Kung Karl, den unga hjälte

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven länge se'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

E Tegnér: