skip to main |
skip to sidebar
Jag ville ha sånger att sjunga
och vänner, som lyssnade på.
Men timmarna göras mig långa
och dagarna äro så grå.
Ej solskenet längre vill lysa,
i glädjen bo tvekan och tvång,
och djupt i mitt innersta frysa
de källor, som närde min sång.
Allt tätare vinterns kyla
sin sådd över livet strör,
och mänskorna kunna ej skyla
hur värmen inom dem dör.
Jag ville se stjärnor glimma
vid vägens och vandringens slut,
ej drunkna i duggregn och dimma
och plånas av skymningen ut.
Jag ville ha kvar en gnista,
när natten en gång faller på,
en dallrande ton i det sista,
som dallrade vackrast just då.
Inom mig innerst är ett reglat rum.
Där bor en ensam man, som jag ej känner,
en stillsam åldring, sluten som en stum,
en hemlös främling utan släkt och vänner.
Vem är han? Blott en hyresgäst som jag,
en kammarfilosof, som sitter hemma
och räds att visa världen sina drag
och fruktar ljudet av sin egen stämma.
Jag knackar på. Jag ville träda in
i kammarn, där sin tysta kamp han strider,
och trycka som en vän hans hand i min
och tala tröstrikt som till en, som lider.
Han svarar icke. Allt är tyst som förr.
Jag står där tveksam med mitt ljus i staken.
Men genom nyckelhålet i hans dörr
en strimma säger mig att han är vaken.
Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.
Ej främlingen komme det landet för när,
ty havet är fullt av försåt och av faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.
Mångt storriggat skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och havet.
En törn under vattnet emot något vasst —
och allt, som blev kvar, var en varnande mast,
där skrovet en gång blev begravet.
Men landet, som havet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
var bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt havet i gengäld tillbaka.
Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älvarna gå
mot väster, där havsrymden glänser.
Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke av stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärvt tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.
Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans liv slagit rötter.
Och här hans förfäder levat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rött,
har hägnat var fröjd och vvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.
Väl ljungen kan sucka här tiomilsvitt
i sollösa dagar och sömnlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stritt,
och skyarna rida sin Blåkullaritt
på hösthimlens gråbleka slätter.
Men aldrig du skådat en vitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka var sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på vinande medar.
Vi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus över ljungen?
Väl tiden och tågen ej här gå så brått,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
var lyckan står säkrast att finna.
Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.
Välsignat det ljuset, välsignat vart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del av vårt land,
en del av vår andel av världen.
Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.
Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.
Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.
