Vid solförmörkelsen

 

Allt beskådande stråle! O Sol,

våra ögons lust,

bortvänder du, bortvänder du vredgad din heliga glans! 

Ve! Hur sjunker till jorden 

bevingade tankens kraft, natt omhöljer outgrundlig 

i bävan försänkta sinnet. 

Men jag vill anropa dig, du underbare, 

vänd åter till din ilande vagn! Till Theba se försonande åter! 

Förkunnar du krigs jämmer? 

Eller hunger och den oändliga snön, 

eller fördärvlig tvedräkt,

eller översvämning, 

eller köld eller mörkbrusande regnet, fördränkande sommaren! 

Eller vill till grunden du förstöra och nytt ombilda åter 

det eländiga människosläktet?

Pindaros:

Den fjortonde olympiska sången

Härskarinnor! Högt strålande! 

Gratier, som bebor Orchomenos´ ängd 

vid skönrinnande Kaphisosfloden: 

till er min bön! Er lovprisar min sång; ty av er benådat dricker 

skönhet, milt lindrande, de dödliga människornas bröst 

samt till ädelt kraft undfår. 

Och ej heller sig församlar utan er 

till dansen, till den blomstrande fest de lycksaliga gudarnas skara: 

vid guldbågad Apollons sida 

framställen I er tron och loven den Olympiske fadern. 

Aglaia, med djupstråliga ögonens makt! 

Och ni, sångvänliga – 

Euphrosyna! Thalia! 

Lätt svävande dansar skåden och den bekransade gossen. 

Ty jag kom till din ära, o Asopichos, eftersinnande sången. – 

Så gå, sång. 

Till Persephonas svartvälvda hus, o sång, gå! 

Förkunna detta lysande ord Kleudamos, att vid Alpheus´ våg 

med seger bekrönt hans son i ljus högt lyft sitt huvud.

Pindaros:

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

V Ekelund: