Kristus lever!

Kristus lever! - underbara ord,

som upplivar tungt och sorgset mod!

Väl är mörkret stort uppå vår jord,

men - se, Kristus lever!

Ja, han lever, trogne Frälsaren,

som på jorden var de armas vän;

Samma hulda sinne har han än;

Herren Kristus lever!

Han har kämpat - segern vunnen är

över satan och all mörkrets här;

dödens välde nederbrutet är;

Segerhjälten lever!

Han är livet - vi ock leva få.

Om än över dödens flod vi gå,

skall det bli vår segersång ändå:

Herren Kristus lever!

Kristus lever - vilsekomna själ,

var ej längre nu en världens träl!

Allt ännu för dig kan bliva väl;

Herren Kristus lever!

S Sundelius:

På rakstugan

På söndagens morgon brått man har 

att alla anlet få fina, 

så släta om kind och haka de må 

glatta skina. 

Makligt sträckta, två hedersmän 

på mjuka stolarne bida, 

med tvålade anlet lika varann, 

sida vid sida. 

Den gråa och tomma luften blott 

i rutan de ha framför sig, 

och konversationen, av läget tryckt, 

varsamt rör sig. 

Den färskaste nyhet nu som bäst 

i husen på klockorna ringer, 

ser in och bullrar en stund och se’n 

vidare springer. 

Han fallit i morse för egen hand 

med hjärtat genomskjutet, 

och solen lyste på kropp och golv

blodbegjutet. 

Vad ej kan pejlas ur människosjäl, 

som evigt för dag sig gömmer, 

man har i händerna uppenbart, 

och man dömer. 

För hedersmännen på var sin stol 

är ämnet högst begärligt. 

De yttra sin mening strängt och strävt 

fast besvärligt. 

De livliga bli, och de taga i, 

så rocken av löddret fläckas, 

och hårda domar i säker fart 

något stäckas. 

När kniven om glatta kinderna far, 

blir talet än mer försiktigt. 

De tiga helt, när på strupen de ha 

kniven riktigt.

A U Bååth:

Till Ida med en brosch i form av ett I

Julafton 1884

Jag är W, och du är I, 

och med stavning - det är givet - 

bilda dessa två ett WI: 

så vi enades för livet, 

att varandras bistånd bli.

P Wikner:

Allting gott

Om emigrationen i våra dagar höll i onsdags i folkhögskolan å Hvilan professor A. Nyblaeus från Lund offentlig föreläsning, vari framhölls samhällets plikt att skydda den enskilde samt jämväl betonades den enskildes skyldigheter mot det samhälle, mot det fädernesland, som sett honom födas. De tvingande omständigheter, vilka skulle göra det för den enskilde tillåtligt att emigrera, ansåg tal. kunna vara: politiskt eller religiöst tvång, överbefolkning o.s.v.  Men något av dessa skäl för utvandring ansåg hr N. icke nu förefinnas. (Ur en skånsk tidning mars 1883).


I.

Tungt det var det sista året: torven våt och ont om maten,
möglat bröd ej ville räcka, mjölken sinade ur faten.
Uti tunna råghalmstaket ruskor revos loss av blåsten,
klenad lervägg sprack itu i sommarsoln och vinterfrosten.

Senhöst kom med råa dimmor, blåst och slask. Dess störtegnsskurar
trummade på lappad ruta, stötte hårt mot spruckna murar,
trängde in i väggens lera, takets halm och loftets bräder,
medan in igenom stugan svepte himlens vind och väder.

Ute, där längs öde marker senhöstblåsten envist stryker,
molnen ila snabbt hän över trädens toppar, regnet ryker,
och där tungt för plogen pusta magra, svetta arbetskampar,
uti hal och uppblött fåra fram med tröga fjät han stampar.

Och i stora klumpar jorden segt sig vid hans träskor hänger,
och den skarpa vätan kyligt in på bara huden tränger.
Foten slinter allt emellan. Så med ryggen krökt han vankar
i den långa senhöstdagen fram i hatfullt bittra tankar.

Men där hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
höjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utav trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dött de titta.

Och mot munnen hårt de trycka händerna, som köldrött lysa,
medan deras magra lemmar uti isig frossa rysa.
Men den kalla fukten binder munnar hop och lamslår tungor,
suges in i hudens porer, andas ned i sjuka lungor.


II.

Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum,
där regngrå dager faller
och luften sveper ljum.
Sitt sammetslena hölje
kring huden värmen slår,
och brasans lätta skimmer
på mjuka mattor står.

Men ute sväva molnen
i glest och rökigt grått,
och blåsten sopar och slungar
en diger skur av vått.
Än dansar det så sakta
som genom porfin sil,
än häller det ned och öser
i strid och svalande il.

Det piskar hårt på rutan
och flyter tjockt därpå,
och hus och gårdar inne
i täta töcknet stå.
Men uret sakta knäpper,
och luften sveper ljum.
Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum.

Den lärde mannen sitter
framför sitt arbetsbord.
För sina djupa tankar
han söker klara ord.
Och framför honom ligger
ett börjat manuskript,
och lätt därvöer glider
ett sirligt elfenstift.

På vida havet länkar
han fantasiens slup.
Med tankens lod han pejlar
dess alla dolda djup.
Och brasan muntert sprakar,
och luften sveper ljum
vid urets sakta knäpp i
den lärdes arbetsrum.


III.

Där är till trängsel proppat
i folkhögskolans sal.
Man svettas och man knuffas
och lyss till höglärt tal.
Professorn intresserar
sig varmt för folkets sak,
och därför nu han kommit
inunder dess eget tak.

Han visar hur sig saken
rent filosofiskt ter.
Från fosterlandets synpunkt
han kritiskt an det ser.
Och summan av det hela:
att allt är gott och väl;
att lämna gamla Sverige
det finns ej minsta skäl.

Från unga strupar skallar
en sång om starka band,
som bonden sammanknyta
med kung och fosterland.
Och grova händer knäppas
och ögon fuktas smått,
och rörd den lärde småler,
och allt är glatt och gott.

O Hansson:

Idyller

"Krukan går så länge till vatten,
att hon slutligen brister."

I.

Våta, smutsgrå skyar sväva,
dimman biter, fuktigt rå.
Byarne i regndis skymta.
Dunklet faller hastigt på.
Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.
Uti lergult dikesvatten
har han stått den hela dag,
tryckt sin fot mot tunga spaden,
grävt med jämna, hårda tag.
Vet du, huru sjuka tankar
krama fram ett ångestljud,
medan svällda blåsor svida
uppå handens sträva hud?
Han har frusit stel, då blåsten
skarpt hän över slätten strök.
Han har känt som köldvasst nålstygn
regn, som grått längs marken rök.
Och då ryggen våldsamt värker,
krökt av slit i långa år,
känner du, hur modet böjes,
gikten runt i sinnet står?

II.

Tröskmaskinens hjulverk slungar
skrynklad sädeskärve fram,
och i gråa kvastar sprutar
hamlens rökigt täta damm.

Vasst det väser, dovt det bullrar,
halmen binds i stora fång.
Jämt i logens skymning ljuder
hjulens monotona sång.

Uti hudens rispor sticka
axets tandat skarpa spröt.
Smulnat stoftdamm täcker poren,
varur svetten ymnigt flöt.

Och i långa, mörka strimmor
sätter det sig, lag på lag,
klibbar torrt och hett vid gommen
under djupa andedrag.

Vet du, hur det känns i hågen,
tungt och skumt och febermatt,
då den hastigt ned sig sänker,
skymningen till dödens natt?

Fattigdomens hjulverk surrar
uti örat natt och dag -
känner du hur hoppet slår med
sjukligt tröga hjärteslag?

Anar du hur ledans taggar,
hatets käkar riva sår
och hur sinnet höljs av damm i
tröstlöst långa arbetsår?


III.

Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.

Klinkan skramlar. In i stugan
strömmar det en råkall fukt,
och från genomblöta kläder
går en unken vadmalslukt.

Uppå spruckna furubordet
dagakarlens aftonmat;
bröd som hårdnat, mjölk som surnat -
och ett litet tryckt plakat.

Värk som står i alla leder,
föda som är skämd och knapp,
iskall ugn och vägg som dryper
och en hampgul skattelapp.

O Hansson: