floden i en oviss syn 
med klagan under höstregnsskyn 
svann bort mot tornkrönt Camelot, 
då fann hon, där en stormvind rev 
bland strandens sälg, en båt som drev; 
och runt omkring dess stäv hon skrev 
»Jungfrun av Shalott». 

Lik den som en förhäxad dag 
i syner läst sitt ödes lag, 
stod hon, där flodens gråt ljöd svag, 
med stelnat lugna anletsdrag 
och såg mot tornkrönt Camelot. 
Hon steg ombord, när dagen led 
mot kväll; och sen hon lagt sig ned, 
flöt båten bort längs flodens led 
med Jungfrun av Shalott. 

Där hon i snövit mantel klädd 
låg utsträckt, föll på hennes bädd 
gult löv från träd vid flodens brädd. 
Av nattens röster företrädd 
drev båten bort mot Camelot. 
När under pilträd den blev förd 
och fram längs fält med bärgad skörd, 
blev svagt den sista sången hörd 
från Jungfrun av Shalott. 

Längtansfyllda toner, gjutna 
kring all dröm ur det förflutna, 
sjönko, svällde, dogo brutna, 
 — tills med ögonlocken slutna 
tyst hon bars mot Camelot. 
Ty förrn hon nått till Arthurs stad,
där träd längs floden stå i rad, 
dog hon — som den sång hon kvad, 
Jungfrun av Shalott. 

Och under brygga och balkong,
längs slottsterrass och trädgårdsgång, 
där flodens fåra ringlar trång 
djupt under höga murutsprång, 
bars tyst hon in till Camelot.
På varvet trängdes hundraden 
av köpmän, klerker, riddersmän. 
Runt stäven lyste skriften än: 
»Jungfrun av Shalott.» 

»Vem är det?» sporde de varann. 
Palatset, som i festljus brann,
blev tomt, och glädjesorlet svann. 
Fromt korsade sitt bröst var man 
av Arthurs rund i Camelot. 
Men Lancelot steg fram till sist 
och sade: »Skön är hon förvisst. 
Må nåd ges rikt av Herren Krist 
åt Jungfrun av Shalott.»


A Tennyson:


Frans G Bengtsson:


onsdag 19 mars 2025

Ekon
















Från en härlighet, vissnad och bräckt 
och förgäten i tidernas höst, 
kom ett obekant bud: jag blev väckt 
av en syn; och ur tystnadens bröst 
steg oändlig en fläkt, 
som om skuggor sökt röst. 

Någon ton som ur horn av kristall 
har ett bergseko dallrande strött. 
Var det Artemis’ jakthundars skall,
hennes rop när en hjort sprungits trött? 
Flög en spjutstrimma kall 
över gräs som stänkts rött? 

Drar menadernas älskare skön 
ur Thessaliens nytändningsnatt?
Svepa revor och flätade spön 
kring de vindruckna? Skälver besatt 
mellan verop och stön 
backantinnornas skratt? 

Eller ekar heroernas tid 
ur en hålvägs cyklopiska schakt, 
där en tronande achemenid 
med en vink av allsmäktigt förakt 
driver härar till strid 
mot Thermopyles vakt? 

Vilket land ligger framför mig brett, 
vilken kust, vilken röd orient? 
Jag har ägt vad jag aldrig har sett, 
jag har levt vad jag aldrig har känt, 
bland syner som hett 
mina ögonlock bränt. 

Något minne ur nattrymden sam, 
något återuppvaknande ljud. 
Var jag präst hos en forntida stam? 
Har jag mumlat oraklernas bud 
och en hymn burit fram 
till en levande Gud?

Ty det är som om lyddes jag mot 
något tecken och genljud som mint 
om mig själv: som om livsträdets rot 
närt mig förr: som om sökte jag blint 
något spår av min fot 
i en glömd labyrint; 

som om såge jag rysande ut 
från de staplade seklernas brant 
över land som jag dvalts i förut, 
tills en syn flammar klar och bekant 
och jag känner till slut: 
»Det var så. Det är sant.» 

— som om fordom jag sett huru varm 
bortom haven en blodsdager grytt, 
när argiver med bredringad arm, 
som sin krumstav mot asklansen bytt,
hållit rådslag i harm 
sedan Helena flytt; 

som om minde än Venus i öst 
i förbleknandets stund, huru dov 
flöt den svämmande Nilnattens röst, 
huru brännhet dess luft, när jag sov
invid nubiska bröst 
vid Kleopatras hov; 

som om förr på en strandbrädd i blom 
en kaldé eller drömögd hindu 
förkunnat mig, gåtfull och from: 
»All tid göms i flodspegelns nu. 
Illusionen är tom. 
Du är jag: jag är du.» 

— Värld, där förvandling ej gror! 
Jag trår med omättligt begär 
till din rymd. Finns en vishet som bor 
i den sorg och den andakt du bär, 
evig och stor 
såsom skönheten är?   

måndag 27 januari 2025

Kärvarna















Skördens måne stiger med slipad skära
över vidder gula av mogna kärvar; 
fälten sova tunga av säd i nattens 
rinnande månflod. 

Täta skylar bada i silverdimma, 
axen rassla vita av dagg och mognad, 
blanka droppar sila från skurna strån likt
gyllene honung. 

Himlen skälver, smäktande blek av strålljus,
luften genomströmmas av töcknigt strålljus,
genomströmmas mäktigt av sädens doft och
syrsornas lockrop. 

Jorden häves, fruktsam och stor mot himlen,
strödd med ax och drucken av nattens vällukt
ler den daggbegjuten i dröm mot rymdens
lyftade skära. 

Man och kvinna gå under skördens måne, 
andas tungt, betagna av lust och vemod.
Övermäktigt sjunka de ned mot markens
mognade kärvar.


Rörflöjten

















Vekt var ditt ansikte då du log emot mig, 
ljus var din panna och blicken mer än blå; 
stilla du andades och drog mig häftigt till dig 
hur mitt hjärta darrade likt darrgräsen små! 

Skön men hård var natten under stormiga skyar.
”Allt är gjort för dig och mig”, du sade och log.
Ekarna brusade kring övergivna kullar, 
stormigt ljus och skugga genom grenverket drog. 

Pansflöjten hörde vi — bland ekbevuxna kullar
steg dess ton så mjuk som guld ur fjärran svarta snår; 
sorlande sjönk den och lyftes högt av stormen 
hård av böner var din mun och tungt av regn ditt hår. 

Ljuvare än rosor är att under träd och vindar
följa nattens dolda flöjt som spelar mörk och len; 
bittrare än malört att i tunn och rosig gryning
skiljas under hjärtats gråt i tomma himlars sken. 

Blekt var ditt leende den morgon då du slöt mig
trotsigt i famn till ett långt och stolt farväl. 
Evigt skall du minnas hur du följde bräcklig rörflöjt, 
sökande en fristad för din brinnande själ.

onsdag 14 augusti 2024

Konferensman













Den Andlige berättade: 

I. 

En konferensman var jag som de andra. 
Jag bar en svart och fejad högtidshatt, 
ett hyfsat paraply ihopaspänt... 
Jag stod som bild i bladet bland de andra: 

en stelnad gång, med klacken fast i jorden 
och foten himlavänd samt handen fastnad 
i litet ljust och krusigt skägg, som ger 
åt barnens vördnadskänsla vink att bocka. 

I sorgset grubbel sänkt, man så mig gripit 
och insatt i ett ark bland badortsfolk, 
med sina blanka, sunda kroppar sträckta 
på sand, där vällust mellan svallen smög, 
och lystet öga glyste. 

Där filmens lilla dotter, lögnfullt skön, 
på inspektion i flärdens jättestäder 
med finbehandskad hand välsignade 
sitt trogna folk. 

Där danserskan på himlahusets torn 
riskerade i tapper tåspetsdans sitt liv 
för ryktbarhet och stark reklam, 
som hennes äras portar skulle sparka 
på vida gavlar upp. 

Där muskeltvingaren i lugn av muskler 
med nävar, skrudade i läderlod, 
förvirrad värld med jättes barnablick 
betraktade i ro. 

Där firad statsman ringad stod av frågor 
från dagens frågare i styvnat vimmel, 
alltmedan sober gåsmarsch av de fallna 
och högtidsstärkta åsiktsbankruttörer 
invid berättade om styrkas svaghet 
och planers sammanbrak. 

I svarta raden skred jag bland de andra 
på blanktryckspromenad bland brokigheter, 
envar förtäljande om livets språng, 
om lyckans inköp för en kullerbytta, 
om köttets handelsknep. 

Ett ivrigt läsaröga såg väl även mig 
i liten mörk oval, med huvet böjt 
– det livet böja låter ... 

Vi drogo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



II. 

Med tåg jag kommit hit från litenheten 
i grön provins, där jag min gärning gjorde 
i kyrka vit som bästa tankes renhet,
i kyrka röd som smärtans röda blod – 

där jag i skuggigt ämbetsrum tog mot 
den blossande, med löftet i sitt öga, 
som bad om kyrkostämpel på sin lycka. 
Där jag tog mot den bleknade, som bad 
om ett bevis på dödens storbesök. 
Där fåfängt jag med vilda sinnen brottats 
och omakar till makar sökte göra, 
då Ordet manat: ”Tu må vara ett”, 
fast mänskovilja skrek: ”Var god och klyv oss!” 

De stego sakta in, när dödbok bläddrades i vintertid – 
när odöpt bi i sommarträdgårn flög, 
och fåglar lekte i attestlös glädje 
vid blanka kronors sus. – – – 
Jag röster hörde, mörka, blida, vilda ... 
Och tavlor såg jag – bilder, mycket skilda! 

Se där! Det vita Centrum! 
Med jubel undertryckt 
i kyrkans tysta väntrum. 
Världsmening själv, minsann, 
av egen mening gjord. 

Se, mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar! ... 
En axel, sammansmidd av vita mänskokroppar, 
kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord ... 
Med kuvad stolthet nalkades han. Ett äretörstigt öga sög: 
”Har ren du hört det, allvarets man? 
Ett barn är fött, en son, som dög! 
Napoleones händer – filigran, filigran för dylik karl, 
med trint och grop och ränder! 
En mästersmed Naturen har, 
som sådan småkonst sänder! 

Vad litet väger tungt! Ett barn är fött ... 
Mitt barn – och därmed punkt!” 
”Kommer jag hem och vill väl, 
hotar han dra mej ihjäl, 
kniper om börsen och slår. 
River mitt hår... 

Evig en olycka! Himmelens olycka, 
var det när bröllopet skedde! 
Karlen var den, som förledde. 
Himmelens olycka var det, när bröllopet skedde!” 

”Skilj oss till säte och säng! 
Bort med den buse och dräng! 
Evig en olycka, himmelens olycka – – – ” – – – 

Men mannen blinkade och sade i makligt majestät: 
 ”Nå, vad beträffar det med börsen, pastorn, 
så kan jag svara på, att hårt jag kniper, 
ty jag kan räkna jag, men inte hon. 

Och vad beträffar det med håret, pastorn, 
så är det sant: Jag luggade den damen, 
när hon mig ljög i synen rart en kväll... 
Ty Andre man i garderoben satt med vinbutelj, 
när jag fick svagdricksslatt ...”  

”Jag ville ha anmält: Min dotter är död, 
Maria hon hette, den lilla. 
Ej gammal till åren – men stöd åt sitt stöd. 
Så varsam i livet och stilla. 
Den sjunde var datum. Kvarteret jag har 
ej längre bland virriga minnena kvar, 
ty sorgen kan minnet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag? 
Det ville så gärna jag fråga. 
Om brista är sörja, då sörjer väl jag. 
Att leva man knappt har förmåga. 

Ett lekande minne jag leder i hand 
och hjälper med strykjärn och blomma och band. 
Med minnet jag ledsen får vandra här kvar, 
i ensamhet brinna så stilla. 
Den sjunde var datum –– den siffran jag har, 
den siffran kan intet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

Vad tungt jag hörde och vad surt jag såg, 
ej skakade min trygga ämbetshåg. 
Jag stämplade och bokutdragen gjorde, 
jag tröstade med kraft som tröstas borde. 

När Vår kungjorde med sitt vita flarn 
en födelse av markens nya barn, 
när Vinter i advent gav frusen lilja, 
jag tänkte alltid: God är Herrens vilja. 

Och fredad satt jag i min ämbetsring, 
och tysta änglar vaktade omkring...
 Då kom en tid, som stampade i marken, 
så traditioner klövos, rämnade. 
Våld slaktade som höns små fredsavsikter,
med vita dun och skrämda kackel raskt. 

Upp mänskligheten sprang – 
ett dödsskrämt djur med sår, 
som flödade i bröst och sidor. 
Kanonhet mark fick dricka ... 

Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte 
som ivrig, nytänd firma kunder söker, 
och sände ut bacillagenter kvicka i varje hus. 
En hundramilaskog av granträd höggs 
för att åt sorgen hackas, 
och dödens tjänare fick tvenne hakor 
och stånkade i trappan. 
 Då sjönk min styrka. 
Ej jag mer förmådde att hopsummera livets siffror så: 
”Svartsiffror mest – rödsiffror ej så få ...” 
Nej, svarta siffror togo överhand att kasta ut de röda. 
 Jag ställdes i ett val: Stark ämbetsman 
med kämpalugn i nöden 
– eller en brinnande apostel, som vill störta 
på torget ut och riva sönder de stärkta trasor, 
kyrkostyv symbol, vid ljungande rop: 
 ”Som andens fackla vill jag vandra! 
Till storms, min håg! Stoft blive låga, bön, 
bland skrän och kval! Vak upp! På knä, 
att Straffarn oss förlåter!” – – – 

En konferensman blev jag bland de andra. 
Vi skredo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



III. 

Så är på jorden städse ordningsfråga 
av timmer funtad, men en andens längtan 
är sammanvävd av skär osinnlighet, 
den dopnamn får av hopplös sammansättning, 
ty fasta uttryck aldrig dröm kan täcka. 
Så blandade de sina fasta bjälklag 
av tjänsteår och kassor och prebende 
med stjärnestrålar eller luftmusik. 
Och alla stolta, klara stjärndiskurser 
och himlakontroverser kryddades 
med ordningsprick och paragrafers kringlor 
och klubbades med svarvat ebenholts. 
Och trosnit drog med trosnit fingerkrok, 
och höghet gav åt höghet danska skallar. 
Men jag, som var i anden brinnande, 
i smärta såg de vita vingar spikas 
 vid konferensens tunga furubord. 
Och stundom tycktes som den stora Straffarn 
vid denna lugna mötesredlighet 
och denna ordnade förhandlingsgång 
en suppleant i obemärkthet varit, 
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad. – – – 

Dock! Ej bättre mötesform på jord man smitt, 
ty stoft fick sitt, och stjärna fick väl sitt. 
Jag tänkte ropa: ”Upptag till behandling 
punkt nollettusen-ingenting i dag! 
Den lyder så: Vad anses Herren mena? 
Ty i det huvud jag har med på resan, 
där har jag packat alla tidens fasor. 
Nu råma städerna som djur och stater svimma. 
Nu brinner Krubban strax i Betlehem. 
Kungsstjärnan sotas ner av feta rökar 
från jord i brand, från hem i brand, där krigarn ej 
på fingret ids räkna dem han för en dag 
har ljustrat på sliten bajonett... 
Jag tänkte ryta: Upptag till behandling 
mitt nödspörsmål!” 

Då sade sekreterarn stilla så: 
”En enkel lunch serveras klockan två!” 
En flärdfri frestelse med Petrifiskar, 
som hoppat upp och ner vid språk och smatter 
och dansat i flottyr. Små nyktra glas 
med lugn och städad vara, 
där inga sus och djävulsporl förmärktes... 
 Nu skred med Bacchuskind 
och härmade med manings sträckta hand 
den rörelse, som säger: Var välsignad!,
en kvickögd ganymed, omsvärmad av 
små svarta tjänare, som faten buro. 
Jag såg apostlabordet – vita duken 
förvirrad blicken följde till den punkt, där då,
i drömmar sänkt, mitt öga hade väntat 
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället 
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann. 
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld 
demonisk groda daska ner i talet: 
”Jag säger, bror, att lammet dock är bättre 
som det är än i det gröna stuvat...” 
Och, mättad utan mat, jag ängsligt kände 
förbannelsen av köttets tryck. 
Och darrande, i hopplöshet, som brände, 
jag gick att dricka kvalens bittra dryck, 
att lyfta i förfäran mina händer 
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder. 



IV. 

Då sprang på vida gavlar upp den port, 
som gömda intrycks villervallor binda: 
Drömmens sjufärgsgalna forsar nu 
i morlande tornado störtade fram 
och blandade sig med verkligheters ting. 
Uppsagd blev till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
lärareschemat, praktiska taxan, ingenjörens ring. 
Mudderverk med drypande skopor 
vräkte syner jämt ur dyn. 
 Se, en köttblå råhet där! 
Se, en vit och slagen hand! 
Där på svarta svallen lyftes 
fallna gudars brutna lemmar, 
rivna proklamationsplakat. 
Tidens gömda skräcknyheter 
stego nakna upp på nytt, 
hotande med vitnade händer, 
stirrande med bristande ögon. 

Flytt var allt – men dock ej flytt. 
Futuristisk skola så 
i ett hjärtas nattsalonger 
vilda stycken exponerar: 
Läppar, som av feghet tego, 
händer, som för vinning dödat, 
öga, grymhet givit sting... 
 – – – Uppsagd var till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
 lärareschemat, praktiska taxan, 
ingenjörens ring. 

I skog jag tumlade... 
Där skuffade varandra dogmer, 
och veka lärosatser fingo näsblod 
vid knytnävsslag från sträva lärosatser, 
och kräklor och gevär tillsammanstöttes 
i klirr och skrammel – röster blandades 
som i en sprängd och tokig jätteorgel, 
där alla stämmor sluppit loss och skräna 
i munnen på varandra. 

Men mörka troppar ändå framåt rördes 
vid tungt tumult mot fjärran svarta ränder, 
och ovanför det svarta stundom sken 
en flämtande, en klarröd gryning, 
ett oberoendets och trygghets skimmer, 
som små signaler klippte: 

Bortom – över ... 
Mot ringmur vroks jag – snart jag fann, 
att denna var ett spår, i marken tryckt, 
ett spår, som trampats i en bokstavsgjutning. 
Ett D, vars storlek – cirka, cirka... 
Ack, lilla måne, gyllne haremskippsko, 
slängd i en mörkblå vrå! 
Ack, morgonsol, rökmössa rosenröd, 
av ägarn vrakad!... 
Jag hade att i dryga almanacksår 
mot nästa fyndplats treva, tills jag letat 
en bokstav än – det var ett E. Av storm 
jag blåstes, och på hästen red jag. 

Han skakade sin man – och varje skakning 
gav mig en stjärnekvälja, ty en skur 
av vita paragrafer störtade i bubblig smälta 
kring min panna och gjorde huvet tungt och hett att bära... 
Men när vid nattfärd tecknet U jag funnit, 
då satte sig mitt högmod för att pusta och säga: 
”Klart på spår! Ty spela här ej jättar topp med mig, 
skall icke fattas mer än S i namnet, 
vars ägare jag når i brus och storm!” 

En visshet tog mig fatt, och måttlig bröstkorg 
av stolthet svällde upp och vaggade och steg 
som havet, tills det fyllde ut val hela himlens valv... 
”Må locket springa!” Valvet sprängdes – 
likt ett väldigt kistlock 
sig himmelskupan sakta lyfte upp 
och vroks åt sidan med en knall... 
I svartblå djupet låg jorden som ett trint, 
ett ljusgrönt äpple, en torftigt mognad frukt 
i evigt fall... 


V.

En examinerad Prelat jag är. 
Melåne. 
Mitt huvud tungt som en kyrka är, 
mitt öga klart som en måne. 
Jag äter min höga kalops som mål, 
min höga potatis därtill. 
Men fradgar för fritt min höghets skål, 
och stimmar för stolt min storhets skrål, 
man stänger mig in i ett låghets hål 
och räcker i luckan en sill.
Firulist, firulara! 
Ty höghet är höghets fara. 
En examinerad Profet jag är. 
Melåne. 
Jag var hos Gud, och jag vandrat där 
bland stjärngrus, trinsande måne. 
Jag ljög mig en ödmjukhet, ej jag bar, 
och letade Höghetens spår. 
Men Höghet ris av sitt blixtträd skar. 
Ett ris profeten gav slag till svar – 
och ränderna än han i hjärtat har. 
Det känns, när det flaxande slår. 
Firuskam, firulara! 
Ty fåfäng är fåfängs fara. 

Vid porten jag hojtade mäktigt så: 
Melåne. 
”Ditt spår är upptäckt. Så öppna då 
för mig och drypande måne! 
Du hör vad jag säger – men verka snart! 
Du lämnar i uppdrag åt mig 
att hämta den fallande äpplekart, 
som studsar från blått och till blått med fart, 
från natt och till natt – och som uppenbart 
i vrede förkastats av dig!” 
Firukast, firulara! 
Men anspråk är anspråks fara. 
Så säg mig: ”Skall strafflänken räcka, då? 
Melåne. 

Skall evig landsväg vår jämmer gå, 
trots bönens mässande fåne? 
Giv svar åt en finstädad konferens, 
som pysslar vid klockornas slag. 
Giv svar, som skrämmer, 
giv svar, som bränns 
om även det aldrig så snöpligt känns, 
att icke jag står på bevisning läns, 
när ordförarn frågar i dag! 
Frågalätt, frågalara! 
Men fråga är frågas fara. 

Nu tändes det riset i maklig prakt. 
Melåne. 
Mig skedde svedan, jag redan sagt. 
Strängt straffad frågarefåne... 
Men när jag med bläsor i kvidan låg, 
då hördes en svävande röst: 
”Din länk, den räcker, den nog förslår... 
Din länk den räcker i nödens år. 
Den är av evighet – du förstår! 
Så vare detta din tröst...” 

Far min tröst – må du fara! 
Kring tröst lade tröstarn snara. – – – 
Den armaste usling på jord jag var. 
Melåne. 
I anden plundrad, när natten bar 
till sjukrum strålar av måne. 
Då sjöng vid gryning ett barn i dag 
vid fjärran rand. 
Ett morgonbud med hälsans klara drag: 
 ”Din starka längtan räcker, menar jag, 
att lätta varandets och stoftets band. 
Gott syfte lyfter mullen mot det klara, 
nyss sjöng jag till mitt kärleksspel... 
Ditt sjuka hjärta hörde fel. 
Jag sjöng om länkar ej – om längtan bara!”

onsdag 31 januari 2024

Den tysta gläntan

















När jag var barn, jag gick en morgon hungrig
och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 
den svarta brödbiten jag fått till kaffet 
ej mättat mig, och till examensdagen, 
som snart var inne, inga skor jag hade: 
mig skulle alla titta på, som vanligt, 
och tycka synd om för att jag var fattig... 
Nu gick jag där — det var en vacker morgon,
men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 
och retades och låg i vägen för mig. 
Jag snubblade på stenarna i backen 
men reste mig igen i vettlös ilska 
och sparkade dem med min spruckna träsko. 
I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 
och deras klolikt böjda taggar revo 
i skadeglädje sönder mina kläder. 
Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 
och slet dem av — och kände ingen sveda, 
fast handen sårades till blods i greppet. 
Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 
där var så tyst, så tyst, och solens stråle 
föll lång och lyckligt leende mot gräset. 
Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 
jag ville vända om, men blicken fästes — 
just där som strålen föll — vid några späda,
knappt utslagna violer, och jag greps av 
den tunna doftens osägbara sötma.. . 
Jag satte mig i gräset, satt där länge 
och härmde med mitt huvud omedvetet
blomknoppens sakta vaggande för vinden. 
Det var som hade någon kysst min panna 
och alla gamla vackra ord om änglar 
nu logo mot mig, blåögda och goda. 
Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 
den rivna handen dölja som i blygsel. 
För första gången kände jag min hunger 
och min förnedring såsom något främmat, 
som något drömlikt, något föga viktigt.. . 
När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 
högt över grannens ljusa veteåkrar, 
men till den tysta gläntan genom törnet 
jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

måndag 28 november 2022

Akta dig för trollskratt, ho ho ho




















Akta dig för trollskratt, ho, ho, ho!
Sen så kommer trollspratt, jo, jo, jo!
Det nyper dina ben,
det dänger dig i sten,
det skrämmer dina hästar i sken, sken, sken.
För ptro, ptro, ptro!
För gno, gno, gno!
Ja, akta dig för ho, ho, ho!


onsdag 13 juli 2022

Då du grät vid min sjukbädd





















I den väldiga natt mig omsluter,
där jag vilar så ensam, stum och blind,
ett förunderligt regn sig utgjuter -
det duggar så levande varmt mot min kalla kind.

Där jag ligger bortdomnad i dödens armar
och slätt intet mera ser och vet - 
vem är väl som sig förbarmar,
att väcka mig med en vårskur så frälsande het?

Det är du - det är du som begjuter
med din kärleks tårregn min kind, mitt bröst...
ett förunderligt ljus mig omsluter - -
jag hör genom väldiga vatten din röst - din röst.

En hel lång natt

Är det sant? Skall jag sova en natt i ro -
en natt utan vaka, en natt utan kval?
sova lugn, vila trygg som fågeln i bo,
ej räkna i jämmer timmarnas tal?

Det är sant, det är visst. Det enda jag vet!
En natt kommer till mig med sömn så god;
min kropp skall ej vakna, maktlös och het,
och vrida sig tung av sitt plågade blod.

Friskt mod, min själ! Jag skall sova en gång
en hel lång natt under timmarnas svall...
och intet mig väcker - ej barnens sång -
ej gryningens lek - - ej regnets fall - - -

Verser i sjukdom















'I.


Kära liv - går du nu?
Vänder dig bort från mig?
Den strålande blicken du gav mig nyss,
hur mina armar slötos kring dig - 
säg - minns du?

Ljuva liv - tack för din kyss!
Så vacker hastar du bort.
Ensam står jag i skuggan kvar - 
ser efter dig... var vägen så kort?
Var du hos mig - nyss?


II.

Döden vände sitt ansikte mot mig
och såg på mig länge och stort.
Han tog ett steg - och kom plötsligt nära,
närmre än någon gjort.

Stoft blev allt som lett omkring mig...
ett leende endast blev kvar:
dödens, då bland stoft och aska
han tog mig i sitt förvar.


III.

Min ena hand i din, mitt barn,
den andra i dödens hand -
så börjar vandringen sakta ner
mot flodens brusande strand.

Kalla fradgan yr hit upp -
akta mitt barn, o flod!
Larma ej så, skräm ej du
hans oskyldiga blod!

Släpp taget, liten, vänd om, vänd hem! -
här är för stenigt och vilt;
jag minns ju ändå din ljuva hand,
dess grepp, så fast och milt.

Trygg jag går med döden, mitt barn - -
vinka farväl med din hand!
Dess späda skugga säkert jag ser
på flodens andra strand.

Död och liv

















Ej med trots jag möter mitt öde,
hur hårt, hur skärande mörkt det är.
Ej med klagan jag lider de fasor
ett outrannsakligt liv beskär.

Löjligt att trotsa allsmäktiga livet.
Fegt att klaga i hårdaste nöd.
Människa är jag: född att behärska
mitt eget öde i liv och död.

Född att jubla, född att lida -
född till livet att en gång dö;
väckt av jord ur ett ruvande mörker,
där okända händer sin livssådd strö.

En liten tid, under mycken oro,
lever mänskan, av kvinna född,
lyfter mot solen sitt längtande huvud,
vissnar så bort, till ett stofts förströdd.

Liv som väckt mig - du lyft din slöja:
jag sett dig så härlig, så hemsk som du är.
Död som väntar - jag känner dig icke,
stum du förtiger det svar jag begär.

Hur ofta är livet ej död - och döden
liv för ett hjärta som vill till ro.
Var sattes den gräns som skiljer dem båda?
Jag får icke veta, jag kan icke tro.

I dina händer jag befaller min ande,
du barmhärtiga liv, som uppväckt mig.
Oroligt, oroligt i mig är mitt hjärta,
du okända död, tills det vilar i dig.

Ögontröst
















Barnet kom från ängen
med gloria kring sitt hår,
det smög till dunkelt sjukrum
från sol och hagtornssnår -
och lade varligt mot mitt bröst
en knippa ögontröst.

Jag såg, i plågor bunden,
en glimt av himmelskt blått,
en flock av mörkblå stjärnor,
som nyss i daggen stått.
"Se", sade barnet, "ögontröst -
här får mor ögontröst!"

Gossebarn oskyldiga,
blå blomman är du lik,
du har förvisso glittrat
helt nyss i himmelrik...
o blåa, rena röst,
levande ögontröst!

Jag skall ej mera gråta -
fin lilja är du visst!
Jag bröt dig med Guds vilja
från ren och daggig kvist - -
du barn - i dödens bittra höst
min ögontröst - ögontröst!

Barnet sjunger

















Vad är det för jubel jag hör? -
det är som en fågels sång...
en fröjd som på vingar sig rör,
för vilken en jord är för trång!

Det är morgon, tidig och grå,
min natt har varit så lång -
då befriande toner mig nå:
det är barnet, som sjunger sin sång -

en gammal känd melodi,
med ord som det själv finner på,
med en lärkunges jubel i
och ord som blott änglar förstå.

Finns ett sådant jubel kvar
på denna förtvivlade jord?
En sång så oskyldigt klar,
en barnrösts lekande ord!

Sjung, du gossebarn, sjung!
Välsignad vare din röst.
Sjung mig till glädje, sjung - 
jubla in fred i mitt bröst!

Herre, jag vandrar i en mörk dal
















Herre, jag vandrar i en mörk dal.
Mitt liv är i skugga begravet.
Vem mätte ut åt mig mina kval?
De äro såsom sanden i havet.

Solen förer du ut ur dess hus -
hon fröjdar sig såsom en hjälte;
sjustjärnan kläder du i skrud av ljus
och binder Orions bälte.

Men mänskans natt gör du på tårar rik,
henne kläder du i skrud av smärta,
hennes dag är en långsträckt skugga lik,
som ett slaget gräs hennes hjärta.

Bäddar du snart i det tysta min säng?
Ej vacklar min själ inför döden!
Herre, för mig till en grön äng
och till levande vattuflöden!

Efter lång sjukdom











Men om styrmannen kallar, så låt alltsammans ligga och skynda till skeppet. (Epiktetos).

Aldrig glömmer hjärtat de bittra, bittra nätterna,
långa, bultande av kval i rolös sömnlöshet;
minnet är så stort, men vi blekna och tystna,
ord och tårar tolka ej vår bistra hemlighet.
Skulle själen glömma sin jakobskamp med Herran,
skulle den förgäta sin hjälplöshets nöd -
ensam som den var i ett sovande Getsemane,
ensam med sin livstörst och ensam med sin död.

Tankar, brännande som eld i sjukdomens nätter
ristade med blodig bill sin fåra i vårt bröst,
vi se ej som ni andra - allt är så förvandlat - -
för oss fick livet annan färg och glädjen annan röst.
Fjärran, o hur fjärran är mycket vi älskat;
nära - o hur nära! - är det fjärran var.
Under lätta sorlet ständigt vi förnimma
det öppna havets orgelton, tung och underbar.

Seglaren, som ankrat i hamnen, vi likna -
ankrat efter storm och natt i lä av ljuvlig strand:
jublande vi skynda i land och kyssa marken,
samla blom och snäckor med öm och ivrig hand;
foten trampar gräset som de saligas ängar,
blicken smeker varje sten som i en nyfödd värld -
men då styrmannen kallar! - o hur skynda vi till skeppet,
som styr ut mot horisonten på sin sista stora färd.


Åter ute

















Stor måste skuggan varit -
jag är bländad av ljus...
förvirrad jag står i vårens sol
på trädgårdens ljumma grus.

Vacklande jag träder
på friska jorden ut...
Var den så strålande,
outsägligt skön förut?

Blad och knoppar darra
för en ny vårs vind
och nytt gräs viftar
uppståndet vid vår grind.

Du Lilium Convallium
som stod vid min smärtas bädd -
nu står du på marken, tung av doft,
i bländvid klädnad klädd.

Är detta uppståndelsens morgon? - 
allt är ju salighet...
Förlåt mig, o liv, att jag tvivlat
på din gränslösa härlighet!


Det odödliga





















Mörkret djupnar och stjärnorna brista
ur nattens himmel likt ett pärlande regn.
Räck mig din hand - vi mötas en sista
jordisk stund i odödliga världars hägn.

Måste vi skiljas - då utan att klaga!
Vi ägde varann - och äga - är det ej nog?
Under valv av ljus vårt farväl vi taga,
vi välsigna i mörker livet som gav och tog.

Vi äro stoft. Under stjärnor kalla
vi sörja vår sorg till hjärtats bävande grund.
Kring odödliga världar en evighets bränningar svalla.
Vi äro stoft - men vi mötts till odödligt förbund.

Nattregnet















Nu tystnade regnet 
som strömmade nyss,
än darrar vart strå 
av dess fuktiga kyss.

Vinden från väster 
kom, mild av vår,
och bar det mot öster 
i nattens spår.

Mot berget, mot gräset 
jag hörde dess ljud -
tyst viskade regnet 
med sin brud.

Natten var ljus 
och ljum och kort -
över dimmiga kullar 
gled den bort

medan stilla, stilla 
nattens regn
somnade in 
i gryningens hägn...

men jorden låg vaken 
med gräs och säd
susande lugnt
under droppande träd.