När vintermörkret kring oss står

När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår
med nåd och tröst från världens Ljus,
från Konungen av Davids hus.

I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

Guds folk, inför din Konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans Konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

E Evers:

Professorn

Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.

Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.

Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.

G M Silfverstolpe:

Uppklarnen, I ögon som haven

Uppklarnen, I ögon, som haven
sett livet försvinna i graven!
Hugsvalens, I hjärtan, som blöden!
Det rätta begynner i döden.

Vad skrev du på kistan? Vad röjde
den vård över mullen du höjde,
om icke, att vännen därunder
blott vilar sig än några stunder?

Om icke, att sängen är bäddad,
där han under sorgerna räddad,
får sova så sött... tills han åter
sitt leende öga upplåter?

De nattliga väkter förflyga -
en morgon skall känslan sig smyga
i domnade ben, och sig närma
till hjärtat med ungdomlig värma;

och kroppen ur gravens belägring,
förklarad till krafter och fägring,
omarma den hänryckta anden,
som möter sin broder vid randen.

Det korn, du åt jorden förtrodde,
det multnade, dödde och grodde;
då drivorna smälta, det bryter
ur vallen och guldaxet knyter.

Den skatt, du i svepduken lindar,
skall vördas av vågor och vindar,
skall skönare givas tillbaka
av änglar, som honom bevaka.

Lyckönsken den saliga färden!
Hur fjärran från villan och flärden
och sorgen var himlen belägen!
Men gent över graven går vägen.

Du jord! denna helgedom akta,
omslut den så vänligt, så sakta!
Den ädla, du trycker i famnen,
det är av en människa hamnen.

Där bodde en evig förmåga,
den gnista av gudomens låga,
en vishet, i himlarna buren,
till länk mellan Gud och naturen.

Nu göm dessa lemmar, o moder!
Förvara de dyra klenoder!
Ej evigt i graven de tvina,
ty Herren, han känner de sina:

ty Herren skall avvälta stenen
och liva de multnade benen
och fylla det saliga hoppet
och kröna det segrande loppet.

Vredens stora dag är nära

Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.

Hela världen, skräckbetagen
skåda skall de stränga dragen
av sin domare den dagen.

Domsbasuner mäktigt skalla
och ur jordens gravar alla
mänskor fram för tronen kalla.

Döden själv skall häpen vara
när att inför domen svara
sig de döda uppenbara.

Boken öppnas; där står skrivet
vad av alla är bedrivet
i det flydda jordelivet.

Uppenbart blir allt som gömdes,
åter framlagt allt som glömdes,
avdömt allt som förr ej dömdes.

Vad skall då jag arme svara?
Vem skall där min själ försvara?
Knappt den rene trygg kan vara.

Konung, som kan alla fälla,
nåd för rätt du låter gälla.
Fräls mig, du all godhets källa!

Milde Jesus, minns: för mina
synder gick du till din pina;
skjut ej bort mig från de dina.

Trött du vandrat vägar vida
korsets kamp för mig att strida,
att jag skulle nåd förbida.

Du som hämnar kränkta lagen,
låt min skuld från mig bli tagen,
innan domens stund är slagen.

Skuldförtyngd jag faller neder,
rodnad på min kind sig breder,
fräls den ångrande som beder.

När du synderskan benådar
och till rövarn huldrikt skådar,
tröst och hopp du mig ock bådar.

Ej min bön är värd att höras,
låt ditt hjärta ändå röras,
ej i lågor mig förgöras.

Låt bland fåren mig få bida,
icke getters öde lida,
ställ mig på din högra sida.

Döm ej mig att från dig fara,
kalla mig av nåd att vara
bland de evigt frälstas skara.

Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer,
att ett saligt slut du sänder.

Vredens dag, du underbara,
då envar för dom skall svara!
Vem skall rädda då oss arma?
Gud Allsmäktig, dig förbarma!

Jesus Krist, dig till oss vänd
och din frid oss allom sänd!

Tomas av Celano:

De fyra ståndens frieri

Officeraren:

Den flickan hon är sakramentskade söt;
här måste ju Mars bliva mjuker och blöt.

Er fånge, min fröken, jag lever och dör:
mitt hjärta det mjuknar för er liksom smör.

Jag är, ta mig tusan, helt dödeligt kär,
och hon är ändå så förbannade tvär.

En kyss, söta unge, förr än hon blir ond.
Hon slår mig - fy knäveln! Så går man åt bond´.

Fast jag har mustascher, vad böveln ändå,
skall jag icke därför en kyss kunna få?

Tänk, skönhetens kyssar de är för min mund
så högt angenäma som fläsk för en hund.

Ett parti piket, medan vreden förgår;
jag hoppas min fröken det spelet förstår.


Sekreteraren:

Ack, så kall om sina händer!
Är ert hjärta likaså?
Jag för min del är uppbränder
av en eld, som ni tänt på.
Det är hårt att så hantera
en oskyldig av vårt kön,
som mot er ej syndat mera
än blott sett, att ni är skön.

Låt då eder hårdhet brytas,
att jag snart må tröstad bli!
Annars lär min kärlek bytas
i en svår melankoli.
Känn, hur fasligt pulsen pickar:
det är fara att jag dör,
om hon ej med milda blickar
snart behaglig ändring gör.


Prästen:

Så platt har nu den Antikrist
sin makt och välde bland oss mist,
att klerker ock må gilja.
Det haver Sankte Paulus lärt,
att varje kvinna är beskärt
en man efter sin vilja.
Samma lott
mannen fått:
världen öka
och att söka
med all ära
den, som ödet täcks beskära.

Si, därför det fast bättre är,
det även Sankte Paulus lär,
att gifta sig än brinna;
ty vill jag nu i denna akt
min åtrå hava er tillsagt,
om den kan framgång vinna.
Lilja skön,
hör min bön,
så skall döden,
pust och nöden
oss ej skilja
emot bägges goda vilja.

Ty låt oss nu förutan svik
de helga fäder vara lik,
vårt äktenskap begynna;
så hoppas jag att ävensom
den hjälp som en Tobias from
i nöden mig må gynna,
när som han
seger vann
uppå Satan,
Leviatan,
Asmodeus,
fienden till Hymeneus.

En kvinna, som sin man är huld,
har Syrak liknat vid det guld,
som uti ugnen renas.
Hon är sin man en ögnalust,
som lindra kan all sorg och pust,
varav hans ro förmenas.
Ängel fin,
lät min pin´
dig beveka
att ej neka,
utan jaka
till att bli min äkta maka.


Bonden:

Å skulle nu vara så dej till behag
å du, kära Kerstin, så villa,
så menar jag väl att hä kunde ta lag
å inte just hampa sej illa,
att vi bli ett hjonelag, komma ihop:
jag har, vari lov, både kannor och stop
och mer än du kan dej inbilla.

Jag sparde hop löna i fjol och i år
och köpte en röd liten kviga,
och skällkon, du vet, uppå bete nu går,
har kalvar båd kvicka och viga.
Och fastän min lott inte just ä så stor,
så tänker jag få lite krafs efter mor:
få se huru högt dä kan stiga.

Å ä dä så skäl, å du ville ta ve,
så skall jag då höra mej etter
ett torp eller rote, allt som dä bär te;
nog grundar jag på´t alla nätter.
Du ligger i hågen båd timma och stund,
och ofta så sover jag alls ingen blund; -
men får jag ditt ja, blir hä bätter!

C M Bellman:

Wallinska psalmboken 200 år: Var är den vän som överallt jag söker

Var är den vän, som överallt jag söker?
När dagen gryr,min längtan blott sig öker;
när dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet’ och mig slöte
intill hans sköte!

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

O ljusets, fridens, salighetens källa,
när skall för mig din rena våg uppvälla?
Vem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.

Var tröst, min ande, hoppas, bed, försaka!
Dig vännen vinkar: du skall se och smaka,
hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,
som sig förbarmar.

Snart till den strand, där böljor sig ej häva,
lik arkens trötta duva skall du sväva;
till herdens famn lik rädda lammet ila
och där få vila.

J O Wallin:

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: