Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juli

Solen bränner spenat och persilja, 

bladen sloka på vallmo och lilja, 

jorden krasar så torr i rabatten, 

alla blommorna ropa på vatten. 

Brita stretar så ivrigt med kannan. 

Kom och hjälp henne då, någon annan! 

Nej, de andra med slåttern ha brådska. 

Lyssna! Hördes där inte som åska? 

Mullra på och låt blixtarna knalla! 

Snart ska regnet i störtskurar falla! 

Brita skrattar: "Nu blir de allt glada, 

alla plantorna, när de får bada!"

E Beskow:

Tillbedjan

Som havet i julis solbris

så sval och berusande frisk är din kropp.

Snö och rosor.

Dagg i majskog, häggarna vid källan

ej så ljuvligt dofta 

som din doftande mun.

Bländande prakt av människa -

se stoftet, stoftet, där du träder,

kysser tillbedjande

stammande

slaven.

V Ekelund:

Avbruten miniatyrmålning

Sänk din blick till ängens tuva, 

vänligt forskande en gång! 

Se dess värld — den trånga, ljuva, 

hör dess sakta jubelsång! 

Många väsen, lätta, viga, 

irra där i gräsets lund. 

Se! Mariæ-nyckelpiga 

promenerar glad en stund, 

låter ingen hälsning störa, 

skyndar ivrig, utan ljud, 

från Veronica att föra 

till Stellaria ett bud. 

Blommans blåa ögon blicka 

efter snälla tärnan än, 

och den späda stjärnan nicka 

ser jag, mot sin lilla vän. 

Förbi grottan nu hon ilar, 

där en Kämpe står på vakt,

och en fjärils-mumie vilar 

i egyptiskt dyster prakt. 

Kämpen tyckes viska sakta 

till den lilla ögontröst, 

som, hans grå-skägg att betrakta, 

smyger barnsligt till hans bröst. 

Stolt ses prästringkragen blänka, 

bugande för vindens fläkt, 

och sitt ljuva rökverk skänka 

korbarn små, i snövit dräkt. 

Ned i daggskålns spegel klara 

rodnande ett smultron ser; 

darrgräs anar någon fara; 

men den gamle kämpen ler. — 

Jag till dem mig lutar neder, 

allt att bättre skåda få ...  

hastigt sig en skugga breder 

över gräs och blommor små: 

och en ko — med steg så tunga, 

med en mine av — ”idel flärd!” — 

skövlar med sin vassa tunga 

tuvans lilla skimmervärld. 

Fåfängt har jag hotat, slagit? 

Skällan klingar: binglibång! 

Ack, mitt ämne har hon tagit, 

gjort en ände på min sång!

T Knös:

Ska hälsa så mycket från mor

 

Ska hälsa så mycket från mor,

som borta i trollberget bor,

att nu är smultrona mogna.

Sen göken i våras gol,

vi pysslat med dagg och sol

och vaktat snälla och trogna.

Nu lyser vår backe röd

med lockande överflöd

och mor har grädde och kaka.

Av hjortron är mossen full,

den glänser som bara gull.

Kom, snälla fröken, och smaka!

H Hamilton:

Hån

Orörlig, tung den varma luften står,

ej fläkt, ej pust i dunkelt löv sig röra,

osynlig hand vill andedräkten snöra,

i dov beklämnings vånda hjärtat slår.

Och jorden törstar som ett brandhett sår,

och grenar prassla sprött och visset sköra,

som var det höst; ej annars ljud att höra.

I ångest timme efter timme går.

Då blixtrar det. Och redan stort och nära

hörs plötsligt mullrets klanglöst hårda dån.

Snart blixt på blixt igenom mörkret skära.

Men ej en droppe faller. Natten lång

ej rörs en fläkt i lövets mörka fång.

I blåa blixtar lyser himlens hån.

V Ekelund:

Vid ett slåtteröl i Kannik

Om Kannik fordom munkar rådde
(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.
 
E Tegnér:

På fiske

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett,
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Bäret

Först ur fröets linda trånga
höjas späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

Gungande, de sida invid sida

lyssna till sin faders harpmusik.

Näcken är en myt, men böljans röst

är en sanning till vårt hjärtas tröst.

Om dess skönhet inga lärda strida,

vågens visa är på känsla rik...

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik.

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras,

liksom snålt, av starka händer många,

dolda under vattnets spegelglas.

Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
"Ryck ej blomman från min blåa dräkt"...

- - -

(Fantasin kan måla dikter långa,

medan båten går med sakta fras!).

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras.

Vattnet ville jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Stundom grånar denna blåa väven,

stundom stjärnor i dess sömmar blänkt.

Liksom svarta korn strös ut ibland,

skrynklor virvlas utav vindens hand,

plötsligt mörknar ytan, så att säven

bländgul ter sig, utav sol bestänkt...

Vattnet borde jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Mest jag älskar trotsig våg, som krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Blanka vattnet Frida mera tjusar,

där det lugnt kring Näckens rosor står

med en aftonsky i spegelns ring.

Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.

Orons sinne, orons våg förstår...

Mest jag älskar böljan, när den krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Men - alltunder det jag talar, glida

vi vid årans slag mot stila vik,

där de gunga, sida invid sida,

Näckens rosor små vid svag musik.

Skymnings flor fördunklar sikten snart.

Solens röda äpple föll med fart,

böljor synas friska, mera strida...

Se den fagra bild, en saga lik! -

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

B Sjöberg:

Slåttervisa

Än blommar blå förgätmigej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.

Och blomstren falla ned och dö
i doft som stilla söver,
i doft av bär och gräs och hö,
av smultron och av klöver.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
och snart är sommarn över.

Se drängarna i skjorta röd,
se jäntors vita linnen -
det lyser grant som heta glöd
till fröjd för unga sinnen.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro blomstren minnen.

Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett av de två
skall vid din barm förblöda.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
snart bli vi alla döda.

K-E Forsslund:

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!

Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.

Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass

hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,

växlar med arbete om, och arbetet löner.

Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,

var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,

och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.

Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,

och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,

skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.

Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,

ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,

uti all ära och tukt, är sommarens väsen.

Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,

vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt

skola vi muntra varann och muntert arbeta.

Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -

lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

Den glada festen

Uti prästgåln slamrades med mortlar,
bråttom hade alla husets hjon.
Pigor svängde sig med helgdagskjortlar -
och på spettet satt en gödd kalkon.

Gamla prästmor sågs beställsamt trippa,
hade mycket att bestyra om,
tummade sin blanka nyckelknippa,
nickade så fromt åt vem som kom,

Vandrade i nattyg - nätt och struken -
ifrån köket ömsom och i saln,
bredde ut den fina korndrällsduken
och tog fram den räfflade pokaln.

Varför då den myckna ståtligheten,
detta fej och fjäsk i kyrkherrgåln,
denna tårtan och högtidligheten,
frikadeller, korv och krams i kåln?

Vilkens, denna nötta käpp, som siras,
som så grann och blomsterlindad står?
Jo, vår goda prästfars högtid firas:
gubben fyller sina sjutti år.

Gamla prästmor, fintlig och förslagen,
med små fester på sitt enkla sätt
fyrti gånger firat denna dagen,
fyrti år sin goda gubbe glätt...

Redan var nu middagsstunden inne:
väntat lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.

Gubben tidigt re'n på morgonstunden
trogen önskan av sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blivit bunden -
rån och skålbröd, kaffe, utvalt gott.

Nu satt han så god och glad till sinnes
(i hans uppsyn lästes lugn och frid),
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrans nåd på den förflutna tid,

kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så gott på mor,
visste med sig han var kär för alla,
maka, vänner, barn och socknebor.

På en gång blev gubben glatt förlägen:
någon aning nu föll honom in...
»Dammar det ej,» sade han, »på vägen?
skäller icke Herkules vid grin'n?»

Gubben ej förgäves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte
dotter, måg och lilla dotterson.

Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.

Heders-mågen, herr kaplan i Wåla,
kom nu fram med verser, ett patent,
som han låtit med små änglar måla,
grant och vackert och förgyllt och pränt'.

Sedan dotter kärligt gratulerat,
med jordgubbar fram en korg hon bar,
dem hon i sin trädgård själv planterat
enkom för sin gamla goda far.

Släkt och vänner syntes nu sig samla
mangrant till ett glatt och utvalt lag.
Alla önskade så högt den gamla
lycka, lycka på hans hedersdag.

Mormor ropte: »Far, nu väntar maten!»
Fromma laget straxt kring bordet står.
Gubben märkte rosorna kring faten -
lilla Göran läste fadervår.

Alla rätter ösas, skäras, styckas,
gumman, fryntlig, lägger för och ler,
fröjdar sig att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer.

Glad är dagen, tillfället betydligt,
blanka silverkannan fylls med vin -
på det drivna locket synas prydligt
tolv apostlar och en karolin.

Till ett mål nu alla troget syfta:
morfars välgång runt kring laget går.
Gubben ses sin sammetsmössa lyfta,
blottar rörd sitt silvervita hår.

Uppå gåln från lövsaln folket hurrar -
ingen glöms av matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan går vid oavbruten bas.

»Vet ni, vänner,» ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
»alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!»

A M Lenngren: