Dieu me pardonnera, c´est son métier.
(Heine)Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.
Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.
Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.
En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.
Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.
Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.
En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.
Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar