onsdag 31 januari 2024

Liv på landet















Vad här på landet jag gör, du mig frågar: jag svarar i korthet:
börjar med morgonbön, ser se’n till drängar och åkrar 
samt fördelar åt var dagsverke, som passar för honom. 
Därpå jag läser, till Phoebus jag ber samt lockar på sångmön. 
Sedan med olja jag gnider min kropp och med lust i palestran 
tar mig motion, helt glad i min själ och från ockrare ledig. 
Frukost, dryckjom, musik, lek, badning, middag, siesta! 
Sist medan lampan förtär sitt måttliga qvantum av olja, 
offras i nattlig stund denna vers åt nattliga muser.





Den tysta gläntan

















När jag var barn, jag gick en morgon hungrig
och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 
den svarta brödbiten jag fått till kaffet 
ej mättat mig, och till examensdagen, 
som snart var inne, inga skor jag hade: 
mig skulle alla titta på, som vanligt, 
och tycka synd om för att jag var fattig... 
Nu gick jag där — det var en vacker morgon,
men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 
och retades och låg i vägen för mig. 
Jag snubblade på stenarna i backen 
men reste mig igen i vettlös ilska 
och sparkade dem med min spruckna träsko. 
I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 
och deras klolikt böjda taggar revo 
i skadeglädje sönder mina kläder. 
Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 
och slet dem av — och kände ingen sveda, 
fast handen sårades till blods i greppet. 
Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 
där var så tyst, så tyst, och solens stråle 
föll lång och lyckligt leende mot gräset. 
Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 
jag ville vända om, men blicken fästes — 
just där som strålen föll — vid några späda,
knappt utslagna violer, och jag greps av 
den tunna doftens osägbara sötma.. . 
Jag satte mig i gräset, satt där länge 
och härmde med mitt huvud omedvetet
blomknoppens sakta vaggande för vinden. 
Det var som hade någon kysst min panna 
och alla gamla vackra ord om änglar 
nu logo mot mig, blåögda och goda. 
Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 
den rivna handen dölja som i blygsel. 
För första gången kände jag min hunger 
och min förnedring såsom något främmat, 
som något drömlikt, något föga viktigt.. . 
När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 
högt över grannens ljusa veteåkrar, 
men till den tysta gläntan genom tornet 
jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

Djurens möte i skogen

En fabel om ryska revolutionen, författad av en tjugoårig yngling i Gammalsvenskby den 1 jan 1922. 

















Uti skogens dunkla sköte 
hålla djuren allmänt möte. 
Medan jorden fylls av storm
göra djuren ny reform. 
Stygga ugglor, starka örnar,
stinna svin och stora björnar – 
djur av allehanda slag 
hålla råd och stifta lag. 
Mellan djuren råder freden. 
Mickel räv i främsta leden, 
utan svek i sitt förbund, 
skakar tass med mäster hund. 
Stolt förvägen han går fram, 
smeker både höns och lamm, 
gör sig redo att i dag 
hålla allmänt föredrag. 

Nu det gäller nya val, 
vem som helst får hålla tal. 
Mickel räv är redan en, 
och gorillan kommer sen. 
Konung Leo är ej nöjd, 
hans gestalt av smärta böjd, 
han ej mer sin krona bär, 
och hans stund nu kommen är. 

Mickel börjar. Massan tystnar. 
Alla på hans stämma lyssnar. 
Fram till Leo han nu går, 
talar hårt och förebrår: 
”Nu så har vi Leo funnit, 
domen kommer att bli kort – 
kungen skall ur livet bort! 
Mina herrar, min publik, 
rösta nu för republik! 
Nu vår lösen är parti, 
president, demokrati. 
Länge nog vårt blod man sugit 
och kung Leo för oss ljugit, 
att han kämpat för vårt väl, 
fast han dräpt båd’ kropp och själ. 
Tiden har nu hastigt vänt, 
man bör utse president 
för att styra efter lag, 
göra allt vårt välbehag.” 

Mickel skådar ren sin tron. 
Massan tager ju reson, 
börjar fatta, vad som hänt – 
Mickel räv blev president. 

*** 

På fyra fötter ned från grenen 
gorillan träder fram på scenen 
inunder himlens gröna sal 
och håller så sitt jungfrutal. 
Hon börjar: ”Ädla kamrater,
man skilde förr på djur och stater. 
Nu äro alla bröder 
ifrån väster, norr och söder. 
För statens skull vid lampors sken 
man sökt från tidens morgon re’n 
en verklig kommissar 
till fröjd för våra levnadsdar. 
Den länk som var försvunnen, 
nu äntligen är funnen! 
Fastän jag går på fyra, 
så kan jag stater styra.” 

Så flyter talet dagen lång, 
gorillan slutar denna gång. 
Hon också lycka med sig har 
och hyllas re’n som kommissar. 

*** 

Mickel räv är illa stämd, 
tänker nu på list och hämnd. 
Också vargen är en man, 
varken kunnig eller grann. 
Vill för statens skull försöka 
även sin prestige att öka: 
”Som jag kallas anarkist, 
jag försäkrar er förvisst: 
alla, som mig höra till, 
hören, vad jag säga vill! 
Den som följer mig är fri, 
ty jag hyllar anarki. 
Gott eller ont, vad vill ni ha, 
allt vad ni önskar, kan ni ta.” 

*** 

Och djurens valdag får ett slut, 
där massan skiljes åt med krut. 
En blodig strid med rop och kiv, 
envar nu kämpar för sitt liv. 
Många hellre fly än fäkta, 
andra re’n till marken sträckta,
de ligga slagna såsom lik 
med all sin kloka politik. 

*** 

Tyst det är i skogens sköte. 
Där nyss djuren höllo möte, 
färgas markens örter röda 
av de slagna, som förblöda. 

Visa om solen, månen och planeterna

 












Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.


Betty Ehrenborg:

tisdag 30 januari 2024

Elsa Beskow 150 år: Ocke, Nutta och Pillerill





















Fru Ollon med sin Ocke och lilla Pillerill, 
de bodde i en stuga som sällan höll sig still, 
för stugan satt och svängde i ekens höga topp,
och det tog minst en timme att klättra ända opp. 

En höststorm kom och ryckte och slet i ekens blad. 
”Hurra, nu får vi flyga!” skrek Pillerill så glad.
Han slängde sig på magen på närmsta blad i hast, 
och Ocke följde efter och höll sig stadigt fast. 

Men stormen förde bladet så hastigt upp i skyn.
Det snurrade och krängde högt över skogens bryn. 
Långt över äng och gärden det flög med häftig fart, 
tills barnen börja önska, att de var framme snart. 

Då miste stormen lusten att leka med dem mer.
Han slängde flygmaskinen, och den sjönk hastigt ner 
och föll pladask i granen mitt i en tomtetvätt,
där fyra gummor skrek: ”Vad är det här för sätt!” 

”Säj, har ni inget folkvett, som dimper ner så där 
och smutsar ner alltsammans, när vi haft sånt besvär 
att byka och att tvätta minst hundra tomteskägg
och hänga dem att torka på granens södervägg!” 

Men Pillerill och Ocke, de var så yra så, 
de kunde knappast sitta och inte heller stå, 
de tyckte att de ännu i luften for omkring 
och sa: ”Låt bli att gräla, vi gör ju ingenting!” 

Då sa den yngsta gumman, som var en smula lat:
”De kan få springa ärnden mot husrum och mot mat. 
När de har vilat upp sej, så kan vi skicka dem
med rena tomtetvättar till skogens alla hem!” 

”Så bra då”, skrek de andra, ”så bra du hittar på!
De får dra tvätten åt oss, så slipper vi att gå.”
Och Pillerill och Ocke fick gno åt alla håll 
med rena skägg till tomtar och vresiga små troll. 

Därhemma stod fru Ollon och skrek: ”Hallå, hallå! 
Kom Pillerill och Ocke, kom genast, båda två!
Vart har ni tagit vägen? Kom genast hem igen!
Om ni ej lyder mamma, så blir det ledsamt sen!” 

Fru Hassel kom så vänligt och skulle hälsa på:
”Vad har väl hänt, Ollina? Hur kan du ropa så?
Du blir ju hes i blåsten och skrovlig i din hals.
Jag tror att ollonkaffe ej skulle skada alls!” 

”De barnen, ack de barnen”, fru Ollon gav till svar, 
”ja, stackars alla mammor, ett sånt besvär vi har! 
Men stig nu in och vila och värm dig, kära du,
och smaka ollonkaffet, som just är nykokt nu.”

”Tack käraste Ollina, vad det ska smaka bra! 
Jag tog en bulle med mig till dopp, om du vill ha.” 
Fru Hassels båda yngsta, de stod och titta på 
och undra om de också en smakbit skulle få. 

Då knackar det på dörren, herr Kurre Svans det är: 
”Jag undrar, är det möjligt att man får hyra här?
Det finns en våning ledig här nedanför jag tror,
den är visst mera rymlig än den, där nu jag bor.” 

”Omöjligt!” sa fru Ollon. ”Det går visst inte an!
Då tar ni våra ollon så många som ni kan!” 
”Jag lovar er”, sa Kurre, ”att inte några ta, 
förrn själv ni hunnit skörda så många ni vill ha.” 

Då suckade fru Ollon: ”Vad ska jag ta mig till?
Var är den stygga Ocke och var är Pillerill? 
De lovat skörda ollon och plocka just i dag, 
och nu så är de borta, ack stackars, stackars jag!” 

”Hör på”, sa Kurre ivrigt och svängde med sin svans, 
”den saken ska jag klara, det går nog som en dans, 
vart än de tagit vägen, så ska jag finna dem 
och ta dem uti kragen och bära dem hit hem!” 

Den lilla Nutta Hassel, som aldrig sa ett knyst,
hon smög sig bakom Kurre så listig och så tyst. 
Hon tog ett tag i svansen och gömde sig så väl,
att ingen märkte henne, då Kurre tog farväl. 

Men Kurre kände genast att någon satt där bak.
”Följ med då”, sa han bara, ”det blir din egen sak!” 
Och så red lilla Nutta, som annars var så still, 
ut i den vida världen att söka Pillerill. 

De mötte först en skata, hon var ej vänlig alls.
”Vad har ni här att göra?” hon skrek med öppen hals. 
”Jag undrar blott”, sa Kurre, ”ifall fru Skata sett
åt vilket håll två pojkar från eken sej begett?” 

”Det har jag visst”, sa skatan och skrattade ”ha, ha, 
de for i väg på flygplan och det gick riktigt bra,
de flög högt över gärdet och över nästa skog.
Flyg dit, om du har vingar, så hittar du dem nog!” 

”Jag ska nog finna barnen”, sa Kurre, nästan stött. 
”Här ser du en som hoppar och aldrig kan bli trött! 
Men flyg du till fru Hassel och hälsa henne att 
jag bär på hennes Nutta, som spelat mej ett spratt.” 

Sen gick den vilda färden i långa skutt och hopp
först över plöjda gärden och sen i trädens topp.
Från träd till träd flög Kurre med djärva, lätta språng, 
och stackars Nutta stack sig på barren gång på gång.

Men ingen Ocke syntes och ingen Pillerill. 
Till sist sa lilla Nutta: ”Kan du ej sitta still, 
så att man kan få söka och se åt något håll. 
Du snurrar ju och flänger, som om du var ett troll.” 

”För all del, stanna bara”, sa Kurre, som blev stött, 
”jag har då tittat noga på alla som vi mött. 
Man kan väl inte nosa på allting som en hund!
Stig av, så ska jag hämta dej åter om en stund.” 

Han stjälpte lilla Nutta på närmsta flugsvampstopp, 
och sedan var han borta med några långa hopp.
Och Nutta satt så ensam och såg sig skrämd omkring 
och tyckte att det prassla, men det var ingenting. 

Då öppnades en lucka i svampen näst intill. 
Ut såg en liten gubbe: ”Jag undrar vad du vill?
Säj vill du köpa fluggift och torra ormbunkslöv?
Men tala riktigt tydligt, för jag är ganska döv!” 

”Nej inte alls”, sa Nutta, ”nej inget sånt jag vill,
jag söker bara Ocke och lilla Pillerill. 
Säj, har du sett två pojkar som for på aeroplan?
De for sin väg i morse och saknats hela dan.”

"Nej”, sa den lilla gubben, ”dem har jag inte sett.
Hur kan två tomtar fara i väg på detta sätt! 
Men gamla murkeltrollet, som bor vid enens rot,
han kan helt säkert svara, ifall han tar emot.” 

Och Nutta sprang så ivrigt dit bort och bulta på.
”Vad är det om!” skrek trollet och lät så ilsket så.
”Jag undrade”, sa Nutta, ”ifall du har sett till 
två ollonpojkar: Ocke och lilla Pillerill?” 

Då öppnas dörren häftigt, så att den slår i vägg:
”Det är dom där som tappat mitt allra bästa skägg 
och trasslat till di andra, så att de knappt går an,
men vänta dom sej bara, när jag dom hitta kan!”

Han skakade mot Nutta sin gamla vassa kvast,
och Nutta blev förfärad och satte sig i hast. 
Men gubben gick i stubben och stängde med en
 skräll, 
och Nutta tänkte lättad: ”Så väl att jag slapp smäll! 

Men vart ska jag ta vägen, och vart ska jag nu gå? 
Jag är så rysligt ensam och är så ledsen så!”— 
Då kom en liten ödla och sa: ”Hur står det till?
Du söker kanske Ocke och lilla Pillerill?” 

”Ja visst, ja visst”, sa Nutta, ”säj vet du var de finns?” 
”Jag tror jag såg dem senast vid ån, om rätt jag minns. 
De gömde sig för trollet, som ville ge dem dask,
och hade krupit in i en murken gammal ask.” 

”Följ med”, sa lilla ödlan, ”så kilar vi dit bort!”
Och Nutta sprang så ivrigt, fast hon var rund och kort. 
Men när de kom till hålet, som fanns i askens stam, 
två skäggiga små tomtar försiktigt titta fram. 

”Hör på ni gamla tomtar, ni kanske säja vill 
var man ska finna Ocke och lilla Pillerill? 
Jag sökt dem hela dagen, jag sökt dem överallt
och måste vända hemåt, förrn det blir mörkt och kallt!” 

Men tomtarna i trädet, de skrattade: ”Ha, ha!”
och ryckte av sig skäggen och skrek: ”Godda, godda!” 
Och Nutta blev så häpen, att hon stod styv och still, 
för tomtarna var Ocke och lilla Pillerill. 

”Vi har klätt ut oss bara, för trollets skull förstås, 
för om han lyckas ta oss, så börjar han att slåss,
men att hans skägg blev borta var inte våran skull, 
för blåsten knyckte skägget, när lasset föll omkull. 

Nu har vi byggt en flotte, se här ska du få se! 
På den vi seglar hemåt, och du får följa me! 
Till segel ska vi hissa vår gamla flygmaskin. 
Vi fann den här i mossan, och den är hel och fin!”

De satte sig på flotten, och den bar genast av.
Och Ocke han var styrman och styrde med en stav. 
Som ballast och som utkik fick Nutta hjälpa till.
Men den som skötte seglen, det var allt Pillerill. 

Rätt som det var skrek Nutta: ”Vi far åt galet håll!” 
Just då blev masten träffad utav en taggig boll.
På stranden stod tre pojkar och hojtade och skrek: 
”Vi leker indianer, kom genast hit och lek!” 

”Ni skulle riktigt skämmas”, skrek Ocke argt till svar, 
”det är en lycka bara att båten hållit har. 
Men masten måste lagas, det blir ett drygt besvär, 
och ledsamt nog så måste vi därför landa här.” 

”Vi hjälper er med masten”, skrek pojkarna på strand. 
Sen plumsa de till båten och drog den kvickt i land. 
”Var inte arga på oss, som slängde våran boll, 
vi ville bara få er att titta åt vårt håll.” 

”Nå ja, vi ska förlåta”, sa lilla Pillerill, 
”att hålla på och gräla, vad kan det tjäna till!
Men masten måste lagas, så vi får fara snart.” 
”Ja visst”, skrek strax de andra, ”det gör vi i en fart!” 

Kastanjepojkar duger till mycket de, minsann,
på deras muntra påhitt man aldrig tröttna kan,
för allting kan de leka och allt de duger till, 
så tänkte både Nutta och lilla Pillerill. 

Och Nutta satt och åkte i hissen upp och ner, 
då plötsligt ovanför sig herr Kurre Svans hon ser. 
Han burrade med svansen och var så ond och het, 
och sa: ”Vart tog du vägen? Jag undrar bara det! 

Nu ska jag vända hemåt och vill ej vänta alls!
Kliv genast upp och sätt dig här framåt mot min hals! 
Och Ocke rider bakom och sitter riktigt still!”
Sen grep han bak i byxen den lilla Pillerill. 

Och ritten hem för barnen blev både svår och lång, 
för Kurre gav dem daskar med svansen gång på gång. 
Han sa att såna ungar han aldrig förr sett till 
och skakade så häftigt den lilla Pillerill. 

Men slutet utav färden blev ändå allra bäst! 
I glädjen tog fru Ollon och ställde till en fest. 
Till Ollonfar hon ringde i spindeltelefon 
och sa: ”Kom hem till festen, om du kan komma från.” 

”Men käraste Ollina”, fru Hassel viska då, 
”jag tycker allt de borde ha något straff ändå!”
”Nej inte alls”, skrek barnen, ”det har vi redan fått, 
för hela vägen hemåt har Kurre Svans oss klått!” 

”Så bra då”, sa fru Ollon, ”då slipper vi ju det, 
att straffa är allt nästan det värsta som jag vet!
Tack ska du ha herr Kurre som gjort allting så bra! 
Den nya lägenheten, den kan du genast ta!” 

Och Kurre Svans han flyttar på stund i eken in
med sina fyra ungar och ekorrgumman sin. 
Och de blir med på festen, där han är hedersgäst. 
Av allt som bjuds de tycker att nötterna är bäst. 

Och just som festen börjat, kom pappa Ollon hem, 
i följe med sig hade han ollonborrar fem. 
De hade varit ute och plantat ollonskog 
och ville nu ha roligt på allt sitt släp och knog.

Fru Ollons kaffe doftar, så att det är en lust. 
Små nyponälvor bjuder på klarröd nyponmust.
Fru Hassel bjuder småbröd av bästa hasselnöt,
och humlan skänker honung, som är så stark och söt. 

Fru Kotte har en kåda att tugga, seg och fin, 
och enristomten öppnar en kagge enbärsvin.
Med korn från åkern kommer en liten åkermus,
och åtta små lysmaskar, de bär på sina ljus. 

Och dansen går i ringar kring ekens jättefot.
Högt över skogens toppar står månens silverklot. 
Det skiner som en lykta på skogens glada fest, 
och nu får sagan sluta just när den är som bäst.

Elsa Beskow 150 år: ABC-resan





















Apelsiner två fick Anna 
med till matsäck av tant Nanna. 

Bo bananer fick av Far. 
Nu de ut i världen drar 
för att lära A B C.
Annas docka följer me’. 

Cyklar har då båda två. 
Bo, han ropar: ”heja på! 
Först så tar vi oss ett bad!” 
”Ja!” skrek lilla Anna glad. 

Dockan glömde de på stranden. 
Ensam låg hon där i sanden, 
tänkte: ”Ingen minns mig mer, 
aldrig mer jag Anna ser!” 

Ekorrn kom så snabb och kvick,
dockan i sin mun han fick, 
skuttade i väldig hast 
bort till toppen på en mast. 
Och han lydde inte Anna,
fast hon ropa’: ”stanna, stanna!” 

Fisken, stor med blanka fjäll,
hörde Annas rop och gnäll, 
sade: ”sätt dig upp min skatt, 
vi ska simma rövarn fatt!” 

Grodan hjälpte, snäll och trygg, 
barnen upp på fiskens rygg. 
Sen de efter båten styrde 
med sån fart att vattnet yrde.

Hönan som på stranden klev
nästan vild av skrämsel blev,
flaxade och skrek: ”ka, ka,
sånt kan aldrig sluta bra!”
när från båten med ett hopp
ekorrn flög till tallens topp.

Igelkotten hörde strax
hönans vilda rop och flax
och han skrek till ekorrn då:
”stanna, annars ska du få!” 

Jordgubbsmor så rund och rar 
skrek: ”Vad nu i allan dar!” 
när i hennes lövsal, kluns! 
dockan ramla’ med en duns. 

Katten, som ur sömnen spratt,
jamade: ”Tag rövarn fatt!” 
Mitt i språnget se’n han stanna 
när han fick se Bo och Anna, 
som på stranden våta kom, 
medan fisken vände om. 

Lingon lyste röda, granna. 
”Oj, så fullt av bär!” sa Anna. 
Och de åt allt vad de orkade
medan deras kläder torkade. 

Månen såg på barnen ner, 
sa: ”nu får ni skynda er, 
om ni ska få dockan fatt 
innan det har blivit natt!” 

Nyponet på taggig kvist 
sa: ”den dockan har ni mist! 
Lyckan går så fort sin kos, 
jag har mist varenda ros!”  

Ormen som i gräset slingrade 
väste elakt där han ringlade:
”Det är riktigt rätt åt er, 
dockan ser ni aldrig mer.” 

Päronet högt ovanför 
viskade till barnen: ”Hör! 
Dockan ligger hel och fin 
bakom jordgubbsmors gardin.” 
Glada skyndar Bo och Anna, 
men de måste plötsligt stanna. 
Vad står väl i vägen nu? 
Ack, ett stort och konstigt Q!

Q man sällan dock behöver,
därför hoppar kvickt de över. 

Rosen ler så glad och nöjd 
över Annas hjärtefröjd
när hon får sin docka åter. 
Dockan själv av glädje gråter. 

Snigeln sträckte hornen ut 
och trumpelade: ”tu tut!” 

Tuppen gol så gällt och grant, 
alltid främst som musikant. 

Ugglan satt så tyst och tänkte, 
medan ögat dystert blänkte: 
”När de tystnat med sitt gnäll 
ska jag ha konsert i kväll.” 

Vallmon viskade: ”tyst, tyst! 
säj godnatt nu utan knyst. 
Alla barn i säng ska stoppas. 
Läxan kan ni, vill jag hoppas?” 

X vi har i läxa fått”,
sade Bo och Anna brått. 
”Hur vi kring i världen tittat 
inget ord på X vi hittat!” 

Yxan som på väggen hängde 
vasst på Bo och Anna blängde, 
sa: ”Mitt namn skrivs ju med X,
liksom häxa, sax och käx. 
Värre blir det, må ni veta,
finna några ord på Z.” 

”Zinkvitt ser jag att det står 
här på denna gamla lår. 
Då behöver vi ej leta 
efter flera ord på Z. 
Kom och låt oss hemåt ro 
strax i låren”, tyckte Bo. 

Åror fann de ner vid ån. 
De klev i och sköt ifrån. 
Anna styrde med en kvast. 
Dockan höll hon stadigt fast. 
Men så skrek hon plötsligt: ”O! 
båten tar in vatten, Bo!  
Tänk ifall den skulle stjälpa! 
Här finns ingen som kan hjälpa. 
Fågel lilla, råd oss du: 
Vad ska bäst vi göra nu?” 

Ärlan kom så snabb med svar: 
”Cyklarna på strand finns kvar. 
Kliv ur låren med det samma, 
cykla sedan hem till mamma!” 

Ödlan kilar till sitt bo 
under landsvägsdikets bro 
och berättar för sin fru: 
”Barna, de är hemma nu! 
Dockan har de tagit me’. 
Alla kan de ABC.”

Guldvaskaren vid Ivalo












När livet i denna förbannade trakt
gör allting dödsmärkt och fruset,
han hugger i flodens is sitt schakt
rakt ner emot bottengruset.

Till sist står han mitt i en brunn av is
och ensamhet, men det kvittar
för den som vet att på detta vis
sin guldsand han säkrast hittar.

Och medan därovanför isens tak
all världen huttrar i hunger,
han står i sin orgelpipa till vak
och hör hur trots allt den sjunger.

Jag lärde mig något i Ivalo
om liv vid arktiska floder.
Den lärdomen vill jag dig anförtro,
min frusne guldgrävarbroder:

Ner måste vi, ner genom allt som vill
förlama och skrämma med döden.
Den isbesegrande tron hör ju till
de män som fått guldgrävaröden.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

måndag 29 januari 2024

Hjärtats visa

















Jag, fattiga tingest i människans bröst, 
vad ont har jag gjort här i livet? 
De höja ju alla emot mig sin röst: 
allt ont är av hjärtat bedrivet. 
Dock sitter jag stilla och klappar och slår 
och räknar, hur livet förgår. 

Än är jag för liten, än är jag för stor,
än tvivlar man på, om jag lever, 
Än kall som det järn, uti klipporna bor, 
är åter så eldfängd som näver. 
Jag sitter dock stilla och klappar och slår, 
och intet därav jag förstår. 

När ungdomen dansat, tills kraften är slut, 
då klagar den strax på sitt hjärta. 
Poeten, som rimmat sitt lexikon ut, 
förtvivlad tar »hjärta« och »smärta«. 
Jag sitter därinne och glöder av harm 
och klappar så häftig och varm. 

När älskaren, sviken i kärlekens hopp, 
på världen förbannelser hopar, 
då blickar han dyster mot stjärnorna opp, 
och: »trolösa hjärta!« han ropar. 
Då slår han på mig under buller och bång 
och sjunger så gråtmild en sång. 

Och kommer en narr ibland människors barn
och världen med dårskaper fyller 
och störtar till slut i sitt trassliga garn, 
på hjärtat så gärna han skyller. 
Han skapade själv ej sitt jäsande blod: 
han var ju så glad och så god. 

Dock vet jag ett hem, där jag trives så väl: 
det är hos en älskande flicka. 
Då lever i hjärtat en lågande själ, 
då får utur ögat jag blicka. 
Då sitter jag stilla och klappar och slår 
och räknar, hur tiden förgår. 

Men sist, när en gång ur sitt jordiska band 
den kämpande anden vill ila 
och svinga igen till sitt fädernesland, 
då lägger sig oron till vila; 
då sitter jag stilla och klappar och slår, 
då vet jag, när livet förgår.

söndag 28 januari 2024

Kejsar Karls visa

 




















Barbe Blumberg, min älskling, 
fagraste mö 
i Brabant, 
min ålderdoms åtrådda blomma. 
Din barm jag vill med smycken beströ 
med hängen av guld och demant 
och fästa på jungfrupannan den fromma 
min kejsarkronas röda rubin, 
men din gråt vill jag dricka som kosteligt vin. 

Barbe Blumberg, du bliver den grannaste brud 
i Brabant, 
se kejsaren låter dig sända 
av flöjel och mård en bröllopsskrud 
med guldsydd, pärlsirad kant. 
Så skynda från sångbok, sömnad och slända! 
Till fest dig pryd i klädkammarloft, 
men din sorg är mig kär som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död. — Ej man 
i Brabant 
skall dig från mitt hjärta skilja. 
Ren nalkas i natten mitt svarta spann. 
Dovt dunkar på dörrn min drabant. 
Ej världen har skydd mot kejsarens vilja. 
Ren facklorna blänka i svalugång, 
din suck blir mig ljuv som fågelsång. 

Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor 
i Brabant. 
Se hingstarnas hovar slå gnistor. 
Glöm svennen, som innan till kriget han for 
dig gav för sin sista slant 
din ring. Du finner i kejsarens kistor 
mång bättre klenod till bröllopsståt — 
Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.

Elsa Beskow 150 år: Puttes äventyr i blåbärsskogen

















I skogen gick Putte med korgar två; 
han tänkte, han skulle dem fulla få 
av blåbär och lingon så rara. 
Det skall bli namnsdagspresent åt mor, 
och därför är Puttes iver stor. 
Men var kan väl bären vara?

Han sökte och sökte med stort besvär,
men ack, han hittade rakt inga bär,
till sist sjönk han ned på en stubbe.
Till tårarna var det ej långt igen;
då rörde det sakta vid Puttes ben:
Det stod där en liten gubbe.

Se så, kära Putte, ej ledsen var!
Vet du vad, jag är själva blåbärsfar
och är konung i blåbärsskogen!
Kom med, lilla Putte, och tag mig i hand,
så vandra vi bort till mitt präktiga land,
där blåbärsskörden är mogen!

Med käppen han rörde vid Putte helt lätt,
och Putte blev genast så liten och nätt
som självaste blåbärskungen.
Men allting annat så stort det var,
så väldiga kronor blommorna bar,
och stor som buskar var ljungen!

Och Putte undrar: »Hur ska det gå
att båda korgarna med oss få,
vi är ju mycket för korta?»
Men gubben visslar på ekorrar två.
De korgarna svänga på ryggen: se så!
I några skutt är de borta!

Sen vandrade Putte vid gubbens hand
igenom ett stort förtrollat land
mellan palmer som vaja för vinden.
När stora spindlar de träffade på,
fast artigt de hälsade, hände ändå
att Putte blev blek om kinden.

Snart kommo de fram till en lummig skog
och blåbärskungen så vänligt log:
»Välkommen hit in i mitt rike!»
Men Putte ropade häpen så:
»Där hänga i träden äpplen blå,
jag aldrig sett deras like!»

»Oj oj, kära Putte, så dum du är, 
förstår du då inte att det är bär! 
Men här ha vi hunnit min stuga!» 
Han ropar: »Kom hit mina gossar sju!» — 
Och framför Putte stå i ett nu 
sju blåbärspojkar och buga! 

Och blåbärskungen belåtet ler: 
»man säkert på utanskriften ser, 
vems pojkar det här kan vara. 
Nu, Putte, ska du dina blåbär få, 
er raska nu,mina gossar blå,
ni bruka ju vara snara!»

Och nu ska ni tro att det gick med fart:
De klättrade, skakade, rev, och snart
stod korgen till randen rågad.
»Kom nu och följ med oss», ropade de.
»så ska du så mycket livat få se!»
Och Putte var genast hågad.

Och Putte fick segla på stora sjön.
Av bark var båten och segel av lönn.
Ack, aldrig han förr haft så roligt!
Då kommer han plötsligt ihåg sina bär:
»Men var skall jag väl hitta lingon här?
här är väl inte nog soligt?»

»Jo vänta, Putte, ska du få se,
till lingonmor vi nu oss bege.
hon säkert ska lingon dig skänka!
Du måste blott vänta en liten stund,
tills vi fått oss tvätta om hand och mun
och laga att tänderna blänka!»

På åtta möss de satte sig opp,
genom blåbärsskogen i vild galopp
gick sedan den lustiga ritten.
När äntligen skogens slut de nå,
där syns en slätt av mossa grå
med en liten hydda på mitten.

Därutanför sitter med värdig min
en lingonmamma så prydlig och fin
med alla döttrarna sina.
De torkat lingon den hela dag,
de skola dem koka i honungslag,
men gnida dem först så de skina.

Och lingonmor säger vänligt så:
»Ja visst, kära barn, ska’ du lingon få;
så plocka nu snällt, mina flickor!
Men tag dem blott riktigt varligt ned,
och akta att ej ni får karten med!
Och inga kvistar och stickor!

När korgen står fylld med råge på,
ta gossarna lingonflickorna små
i hand och gå ut för att gunga.
I spindelvävsgunga av finaste slag
nu gunga de Putte tag på tag,
medan flickorna skratta och sjunga.

Då ringer det; och nu få de brått,
ty lingonmor bjuder på något gott,
på honungslingon så klara;
fast Putte aldrig förr smakat på
så gott som detta, han kan ej förmå
mer än två av lingonen bara.

Sen bockar Putte så djupt han kan
och tackar för allt, ty nu måste han
och blåbärsgossarna fara.
I stora skrindan de åka få.
Med händerna vifta flickorna små
och gossarna ivrigt dem svara.

Så viftas avsked med mössa och hand
och Putte lämnar blåbärens land
och den snälla blåbärsgubben.
Och innan han hunnit räkna till sju
är råttor och vagn försvunna, och nu
han sitter där åter på stubben!

Först tänker Putte: »en dröm visst det var!»
men båda korgarna har han ju kvar
med bären som granna skina,
så nog var den drömmen riktigt sann.
Och glad i hågen nu traskar han
mot hemmet med korgarna sina.


















Adams fel





















Ej Adam lyckats att oss skicka 
i sådan nöd — det är nu klart — 
om han ej spisat äppelkart,
men förr sig tagit till att dricka. 

Se, därför är jag icke heller 
Just läckermun vid bordets fröjd, 
men blir i stället aldrig nöjd, 
när det en äkta druva gäller. 

Och lika fullt — jag går ej unnan 
för kökets gärd, när jag är tom: 
då blir min längtans helgedom 
ett matbord snarare än tunnan. 

Bäst trivs dock örn, där åteln gömmes: 
min åtel är en fylld pokal; 
men glöm ej — i min hemlandsdal 
det fordras främst, att tvärt den tömmes.

Gamla goda tider

















Den, som är, likt mig själv, en tratt, 
räds mindre för en tjuv, än att 
ha uselt vin uti fastaget. 
För tjuvar man sig värja kan, 
men den, som dricker dåligt — han 
förlorar mycket snart kuraget. 

Nej, när jag dricker dålig sort, 
jag önskar svalget helst så kort, 
att väg där nätt och jämnt kan banas: 
me n när gott vin jag bjudes på, 
då ville jag en strupe få, 
tre gånger längre än en tranas. 

Gud signe vatten! Men — som dryck? 
Nej, aldrig — om ej sist av nyck 
jag eremitkapotten toge; 
men även då behövdes nog 
en smula vin i mark och skog, 
så att jag ej på kuppen doge. 

Nog dricker jag ibland som två, 
men det ha fadren gjort också, 
och vi må likna våra fäder. 
Om goda vanor läggas bort,
går det i putten inom kort 
med allt, vad oss på jorden gläder.



Ekskogen

















Å, du vackra, mörka ekskog! 
Se, hur Herren Gud 
trenne gånger under året 
byter om din skrud! 

Först han i en saftig klänning 
utav grönt dig klär, 
och han gläds och han förundras, 
och han har dig kär. 

När han sett sig mätt på grönskan, 
han sin sköna klär 
i en grann ornat, som lyser 
gyllene och skär. 

Och till sist det vita täcket 
han till henne bär. 
Och han lägger sig att slumra, 
trött på sitt besvär...

Kosackens lycka

















Vattnet flödar ut i havet, 
i det blåa havet. 
Lyckan ej kosacken funnit, 
hoppet är begravet. 
Ut i världen drog kosacken. 
Blåa havet sjuder. 
I kosackens vissna hjärta 
varningsstämman bjuder: 

»Varför gick du? Varför vände 
du ej hem tillbaka 
till din far, din gamla moder 
och din unga maka? 
Andra länder, andra mänskor! 
Tung och lång är stråten. 
Ingen där din glädje delar, 
ingen delar gråten.» 

Än vid strand kosacken sitter. 
Blåa havet flyter.
Och förhoppningen om lycka 
sig i sorg förbyter. 
Högt i luften tranesvärmar 
fritt mot hemmet sträcka. 
Täta törnesnår kosackens 
stig till hemmet täcka. 

För att lyckan nå kosacken 
drog långt ut i världen. 
Men han fann ej vad han sökte 
och gick vill på färden. 
Döende, en avskedshälsning 
han åt solen sänder.
Tungt och bittert är att hädan
gå i fjärran länder.

lördag 27 januari 2024

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?













För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, 
så också om natten, men jag får ingen ro. 

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 
Till dig ropade de och blev hulpna; 
på dig förtröstade de och kom inte på skam. 

Men jag är en mask, och inte en människa, 
till smälek bland män, föraktad av folket. 
Alla som ser mig bespottar mig; 
de spärrar upp munnen, de skakar huvudet:
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, 
han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» 

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; 
du är min Gud allt ifrån min moders liv. 
Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, 
och det finnes ingen hjälpare. 

Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 
Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt; 
mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, 
min tunga låder vid min gom, 
och du lägger mig i dödens stoft. 

Ty hundar omger mig; de ondas hop har kringränt mig, 
mina händer och fötter har de genomborrat. 
Jag kan räkna alla mina ben; 
de skådar därpå, de ser med lust på mig. 
De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 

Men du, HERRE, var inte fjärran; 
du min starkhet, skynda till min hjälp. 
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 
Fräls mig från lejonets gap. 

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig: 

Ni som fruktar HERREN, lova honom; 
ära honom, alla Jakobs barn, 
och bäva för honom, alla Israels barn. 
Ty han föraktade inte den betrycktes elände 
och höll det inte för en styggelse; 
han fördolde inte sitt ansikte för honom, 
och när han ropade, lyssnade han till honom. 

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; 
mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 
De ödmjuka ska äta och bli mätta, 
de som söker HERREN ska få lova honom; 
ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 

Alla jordens ändar ska betänka det och omvända sig till HERREN. 
Hedningarnas alla släkter ska tillbedja inför dig.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 
Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbedja;
inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, 
de som inte kan behålla sin själ vid liv.

Kommande ättled skall tjäna honom; 
man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. 
Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, 
ja, bland folk som skall födas att han har gjort det. 

En gammal vårvisa





















Maria, Maria, nu stundar det vår 
och trädens knoppar svälla. 
Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår. 
Hans regn i ditt sköte skall kvälla, 
och likna skall ditt gyllene hår
de strängar, som slås av de sälla. 

Maria, se solen skiner i fukt, 
och vindsvalens sparvar häcka. 
I trädgårdstäppan med blomster och frukt 
snart äppelträden sig täcka, 
och din fönstervrås lilja fått ljuvlig lukt, 
som ökar sig vecka för vecka. 

Maria, nu brusa vågor och vik, 
och det spirar på skogens tuva. 
Som en drottnings siden skall bli var flik 
i ditt armods vadmalshuva, 
och barmens grova duk bli lik 
det lenaste dun på en duva. 

Maria, se kälen löser sig snart, 
det är grodd i åkrarnes mylla. 
Din kjortel skall skimra så underbart 
som när solstrålar majluft fylla, 
och ditt livstyckes spänne tindra klart 
likt stjärnan, som herdarne hylla. 

Maria, Maria, allt himlen är blå, 
det våras för alla de fromma, 
med mjölk och honung för kar och så, 
för hjärtan törstande tomma, 
och din sänghalms torra, vissnade strå 
skall för alla längtande blomma.

En lärds visa















Den som vore en riddare ung och rask 
i lustiga trettondagskvällen, 
med narrens bjällra, ulvspegels kask 
och kring skuldran den luddiga fällen. 
Det binglar och bånglar från tinnar och torn.
Ren glädjen med klockslagen flyktat. 
Som eko av fallen jägares horn 
hör jag sång av min ungdom, som lyktat. 
Jag letat qvinta essentia, 
jag grubblat på tingens scientia, 
tills jag mist både håg och essentia. 

Så kom då med aftonstjärnorna du 
väninna till vemod och vaka, 
o melankoliens djupögda fru, 
du grubblarns och enslingens maka. 
Vi som båda slutat i fjärrglasen se, 
och slutat med cirkeln dra strecken, 
låt oss samma ljudlösa löje le 
åt siffror, mått och åt tecken. 
Ty vanitas vanitatum 
är allt jag funnit till datum. 
Och mörker människans fatum. 

Se fröjd och förtvivlan som skrivna på vax, 
du sett glömmas, o melankolia, 
och de starkaste själarne mejas som ax 
av slåttarens slipade lia. 
Så låt oss då sitta och lyssna lugnt 
på det enda evighetssvurna, 
på mörkrets böljslag brusande tungt 
ur nattens lutade urna. 
Jag letat qvinta essentia, 
jag grubblat på tingens scientia, 
tills jag mist både håg och essentia. 

Chastelards sång





















Nu efter stormens brottning 
mitt skepp når äntligt hamn, 
Maria, Skottlands drottning, 
du bär Guds moders namn. 
Välsignade, jag tänkte,
må jag ditt val bli värd, 
men du först kyssar skänkte 
och sen ett bödelsvärd. 

Till brädden helt däroppe 
du lyckans vin slog i 
och droppe efter droppe 
göt långsamt ljuvt däri. 
En drottnings lust var branden 
i drycken dunkelröd, 
och trånsjukt skälvde handen, 
när du mig bägarn bjöd. 

Men onådsdryckens råga 
dess raskare du gav. 
Snabbt göt du skam och plåga, 
som åt en brukad slav. 
På en minut till randen 
stod brygden svart av död, 
men då ej skälvde handen, 
när du mig bägarn bjöd. 

Du stoltaste furstinna 
som Stuarts spira vägt, 
du är dock blott en kvinna, 
som i min famn jag ägt. 
Jag haft till leksak håret 
i dina flätors gull, 
och av min tand syns spåret 
i drottningnackens hull. 

Fullbordas skall vad skrivet 
uti min stjärnbild står. 
Jag tigger ej om livet, 
om bleka, tomma år. 
Min vilda dröm din bila 
må gärna skära av, 
mig lyster länge vila 
i gräsbevuxen grav. 

Ren bullrar bödelsknekten,
jag hör hans dova steg. 
Röd rodnar morgonväkten, 
ljus blir min sista väg. 
Med sång jag går mot målet 
i fröjd som mot din famn, 
och hädar under stålet 
ditt och Guds moders namn.

Det rör mig ej






















Det rör mig ej, om i Ukrajna 
jag lever eller annanstans, 
om någon minnes eller icke 
att jag bland fjärran drivor fanns! 
I träldom runno mina dagar, 
och utan att en mänska klagar 
jag tårögd går i graven ned, 
och allt jag ägde tar jag med. 
Ej ens ett spår min gärning sätter 
på mitt Ukrajnas sköna slätter, 
på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 
med suckar säga till sin son: 
”Bed, barn! Den mannen för Ukrajna 
fick lida landsflykt, hat och hån.” 
Det rör mig ej, om denna son 
skall bedja eller icke för mig. 
En enda sak på jorden rör mig: 
om ondskan skall mitt land få råna, 
bedraga, bränna och förhåna, 
till dess det långsamt, sargat dör… 
– Det är det enda, som mig rör.