Uppoffringen

Canzone 

För dig, o änglaljuva, 

jag sista gången tänder 

min offereld, av himlens vind omfluten. 

Med sångens milda duva 

till avsked jag dig sänder 

en daggig ros, i diktens lundar bruten. 

Av känslans tår begjuten, 

Amanda, skönt hon glimmar. 

Dock vet, de forna såren 

ej pressat denna tåren, 

som tindrande i purpurkalken simmar. 

Av glädje jag den fällde, 

befriad evigt från passionens välde. 

Försvunnen är min låga, 

lik flamman, som sig höjer 

från altaret mot luftens regioner. 

Ej av min forna plåga 

ett spår i hjärtat dröjer, 

en suck ej hörs i lutans silvertoner. 

I eviga eoner 

min kärleks blomstersaga 

ej mer skall omnämnd bliva, 

ej mer en harpa liva, 

ej känslovek en ynglings dröm ledsaga. 

Nej! Utan namn och minnen, 

o långa suckar, evigt I försvinnen. 

Se Cyprias purpurblomma, 

hur lockande hon blänker 

på törnbeväpnad stjälk i vårens dagar. 

Snart vissnande den fromma 

sitt bleka huvud sänker 

och nordanvädret hennes stoft förjagar. 

Snart turturn åter klagar 

och vårarne, som farit, 

å nyo jorden sira, 

och nya rosor spira 

i dagen fram - dock ej den ros, som varit. 

Så jordisk kärlek flyktar. 

I höjden av sin prakt dess fägring lyktar. 

Död måste blomman bliva, 

om hösten skall oss unna 

från tyngda grenar sina gyllne frukter. 

Sitt larvstånd övergiva 

skall fjäriln, för att kunna 

i purpurflykt omkryssa källans bukter 

och andas vårens lukter 

och mellan rosor paras. 

Ja, kedjan måste krossas, 

den sköra formen lossas, 

om tingens väsende skall uppenbaras. 

Och som för gyllne strålen 

ett töcken flyr - så för idén symbolen. 

Ja, om den höga anden 

på himlaburna vingar 

skall, fri och salig, mot sitt hem sig höja, 

de veka blomsterbanden, 

vars trollmakt honom tvingar, 

han slite först och rive tingens slöja! 

I evigt mörker dröja 

det inre livets sinnen, 

så länge, med förmåga 

av vällust eller plåga, 

det yttre härskar över deras minnen. 

Uppoffringen allena 

befriar själarne och gör dem rena. 

Farväl då, änglaväsen! 

Mig andra världar kalla, 

mig vinka stjärnornas keruber sakta. 

Som blommorna, som gräsen 

fantomerna här falla, 

hell dem som trofast himlarne betrakta! 

Som tidigt lärt förakta 

allt vad ej evigt bliver. 

O flicka, skönt du blommar. 

All världens rikedomar 

jag utan tvekan för din kärlek giver. 

Men himlens eld mig bränner. 

Ett högre liv mitt väckta hjärta känner.

E J Stagnelius:

200 år efter Stagnelius död: Till Julia

Julia, veken i vår lampa 

brinner sakta ned! 

Månans silverfålar trampa 

nattens skumma led. 

Tysta stunder vänligt sänka 

täcket över oss, 

och i fjärran eter blänka 

våra bröllopsbloss. 

Festligt ljuder herdestunden.

Nöjets andedräkt 

genombävar poppellunden, 

eldar djurens släkt. 

Filomelass kyssar löna 

hennes brudgums sång. 

Skogens turtur för sin sköna 

brinner än en gång 

Julia, gläds! Vi lyckligt hunnit

önskningarnes mål. 

Dagens sorger ha försvunnit, 

fylld är glädjens bål. 

I det dunkel som oss höljer 

endast stjärnan ler. 

Ingen Argusblick förföljer 

våra lekar mer. 

Kärligt barmens glober svalle 

mot sin druckne gäst! 

Obetäckta former kalle 

mig till nöjets fest! 

Känsla sig i känsla spegle, 

och i yrans stund 

festligt kropparne besegle 

själarnes förbund.

Snart vi nödgas att försaka 

dessa tidsfördriv. 

Snart med dagen jag tillbaka 

fått mitt tomma liv. 

Att en brudnatt blott det vore, 

Julia, i din famn! 

Nöjd till Orkus då jag fore 

utan glans och namn.

E J Stagnelius:

200 år sedan Stagnelii död: Endymion

Skön, med lågande hy och slutna ögon, 

slumrar herden så ljuvt i Månans strålar. 

Nattens ångande vindar 

fläkta hans lockiga hår. 

Stum, med smäktande blick och våta kinder 

honom Delia ser från eterns höjder; 

nu ur strålande charen 

svävar hon darrande ned. 

Och av klarare ljus, vid hennes ankomst, 

stråla dalar och berg och myrtenskogar. 

Utan förerska spannet 

travar i silvrade moln. 

Herden sover i ro: elysiskt glimma 

i hans krusiga hår Gudinnans tårar. 

På hans blomstrande läppar 

brinner dess himmelska kyss. 

Tystna, suckande vind i trädens kronor! 

Rosenkransade Brud på saffransbädden 

unna herden att ostörd 

drömma sin himmelska dröm. 

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet 

skall hans lågande själ ej kring sig finna! 

Blott i drömmar Olympen 

stiger till dödliga ned.

E J Stagnelius:

200 år sedan Stagnelii död: Midsommarnatten

Retande flicka, och alltså du skänker 

icke en kyss åt din älskare mer! 

Sorglös i handen din panna du sänker, 

blundar vid älskarens sida och ler. 

Räds, o förtjuserska, timmarne ila,

tagom i flykten de skyndande fatt! 

Lång blir i griften vår ensliga vila— 

varför ej vaka en midsommarsnatt? 

Öppna ditt blåa förtroliga öga! 

Lyssna till vaktelens högljudda sång. 

Skåda hur Cynthia ställer bland höga 

vandrande skyar sin drömmande gång. 

Kalkarna öppnar ju ambraviolen, 

nattfjäriln glättigt kring tjuserskan far. 

Fritt var, o flicka, min törnros i solen, 

ack, men i månsken min Hesperis var! 

Dagrandens strimma i öster jag röjer, 

vakna, o älskade! Natten är kort. 

Guldlockigt huvud snart morgonen höjer, 

jagar den rodnande kärleken bort. 

Natten i silver förbyter sin svärta, 

stjärnorna blekna kring himmelens rund. 

Läppar mot läppar och hjärta mot hjärta 

firom den rosiga morgonens stund.

E J Stagnelius:

Amanda

 

I blomman, i solen
Amanda jag ser,
kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparns i allt
din gudom sig målar.

Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart,
i havet de snart
sig dånande kasta.

Men aldrig min trånad
till målet skall nå,
blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.

E J Stagnelius:

Resa, Amanda, jag skall

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen i tu.
Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;
tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

E J Stagnelius:

Tystnaden

O du, som född ur intets underbara
fördolda famn, av yngre säd ej stammar,
du som ur vilans stilla rosenkammar
såg dagens konung första gången fara!

Portvakterska i gudaborgen klara!
Osynliga vestal, som trofast ammar
den himlaeld i hjärtats mörker flammar,
det ljus som ensamt allt kan uppenbara!

Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa!

Kom! I din famn på gyllne moln du bringar
den efterlängtade till himlabruden,
och glada bröllopskorer sällskap göra.

E J Stagnelius:

Till Natten

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
kommer du, vänliga Natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga Natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
uslingens enda skatt, slavarnes frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnes här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.


E J Stagnelius:

Lugn i tron

När skuggor jorden hölja,
när dagens buller dör
och blott av flodens bölja
ett dunkelt brus jag hör,
från bädden jag mig höjer
och Sions harpa tar.
Ditt lov min själ förnöjer,
o skapare och far!

Och stjärnorna som tindra
i himlens blåa hus,
och vågorna som glindra
i månens helga ljus,
och asparna som bäva
med sakta suckars ljud,
och skuggorna som sväva,
allt prisar dig, o Gud!

Och paradisiskt stänker
en glädjedagg min hy.
I själen ro sig sänker
och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
mitt hjärta lyfter sig,
och alla mörkrets änglar
förmå ej mer mot mig.


E J Stagnelius:

Längtan

"Jesus! Jesus!" suckar detta hjärta,
tryckt, förkrossat, dignande av smärta,
tärt av livets saknader och kval.
"Jesus! Jesus!" svara berg och dal.

Honom blott jag söker i naturen.
Se, hans kärlek strålar i azuren
milt från nattens silverstjärnor ner;
tårbestänkt i sipporna den ler.

Döende, i kvällens sol han skickar
ömhetens och tröstens hulda blickar,
står ånyo med förklarad kropp
levande i morgonsolen opp.

Han i skuggan till sitt bröst mig sluter,
i violen han sin anda gjuter,
och i daggens spridda silverflod
måla sig hans tårar och hans blod.

Säg, o värld: var skall jag finna Herran?
Mig så nära är han dock så fjärran.
Ej hans skugga blott i tidens älv,
honom vill jag finna - honom själv.

O, var blomstrar i hans armar friden? -
Slumrar du måhända midnattstiden,
gode herde, vid olivens stam?
Går bland dalens hjord Guds rena lamm?

Över allt hans milda röst mig kallar,
där bland liljor källans jaspis svallar,
där i ängens nardusrika vår
susande den gamle eken står.

Vart jag hastar, är han mig till möte;
högst på berget, djupt i däldens sköte
sträcker han sin kärleksrika famn,
viskar, Edens fläktar likt, mitt namn.

Viska ömt, att synden är förlåten!
Kyss från själens bleka kinder gråten,
och naturens stora harpa bjud
festligt sjunga Kristus och hans brud!

Kreaturens suckan

Vad suckar häcken,
vad nordans storm, som i tallen gnyr?
Vad viskar bäcken,
där genom dalen han sakta flyr?
Vad talar solen
från kungastolen,
vad nattens måne, som från polen
stum blickar ned i dalens vår?
Vad tänker rosen eller sippan?
Vad menar klippan,
där hotande och mörk hon står?

"Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala:
o mänska, statt upp ur din nesliga dvala
och höj dig till urlivets riken igen!
Om själv till idéernas värld du vill flytta,
i ljusets idéer från mörkrets förbytta,
som du vi förklarade följa dig än.
Du själv i materiens bojor dig lade.
Ack, samma förfärliga öde vi hade,
ty följa vi måste, vart helst du oss för!
Gemensam är kraften, som magiskt oss driver.
Befria blott tingen, och frigjord du bliver;
befria dig själv, och du fria dem gör!"


E J Stagnelius:

Ack! vad jag hatar den man

Ack! vad jag hatar den man, som i kärlekens himmelska nöjen

söker, en fåfäng narr, annat än kärleken själv,

som med den skönaste nymf ej är nöjd, om han icke får säga:

Denna - vad tycker ni väl? - denna, o Bröder, är min!

Skänker mig himlen en ung, förförisk blomstrande Flicka,

vore dess hjärta ock värdigt att älskas av mig,

litet mig angick då om dess mor sålt blommor på gatan

eller av fjädrar beprydd åkt i en skimrande vagn.

Fast dess händer ej lärt att röra klaveret och cittran,

fast hon en bokstav ej läst av Voltaire och Rousseau,

fast bekikad och kikande själv från Amfiteaterns

bänkar ej Kotzebues rörande dramer hon ser,

skulle jag stolt ändå till mitt hjärta den älskande trycka,

skulle jag ömt ändå kyssa dess rosiga mun.

Ära jag önskade mig av de värv som ära förtjäna,

men lycksaligad blott vill jag av kärleken bli.


E J Stagnelius:

Narcissus

Narcissus gick att släcka törstens brånad

i källans tysta spegelklara våg,

sin egen skuggbild han i vattnet såg

och intogs genast av en mystisk trånad.

Från glädjen skild i livets blomstermånad,

med våta kinder och förvirrad håg

vid källans spegel suckande han låg

och snart till ända löpte Parkens spånad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hår,

han gladdes aldrig i en krets av vänner

och ingen flicka kysste bort hans tår.

Ve den vars själ sin egen gudom känner

och idealets verklighet begär!

För honom jorden inga rosor bär.


E J Stagnelius:

Näcken

   

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

"Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets Änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar Gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.

Suckarnas mystär

Suckar, suckar äro elementet,

i vars sköte Demiurgen andas.

Se dig om! Vad gladde dina sinnen?

kom ditt hjärta fortare att klappa,

och med fröjdens milda rosenskimmer

flyktigt stänkte dina bleka kinder?

Säg, vad var det? Blott en suck av vemod,

som, ur andelivets källa fluten,

vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet,

tvenne krafter välva allt, som födes

under månens vanskeliga skiva.

Hör, o mänska! Makten att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra. Skilda åt i himlen,

en och samma äro dessa lagar

i de land där Achamot befaller,

och som evig dubbelhet och enhet

fram i suckarnas mystär de träda.

Mellan livets sorgesuck och dödens

mänskohjärtat vacklar här på jorden,

och vart enda andedrag förkunnar

dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,

vill med blåa längtansfulla armar

under fästets bröllopsfacklor sluta

till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar

högt av längtan! Hur dess armar sträva!

Men förgäves. Ingen önskan fylles

under månen. Själva månens fullhet

är minutlig. Med bedragen väntan

dignar havet och dess stolta böljor

fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar

mellan lundens höga poppelkronor.

Hör du? växande hans suckar tala,

liksom trånsjukt han en kropp begärde

att med sommarns Flora sig förmäla.

Dock ren tyna rösterna. På lövens

eolsharpa klingar svanesången

ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens

dunkla barm, som himlens konung fråga,

om ej Edens maj en gång begynner.

Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?

Näktergalen, skuggornas förtrogna?

Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska! vill du livets vishet lära,

o, så hör mig! Tvenne lagar styra

detta liv. Förmågan att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra. Adla du till frihet

detta tvång, och, helgad och försonad,

över stoftets kretsande planeter,

skall du ingå genom ärans portar.


E J Stagnelius:

Grymt verklighetens hårda band mig trycka

Grymt verklighetens hårda band mig trycka.

Av törnen blott en efterskörd jag samlar

på glädjens fält och lik ett korthus ramlar

var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Allena stödd vid tålamodets krycka

jag i en vild, en nattfull öken famlar

och i mitt spår den tunga kedjan skramlar

vars länkar döden blott kan sönderrycka.

Dock tröstar mig den himlaburna sången.

Från himlens borg en rosenkransad Ängel

i gyllne flykt han sig till jorden svingar.

Milt han mig vidrör med sin liljestängel.

Straxt falla kopparkedjorna av fången

och vingen höjs och silverrösten klingar.


E J Stagnelius:

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade Brud
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
skall henne bestå.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o Flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver
där nere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopsdag ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.


E J Stagnelius:

Vän! i förödelsens stund

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,

när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,

och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

säg, vem räddar dig då? - vem är den vänliga ängel,

som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,

bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna

altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -

Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten

kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -

och i vars levande kraft världarna röras ännu.

Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

E J Stagnelius: