Bönen

Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte 

när månens skära steg ur dimblå sky. 

Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte 

och neg tre gånger djupt för månens ny. 

Tre gånger neg hon djupt för månens skära! 

Vem niger väl så vackert nutilldags? 

Vad bad hon om? Att trädan skulle bära 

till sist en vacker skörd av gyllne ax? 

En stum besvärjelse av livets lagar, 

ur gången tid en nästan hednisk rit? 

Nej, Gud, som styr för alla våra dagar, 

o, låt omsider vännen komma hit. 

... 

Ty allt hon bad om på det stilla fältet,

alltmedan månen gick sin tysta ban 

under det osynliga Vinterbältet, 

det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

En spelman

De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen

och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa först han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Paria

Visst har du drömmareögon. 

Men har du ingenting mer? 

Ingen pappa med pengar 

så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 

ut ur den givna ramen 

utan så mycket som en 

studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 

Ack, det gör ingenting! 

Så barnsligt att tro, att man spränger

fattigdomens ring 

med så billiga medel 

som begåvning och flit! 

Du fick passersedel 

bara hit. 

Måsar och änder tigga. 

Du är deras bror. 

Men det drar vasst från Slussen 

och du har dåliga skor. 

Här bakom kiosken vid kajen 

är lite lä. 

Var har du lärt dig att skära 

så skickligt i trä? 

Se, en så vacker madonna! 

Ingen italienare 

kunde ha skurit dragen 

mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 

kan kvävas, men ej bli död. 

Och kvävda lågor kan bränna 

värre än glöd. 

Hjälpte det inte att sträva? 

Slet du, tills viljan brast? 

Så kom du aldrig ur 

din pariakast. 

Det som du drömde och ville 

blev aldrig till gärning frälst - 

sen kan man sjunka och sjunka 

hur djupt som helst. 

Livet är inget lotteri. 

Högt stiger bara den 

som fått en okuvlig vilja 

i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 

Är det för sent? 

Bli inte arg för jag tröstar, 

det var ej så illa ment! 

Man ska inte tro man har vingar, 

blott lämpa sig efter måtten. 

Visst fastnar man, men man står stadigt 

om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 

få tyna bort. 

Bär den en? Det vet ingen, 

och livet är kort. 

Slita till födans gåva 

och inte begära mer, 

så bör man göra, och sova 

när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 

sov i natt utan sorg, 

i Frälsningsarméns härbärge 

vid Kornhamnstorg!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ljuslängtan

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):