Stumt är livets sorl och skogens röster,
daggen tillrar tyst från blad till blad,
ingen strimma rodnar än i öster -
äng i månskensbad.
Det är här i tystnaden du talar,
vita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar över bleka dalar
under dunkelt loft.
Allt det svårmodstunga, osägbara
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.
Mänskobarn, som här i natten vankar,
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!
Ställd inför din egen levnads gåta,
dunkel väv av drömmar och begär,
göm din kind i detta gräs, det våta -
ingen ser det här.
C Snoilsky:
