Visar inlägg med etikett Robert Burns. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Burns. Visa alla inlägg

måndag 2 december 2024

Du friska dal vid vackra Doon















Du friska dal vid vackra Doon, 
hur kan du blomstra, väna dal? 
Du fågel, varför sjunger du?
Min själ är sjuk och full av kval!
Din muntra sång bland rosorna
har sorgen till mitt hjärta sänt, 
den minner mig om lyckans tid, 
som gått, men aldrig återvänt! 

Jag strövade vid vackra Doon, 
där ros med vedben slingras in. 
Var fågel om sin kärlek sjöng, 
detsamma gjorde jag om min. 
Med hjärtat glatt jag bröt en ros, 
hur skön min fagra törnros var! 
Då kom det en, som stal min ros, 
men lämnade mig törnet kvar.

Förnöjsam med litet





















Förnöjsam med litet och glad att få mer
— när sorgen och nöden i synen jag ser, 
jag ger dem ett rapp, om de hindra min gång,
med en bräddad mugg öl och en skotsk gammal sång. 

Ibland störa härjande tankar min frid, 
men mannen är stridsman och livet är strid,
mitt glättiga lynne är mynt i min pung,
min frihet är adel, ej skänkt av en kung. 

Ett år av betryck, skulle det bli mitt fall? 
En natt i ett gille och sorgen är all! 
När målet, det sköna, för resan är nått, 
vem tusan vill tänka på vägen han gått? 

Låt lyckan, den blinda, få ragla omkring, 
ifrån mig som till mig, det gör ingenting! 
Jag ropar åt nöjet: välkommen, min vän! 
Åt mödan: välkommen, välkommen igen! 

Än en kyss





















Än en kyss, och så ett sista 
avsked, du för alltid mista! 
Djupt i hjärtat vill jag bära 
dig med trofast sorg, min kära.

Den en glimt av hopp ledsagar, 
är en dåre, om han klagar. 
Mig mot sorgerna skall värna 
ingen glimt från hoppets stjärna. 

Men mitt val jag vill ej klandra, 
du var mera vän än andra, 
svår att motstå, tung att mista, 
värd att älskas till det sista. 

Hade vi ej mötts i livet, 
ej så blint och övergivet 
blivit till varandra knutna — 
ej vi skildes hjärtebrutna. 

Så farväl, du var mig kärast, 
skönast, ljuvast, renast, skärast! 
Så farväl! Och dig tillstädje 
lyckan allt av livets glädje! 

Så farväl och så den sista
kyssen, du för alltid mista! 
Djupt i hjärtat vill jag bära 
dig med trofast sorg, min kära! 

Tibbie Dunbar
















O, vill du gå med mig, skön Tibbie Dunbar?
O, vill du gå med mig, skön Tibbie Dunbar? 
Vill du fara i vagn som en lady far 
eller gå vid min sida, skön Tibbie Dunbar? 
Mig kvittar det lika, att far din har pengar 
och släkten din titlar och åkrar och ängar, 
men säg, du vill ha mig, så litet jag har, 
och kom som du står där, skön Tibbie Dunbar! 

Macphersons farväl

















»Farväl, min cell, 
farväl i frid, 
du var mig mörk och trång — 
ej lång skall bli 
Macphersons tid 
inunder galgens stång!» 

Så stolt och käck
och utan skräck, 
så trotsig var hans gång.
Han sjöng och tog 
i dans ett språng 
allt under galgens stång. 

»Allt kött är hö, 
en var skall dö — 
vad är att dö för män, 
som dödens hot 
i kamp gått mot! 
Jag trotsar honom än! 

Tag dessa band 
ifrån min hand 
och bringa mig mitt svärd —
den bästa hand 
i Skottlands land 
skall se, vad min är värd!

Jag levt ett liv 
av strid och kiv, 
mig svek till galgen för, 
och endast ett
mig grämer hett:
att utan hämnd jag dör. 

Nu hälsar jag 
farväl till dag 
och berg och dal och sjö — 
en feg nämns den
bland stolte män, 
som icke vågar dö!» 

Så stolt och käck 
och utan skräck, 
så trotsig var hans gång — 
han sjöng och log 
och tog sitt språng 
inunder galgens stång.

Vackra Peg






















En gång jag står vid grinden vår, 
när skymningen är nära, 
vem får jag se, om inte just 
den vackra Peg, min kära! 

Hon vandrar hän så fin och vän, 
mer vän kan ingen finnas,
med smärt gestalt, i skick och allt 
lik kärlekens gudinnas. 

Vi följde stranden, hand i hand, 
där älvens vågor strömma. 
Hur underbar den stunden var, 
det kan jag aldrig glömma!

Devondalen

















Hur fagert det är vid den ringlande Devon,
bland blomster och lövskog hur fagert det är!
Men fagrast av blomster vid stranden av Devon
är knoppen, som växer på branten vid Ayr. 
Må morgonen milt på dess rodnande krona 
strö daggdropp och sol på dess spirande blad,
må vårregnet vänligt den växande skona, 
men nära dess rot med förfriskande bad! 

O, skonen den unga, I vingmörka vindar, 
som kommer med skymningen österifrån, 
och bliv henne fjärran, du mask, som dig lindar
kring allt, som är skönt och som lockar till rån.
Om Frankrikes kungliga liljor man talar 
och ros, som i Albions hjärtvapen står; 
mer vän vet jag en under björkar och alar, 
där Devon, där Devon den ringlande går.

Och gott öl kom






















Och gott öl kom och gott öl for, 
för gott öls skull har jag sålt mina skor, 
och satt mina strumpor i pant i en bod — 
med gott öl håller jag upp mitt mod. 

Sex oxar jag hade i ok för min plog, 
de trivdes så tämligt och drogo bra nog — 
jag sålde dem en efter en si så där, 
med gott öls hjälp jag sorgen bär. 

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är 
och haft mig att komma min piga för när — 
för gott öls skull i stocken jag stod, 
med gott öl håller jag upp mitt mod. 

Och gott öl kom och gott öl for, 
för gott öls skull har jag sålt mina skor, 
och satt mina strumpor i pant i en bod — 
med gott öl håller jag upp mitt mod. 

Höglands-Harry


Min Harry han var stolt och glad, 
mer ståtligt växt än andra män. 
Nu är han jagad långt åstad, 
han kommer aldrig hit igen.
O, för honom här igen! 
O, för honom här igen! 
Jag gåve allt Knockhaspies land 
för Höglands-Harry här igen! 

När alla andra gått till sängs, 
jag vandrar sorgsen ute än 
och sätter mig och gråter titt 
och önskar Harry hit igen. 
O, för honom här igen! 
O, för honom här igen! 
Jag gåve allt Klockhaspies land 
för Höglunds-Harry här igen! 

O, hängde de i galgen högt
de skurkar, som förföljt min vän, 
jag kanske kunde än få se 
min Höglands-Harry här igen! 
O, för honom här igen! 
O, för honom här igen! 
Jag gåve allt Klockhaspies land 
för Höglunds-Harry här igen! 

Det hårda ödet















Det hårda ödets vind slog ned 
till marken mina blad, O! 
Det hårda ödets vind slog ned 
till marken mina blad, O! 

Min stam var fin, min knopp var grön, 
min blomma växte glad, O! 
Och frisk föll dagg, och solen göt 
kring mig sitt milda bad, O!

Men ödets hårda nordanstorm
förfrös min blommas blod, O! 
Men ödets hårda nordanstorm 
förfrös min blommas blad, O! 

Kom till bakdörrn















O, vissla, 
så kommer jag till dig, min vän, 
o, vissla, så kommer jag till dig, min vän! 
Och bleve de gamla så galna än, 
o, vissla, så kommer jag till dig, min vän! 
Och kom till bakdörrn, när du går till mig, 
och kom till bakdörrn, när du går till mig! 
Och kom till bakdörrn, låtsas ingenting om 
och låtsas som det ej var till mig du kom! 

Glad var hon

















Glad, glad och vänlig var hon, 
glad i kök och glad i sal, 
glad vid stranden av Ern 
och glad i Glenturits dal. 

Vid Auchtertyre står eken grön
och björkar stå vid Yarrows våg, 
men sådan tös som Phemie var 
ej Yarrowdalen såg. 

Som blomst i maj hon var att se, 
och likt en sommardag hon log. 
Hon trippade så lätt vid Ern 
som trast på gren i skog. 

Som ull av lamm så vit och vän 
och mjuk och fin i hyn hon var. 
Mer ljuv än solens var en glimt 
från Phemies ögonpar, 

I Lågland har jag färdats vitt, 
bland Höglands berg och hundra näs. 
Men Phemie var den vänsta tös, 
som trampat daggigt gräs. 

Glad, glad och vänlig var hon, 
glad i kök och glad i sal, 
glad vid stranden av Ern 
och glad i Glenturits dal. 
 

fredag 29 november 2024

Tam o´Shanter

"Av troll och gastar full är denna bok." 
(Gawin Douglas). 
















När krämarn torgen överger, 
ocb grannar törstigt slå sig ner, 
när marknadsdagen blivit sen 
och folket tågar hemåt ren; 
vi fyllda bägare då tömma, 
och druckna, sälla sedan glömma 
de långa skotska mil framom,
de kärr och berg och slätter, som 
stå mellan oss och hemmets härd, 
där tyst vår fru, av oro tärd, 
då rynkar ögonbrynen tvär 
och varm sin vredes låga när. 

Och far man, det fann Tam o’ Shanter, 
till varje by åt alla kanter, 
Ayr överträffas dock ej än 
av deras mör och raska män. 
O! hade, Tam, du lyssnat blott 
till allt vad klokt din Katy rått: 
Hon sa, att du din slyngel skicka 
dig skulle plumpt, och rumla, dricka; 
var nånsin nykter du kanhända 
när någon marknad gick tillända! 
Hos mjölnarn satt du med ditt mjöl 
så länge pengar fanns till öl; 
på herrgåln, när du var i tagen, 
du söp med John till andra dagen. 
Hon sagt: förr eller senare 
skall djupt i Doon man dränkt dig se, 
eller av bistra spökens mängd 
i Alloway gamla kyrka stängd. 
Ack, ädla damer, ont det gör
mig ofta då jag hustrur hör 
ömt månget varningsord förnöta, 
dem hånfullt deras män bemöta. 

Men till vår saga. — Tam så säll 
vid brasan satt en marknadskväll; 
det sprakade så skönt och mäktigt,
och ölet var gudomligt präktigt.
Bredvid satt John, skomakaren, 
hans törstige, hans gamle vän; 
som bröder voro de varannan,
I veckor söpo de tillsamman; 
och natten kom med sång och glam, 
och bättre öl kom ständigt fram. 
Mot Tam värdinnan, öm i hågen, 
blev hemligt honom ljuvt bevågen, 
och Johns historier kommo alla 
av löje krogsaln snart att skalla. 

Gällt stormen pep därute, men 
vår Tam ej brydde sig om den. 
Klar blicken blev och molnfri pannan,
man sjöng och skötte flitigt kannan; 
likt bi’t när hem sin skatt det’bringar, 
bort kvällen flög på lösta vingar. 
För Tam, mer stolt än någon kung, 
all livets sorg ej mer var tung.
Dock nöjets rus som vallmon dör, 
blott du den späda blomman rör, 
likt snön, som bäckens bölja hinner, 
ett ögonblick — dess vithet svinner, 
likt nordanvind, som flyktar hän 
så fort att du ej vet varthän, 
regnbågen likt, vars sköna form 
förbleknar i den vilda storm. 

Ej någon fjättrar tidens lopp, 
för Tam blev tid att bryta opp. 
När midnattstimmens hemska stund 
sig brett kring vida valvets rund, 
han steg till häst, och av det bar — 
i natt en hund knappt ute var. 
Liksom for sista gången tjöt 
hemskt stormen. Regn i strömmar flöt, 
allt mörkare in natten bröt, 
och djnpt och länge åskan röt. 
Det kan ett barn förstå, i natt 
helt säkert fan vid styret satt. 

Men Meg, Tams raska, gråa sto, 
slog gnistor klart med järnsmidd sko, 
och lustigt över mo och hed, 
trots blåst och regn och blixt han red; 
djupt ned sin blåa mössa klämde, 
en gammal skotsk ballad uppstämde, 
och skyggt allt stundom blicken spände, 
och lyssnade och om sig vände. 
Alloway kyrka sågs långt hän 
med sina troll och ugglors skrän. 
vid vadet nu han var jämväl, 
i snön där krämarn frös ihjäl; 
vid björken och den stora sten, 
där druckne Charlie bröt sitt ben; 
invid den ginst och gamla kvarn, 
där jägarn fann ett mördat barn; 
helt när det träd på brådbrant stig 
där Mungos moder hängde sig. 

Mörk framför honom Doon nu flöt, 
och stormen dovt bland bergen tjöt; 
det blixtrade vid skogens bryn; 
allt närmre åskan skalv i skyn; 
då skymtade vid blixtens ljus 
Alloway gamla bönehus, 
Var springa sken av sällsam glans, 
och gällt det ljöd av lust och dans. 
John Havrekorn, ditt mod består! 
Med dig mot faran glatt man går! 
Vid dubbelt öl vi intet frukta, 
Med whisky djävuln själv vi tukta, 
Och ölet slog så Tam i nacken,
att han haft lust ge fan på fracken. 

Men Meg sig ej ur stället rörde 
tills några rapp dess grubbel störde, 
och rädd hon sprang i ljuset fram; 
och ack, vad syn nu såg ej Tam! 
Hej, troll och häxor par om par! 
Just ej precis française det var — 
jigs, hornpips, reels och strathspeys satt’ 
liv i envar rent av besatt.
I öster på en fönsterspalt 
satt gamle Nick i djurgestalt; 
en raggig hund, svart, grym och stor, 
hemskt förde an den vilda kor; 
Nick på en pipa visslade, 
så tak och dörrar gnisslade; 
i sina kistor gångna släkter 
där stodo stelt i svepningsdräkter, 
och genom något trolldomsband 
ett ljus höll varje lik i hand, 
vid vilkas sken Tam tydligt såg 
hur på det helga altar låg
en steglad mördare och två 
odöpta stackars dibarn små;
en tjuv, från galgen tagen ned, 
vars mun sig än’ ! dödskval vred; 
fem bilor, röda, blodbesköljda;
fem sablar skarpa, mordomhöljda; 
en snara av ett strumpeband; 
en dolk, som höjts av sonahand 
att ge en far dess banesår — 
vid fästet satt hans gråa hår; 
tre lagkarlstungor fläkta ut, 
lögnsömmade, som tiggarns klut; 
prästhjärtan, ruttna, svarta, svedda, 
och stinkande, på radband trädda; 
och syn på syn så gräselig, 
att håren därvid resa sig. 

Tam mållös stirrade och skälvde. 
Den galna lust mer vilt sig välvde; 
och pipan ljöd allt gällare, 
och dansen gick allt raskare; 
det ven, det susade, det led, 
tills varje häxa dignat ned; 
då blev var svepduk undanföst 
och dansen gick ånyo löst. 

O Tam! att dock det varit tärnor, 
ljuvt strålande, som nattens stjärnor, 
i lintyg, vita, lätta, skära, 
och ej förruttnelse så nära!
Jag dragit av mitt byxepar, 
om det mitt sista även var,
och bugat djupt och gett det gärna 
för blott en blick av sådan tärna. 
Men torra, murkna tomtegubbar 
och käringar i understubbar,
på kryckor äckligt skumpande, 
ack, att på slikt du kunde se! 

Nu visste Tam dock vad han såg; 
en flicka yr och vild i håg 
var med i natt i trollens ring, 
i trakten känd sen vida kring, 
där mången ko hon trollat död, 
och mången farkost bragt i nöd, 
förstörde säd och fruktträd bräckte, 
och snart allt bygdens folk förskräckte. 
En skjorta vävd av grövsta garn 
hon bar allt sedan litet barn; 
fast kort och snäv, hon dock den bar 
så stolt — den hennes bästa var. 

Ack, föga hennes mor väl tänkte, 
att skjortan, som hon Nannie skänkte, 
köpt då för hennes sista pund, 
skull’ ses en dag i häxors rund.
Min sångmö sänker vingen här, 
till sådan flykt hon maktlös är 
att sjunga Nannies vilda lek — 
hon sprang så sällsamt vig och vek, 
hur Tam förhäxad stod och blängde, 
och, trodde man, hans syn förvrängde. 
Själv satan muntert skuttade, 
och tyst ur kalken smuttade.
Nu gjorde hon en kapriol. 
”Väl gjort, väl gjort, du korta kjol!” 
högt Tam nu ropar helt besatt, 
och vips så sveptes allt i natt; 

Meg sporrades då, följd längs mon 
av hela avgrunds legion. 
som retad bisvärm surra hörs,
när kupans ro av plundrarn störs; 
som-uppskrämd hare flyr sin kos 
när jägarn står mitt för dess nos; 
likt hastigt rörda marknadshopar, 
när ”ta fast tjuven” någon ropar, 
Så springer Meg och trollen i 
dess spår, med hemskt, förfärligt skri.

Ack Tam, ack Tam, nog blir du än 
stekt som en sill i avgrunden;
förgäves Kat’ dig väntar åter, 
en tröstlös änka, snart hon gråter. 
”O! Meg nu tag det fina ut, 
till stenen hinn vid bryggans slut,
där kan du svänga fritt din svans, 
ty dit ej hinner trollens dans.”

Men förrn hon hann till stenen ner, 
sin svans hon svängde aldrig mer; 
ty Nannie, för de andra vida, 
var när den ädla Maggies sida, 
och flög mot Tam i vredesmod, 
men kände föga Maggies mod — 
ett språng — dess herre räddad var; 
men Maggies gråa svans blev kvar; 
den hade häxan ryckt från gumpen, 
och stackars Meg behöll blott stumpen. 

Envar som läser denna saga,
han må sig väl till vara taga 
att, bjudes han till dryckjom gå, 
den korta skjortan glömma då; 
tron mig, slik glädje blir för dyr, 
minns Tam o’ Shanters äventyr.

torsdag 28 november 2024

Snart redan dagen nått sitt slut

















Snart redan dagen nått sitt slut. 
Allt vildare blir stormens tjut
Mång regnig sky så tung och grå 
ses fram utöver slätten gå.
Från mon drog jägarn längesen, 
och fågeln vilar trygg på gren.
Mn jag går tyst och sorgsen här 
längs öde stränderna av Ayr

Av hösten nu begråts den skörd 
för snart av kylig frost förstörd; 
men genom stilla, ljusblå sky 
den ser den vreda stormen fly — 
kallt blir också vid dess tjut mitt blod; 
jag tänker uppå stormig flod, 
mång’ fara får jag trotsa där 
långt från din vackra strand, o Ayr. 

Min bävan ej för havet är, 
dess bränningar, fast döden där 
i tusen former mot mig ler, 
den arme fruktar intet mer. 
Av oro dock mitt hjärta slår, 
det blöder djupt ur månget sår, 
jag bryter bojan som det bär, 
och flyr från dina stränder, Ayr. 

Farväl då bergigt sköna nord! 
Du Goilas Ijungbeväxta jord! 
Du såg min sorg, min kärlek gry, 
nu långt från dig jag måste fly. 
Vän, ovän faren väl! jag ger 
min kärlek lika nu åt er: 
o, denna tårflod innebär 
mitt bjärtas avsked ifrån Ayr.

I går, av vin och kärlek varm


















Igår av vin och kårlek varm,
jag satt invid min kanna, 
ocb gyllne lockar mot min barm 
då lutade min Anna. 
Ej juden förr i öknens sand 
så livade hans manna, 
som mig de heta kyssars brand 
jag växlade med Anna. 

O kung, att styra världar gå 
från Indus till Savanna! 
Låt mig i ro blott famna få 
min smidigt veka Anna. 
Med edra lysande behag 
furstinnor stolta, granna! 
Jag föga aktar eder — jag 
ju smekas får med Anna. 

Bort med din prakt, o dagens Gnd! 
Bort med ditt ljus, Diana! 
Du stjäma, hölj i natt din skrud, 
jag är ju hos min Anna! 
Kom svarta natt, dröj evigt här! 
Må dagen fjärran stanna! 
Kom, ängel, mig beskriva lär 
all, all min fröjd med Anna.

lördag 23 november 2024

Duncan Gray

















Duncan Gray att fria gick.
Ha, ha, det frierit! 
Mod av julölet han fick.
Ha, ha, det frierit!
Meg en knyck på nacken slog, 
ett försmädligt löje log, 
Duncans mod till fötters tog. 
Ha, ha, det frierit! 

Duncan bad och Duncan grät.
Ha, ha, det frierit! 
Meg var döv som Ailsa Craig.
Ha, ha, det frierit! 
Duncan kved i älskogs nöd, 
gned sig så i synen röd, 
talte styvt om rep och död.
Ha, ha, det frierit! 

Tid och gunst är ebb ocb flod.
Ha, ha, det frierit! 
Hopplös kärlek, hetsigt blod.
Ha, ha, det frierit! 
Skall jag som en narr, sa' han, 
dö för henne — nej, minsann! 
En så god liksom en ann. 
Ha, ha, det frierit! 

Hur det kom bäst doktorn vet.
Ha, ha, det frierit! 
Meg blev sjuk, han frisk och fet.
Ha, ha, det frierit! 
Hörbart hennes hjärta slog, 
kvävda suckar tyst hon drog, 
ocb i tårar ömt hon log. 
Ha, ha, det frierit! 

Städad gosse Duncan var.
Ha, ha, det frierit! 
Meg sitt onda knappt mer bar.
Ha, ha, det frierit! 
Alltför blödsint till nåns död, 
sist sin hand han henne bjöd.
Nu går på dem ingen nöd. 
Ha, ba, det frierit!

Skall gammal vänskap glömmas bort

















Skall gammal vänskap glömmas bort, 
skall den ej dröja kvar? 
Skall gammal vänskap glömmas bort, 
och glada barndomsdar? 
För forna glada dar, min vän, 
för forna dar, 
en hågkomstskål vi dricka må 
för forna dar! 

Vi plockat blommor glatt, vi två, 
kring höjd och däld det bar; 
men många trötta fjät vi gått 
se'n forna dar. 
För forna glada dar, min vän, 
för forna dar, 
en hågkomstskål vi dricka må 
för forna dar! 

I bäcken plaskade vi två, 
tills sent på kväll'n det var — 
men vida hav ha skilt oss åt 
se'n forna dar. 
För forna glada dar, min vän, 
för forna dar, 
en hågkomstskål vi dricka må 
för forna dar! 

Räck mig din hand, min gamle vän, 
se här min hand du har, 
och hjärtligt dricka vi därpå 
för forna dar! 
För forna glada dar, min vän, 
för forna dar, 
en hågkomstskål vi dricka må 
för forna dar!

Mitt hjärta i Höglandet dväljs, men ej här

















Mitt hjärta i Höglandet dväljs, men ej här, 
i Höglandet jakten så lockande är, 
där jagar det rådjur bland skogarnas snår — 
i Höglandet dväljs det, varthän jag än går. 

Farväl du mitt Högland, farväl du min nord, 
du tapperhets vagga, du älskade jord! 
Varthän jag än vandrar, varthän det än bär, 
blir Höglandets kulle för evigt mig kär. 

Farväl då ni klippor betäckta med snö, 
ni grönskande dalar, du djupblåa sjö; 
farväl då ni skogar på stupande brant, 
ni brusande strömmar vid klippornas kant! 

Mitt hjärta i Höglandet dväljs, men ej här; 
i Höglandet jakten så lockande är, 
där jagar det rådjur bland skogarnas snår — 
i Höglandet dväljs det, varthän jag än går.

fredag 22 november 2024

Dryckessång
















Och Willy, han bryggde en tunna öl. 
och Rob och Allan, de smakte på. 
Tre muntrare själar i nattligt söl 
kan ej i kristenheten man få. 
Vi äro ju 
ej druckna ännu, 
men bara en droppe i ögat står: 
Låt natten vika 
och tuppen skrika —
än ha vi ej tömt vår sista tår. 

Tre lustiga turar vi mötts i dag, 
tre lustiga turar, det äro vi; — 
och mången natt stod vårt glada lag, 
och mången hoppas vi än det må bli. 
Vi äro ju 
ej druckna ännu, 
men bara en droppe i ögat står: 
Låt natten vika, 
och tuppen skrika — 
än ha vi ej tömt vår sista tår. 

Se där är månen! Jag ser hans horn, 
han blickar ned ifrån skyn så rund; 
han lyser oss hem över tak och torn, 
men än får han vänta, minsann, en stund. 
Vi äro ju 
ej druckna ännu, 
men bara en droppe i ögat står: 
Låt natten vika 
och tuppen skrika, — 
än ha vi ej tömt vår sista tår. 

Den först sig reser att gå, ja visst, 
en värre kujon man ej kan se; 
men den, som från stolen ramlar sist, 
han konungen är ibland oss tre. 
Vi äro ju 
ej druckna ännu, 
men bara en droppe i ögat står: 
Låt natten vika 
och tuppen skrika, — 
än ha vi ej tömt vår sista tår.

onsdag 4 september 2013

Vem står på lur vid dörrn?

Vem står på lur vid dörrn? Vem där?
"Å, det är bara Findlay!"
Så gå er väg, I bor ej här!
"Är på besök", sa Findlay.
I kanske är en tjuv? Vem vet?
"Kom ut och se", sa Findlay.
I vill bestämt nån dålighet.
"Det händer allt", sa Findlay.

Men om jag nu lät opp för er
- "Låt opp, låt opp", sa Findlay -
så fick jag ingen nattro mer.
"Det händer allt", sa Findlay.
För I, I gick väl inte strax?
"Jag stannar kvar", sa Findlay.
I blev nog kvar till gryningsdags.
"Ja visst, ja visst", sa Findlay.

Men slapp I in - så om och men
- "Släpp mig in", sa Findlay -
I kanske snart kom hit igen.
"Ja visst, ja visst", sa Findlay.
Men om nåt sker, I hör jag ber,
- "Låt det ske", sa Findlay -
var tyst som murn, med allt, som sker!
"Är tyst som murn", sa Findlay.

R Burns:
File:Robert burns.jpg