Nästa år i Jerusalem

Rosch-Haschana

Jag vill vara i Jerusalem,

ty där hör jag hemma,

där susa olivträden gröna.

Jag vill vara i Jerusalem,

ty här är det kallt och grått,

men där lyser sol över taken.

Låt mig fara dit,

jag ber dig, mor.

När du talar om Jerusalem

bli dina stora ögon djupa

och dina dunkla händer forma

sköna bilder som dansa för min syn.

Varför talar du då ständigt

om landet långt där borta?

Du förför mig

med ditt tal.

Jag vill icke längre tvingas kvar

bland folken som ej förstå mig.

Jag går naken och skälvande,

och de sticka mig och reta mig

och ropa jag är jude

och säga stygga ord bakom mig.

De äro grymtande

skabbiga djur,

och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.

Jag vill vara i Jerusalem

bland vaggande träd och höfter

och smeksamma vindar och blickar,

och mina smala fötter skola stiga lätt

på gatans fina stenar.

Svara, mor,

du sitter tyst.

Det är din egen brinnande längtan

jag ger i trevande, sjungande ord.

Här finnes ingen sång,

här finnes ingen oro.

Jag vill vara i Jerusalem

och värmas av dess jord.

Kom, mor!

Din hand!

Vi vandra bredvid varandra

till landet bortom dessa frusna vatten.

Nej, vi skola ej förtröttas,

men ständigt vara glada,

och när vi skåda staden,

en dröm av guld och ljus,

vi lyfta

våra armar

och prisa Gud som sänt oss

tillbaka ur en isig fångenskap

som pinade oss svårt.

Du svarar icke, mor. Men säg då

att vi som äro judar skola lyckas

att vinna åter vår tempelmur och stad.

Du leker

med ditt pärlband.

Din mun är som förseglad. Du gråter.

Jag känner dina tårar på min kind.

Är det sant då att du bidar

Messias som skall komma

och lösa våra bojor och band?

Men varför kan du icke tro att bleka

judegossen

vid ditt knä

är den strålande Messias

du väntat på i dessa många långa år.

Så le då, mor, och smek mig

och välsigna din Messias med din hand.

Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma

en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.

Då tror 

du mig!

Jag vill vara i Jerusalem.

I Jerusalem nästa år!

A von Krusenstjerna:

Ett knippe vissna löv

Ett knippe vissna löv

kastades mot min port.

Jag blev utom mig, ty jag trodde

att någon ville in

och jag var ensam.

Men när jag öppnade porten,

rasslade löven mot min fot

och en vindil sköt igen dörren.

Vinden härjar i min trädgård,

den bryter av kvistar och grenar.

Den ilar genom buskarna

och får gruset att knastra.

Då tror jag att någon springer där ute.

Och jag blir rädd på nytt.

Men det är vinden som springer naken

med stora läderlappsvingar på sig.

En vinge lägger sig platt över fönsterrutan.

Så rycks den åter lös.

Ljuset i mitt rum flämtar i ångest.

Och jag suckar över min döende trädgård.

Jag tycker att den är ett hjärta

som upphör att slå,

som vrider sig i kramp

och måste dö.

Gömmer det sig icke värme

under någon av buskarna!

Den milda värmen 

som får blommor att växa.

Droppar det inte färg

i det vindslitna gräset?

Blodfläckar från blommor

som icke vilja dö.

Har det icke ingåtts kärleksförbindelser

under den ljuva sommaren?

Och drömma icke frön i jordens dvala,

som blivit till i ett famntag?

Nej. Nej. Allt dör

i en förintande storm.

Då kommer det en ton med vinden,

en spröd och darrande ton.

Blåsten samlar sig för att krossa den,

slå sönder den som ett glas.

Men nej. Den fortsätter att sjunga

så sprött, så klart.

Och plötsligt tiger blåsten

för att hämta andan.

Då ljuder tonen starkare.

Det är trädgården som sjunger,

innan den dör.

Från blommorna som ligga kastade

på den fuktiga jorden,

från de gula tunna grässtråna, 

från buskarna där fåglar kvittrade stiger sången.
Det är en bön, en förtvivlad bön

att våren skall komma igen.

I ett avlägset fjärran

minnes trädgården våren.

Den ropar och ber i dödssuckar.

Kom tillbaka, milda vårregn,

milda fläktar.

Trädgården vill ju inte förstå att den blivit gammal

och att våren kommer till den bara en gång.

Då, i brusande vildhet,

sliter höstvinden trädgården

i trasor.

Och trasorna fladdra bort,

en unik skrud som

aldrig mer kan göras hel.

A von Krusenstjerna:

Vandrande jude

De stötte mig ut genom tårarnas port, 

Jerusalems Damaskusport, 

att fredlös vandra från ort till ort, 

änskönt jag inget orätt gjort. 

Min kärlek var död. Mitt hat blev stort. 

De dömde mig ohörd med hån och spott 

att böta för obegångna brott. 

De sågo mig klaga som Job mitt ve 

och logo däråt som djävlar le. 

De läto mig lida hugg och slag 

till straff för min lydnad mot Mose lag. 

De läto mig spöas och stryka hud 

för min tro på Jehova, Israels gud. 

De läto mig bada i ångestsvett 

som en niding i bödelshänder, 

jagad i alla länder 

till hämnd för Jesus av Nasaret. 

Men jag kunde ej hata dem mer — som jag bort. 

De dömde mig ohörd från liv och lem. 

Det finns ting mer tunga än leva och dö. 

Jag är gammal alltren som Methusalem. 

Min hjässa är vit som Hermons snö. 

Jag är hög, jag är vis, jag är ättling av Sem 

och dväljes i anden så långt från dem 

som stjärnan från jordens ö. 

Den värld, där jag led, skall i blod gå under. 

Ty bidar jag lugn mina skymningsstunder. 

Ty vill jag ej hata, ej häller förlåta, 

blott lösa min egen vandringsgåta. 

Jag räknar ej längre min levnads år. 

Men hjärtat blir vekt i Sarons vår, 

när jag vandrar på nytt mot Jerusalem, 

mitt öde, min dröm om ett hem.

A Mörne:

Pyramiden

Trälarna byggde en pyramid

en faraos namn till ära,

släpade, buro i hundra år

- födda att släpa och bära.

Trälarna - ingen räknade dem!

De levde som lastök och dogo,

tills äntligt en dag till byggets topp

den sista stenen de drogo.

Öknen allena var dem blid,

skänkte dem gravar i sanden.

Som ett under stod Faraos jättegrift,

pyramiden vid ökenranden.

* * *

I sin gyllene kista Farao låg,

kungligt skön i döden,

och bidde hos gudarna evigt ett liv,

av faraoniska öden.

Gömd i den mörka sarkofag,

med ett leende än över munnen,

han bidde och bidde, tills en dag

från jorden hans ätt var försvunnen.

Över pannan lyste hans lotuskrans,

där i kistan innerst inne

han bidde  ännu, tills hans namn ej fanns

längre i människominne.

På bröstet i väntan låg hans hand

att hälsa en gud och frände,

tills gudarna flydde ur Faraos land

och aldrig återvände.

* * *

Var tröst, o Farao, glömd i din grav!

Än är blott en stund förliden,

sen lik solen, som bärgas av öknens hav,

du gick bort - och oändlig är tiden.

Varen tröst, I som svekos likt Farao,

I, miljarder av dödsfångna själar!

En konung förgäts, men mot stjärnorna än

ropar ett verk av hans trälar.

Någon väl månde där uppe bo,

som skall höra, om tåligt I biden.

En gåta är himlen i stjärnero

och en bön om ett svar - pyramiden.

A Mörne:

På Arvid-dagen: Vaka

Svårmodig 

faller den regntunga natten 

över stranden och det rolösa vattnet 

och suset i tallarna bådar den nära hösten. 

En vit punkt lyser, ensam i världen: 

— lanternan på en ankrad skuta. 

Ett gällt läte skär genom mörkret: 

— en fågels dödsskri. 

Det prasslar till i gräset: 

— en orm, som jagar. 

Det faller droppar från tallarna, 

faller, faller utan ände. 

Älskar jag dig med en hemlig kärlek, 

höstnatt? 

Livet och döden väva sina trådar 

i en och samma okända väv 

och upphäva varann i ditt mörker. 

Och alla ljud få så stor betydelse. 

Och det vita ljuset i en regndrypande rigg  övergår Vintergatans alla stjärnor!

A Mörne:

På Kristoffer Hoas' 60-årsdag den 31 mars 1937

Lärare, fostrare, hövding och präst,

drömmare, diktare - och likväl mest

den sega, okuvliga handlingens man,

som ville allting och allting hann,

och kristen med skälvande, sökande själ.

- Men mer än allt annat du var likväl

med nordmannasinnets och lidelsens rätt

svensk, bara svensk, helt rätt och slätt!

Marta Maria

 

Jag kysser bort ditt anlet 

så svalt och lugnt, 

så att det åter lyfter 

sig varmt och ungt. 

Och rynkan i din panna 

blir åter slät, 

och du blir mjuk i midjan 

och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 

i fulla drag 

med ungmöskära knoppar 

till bröllopsdag. 

En Marta som med smärta 

tre barn har fött, 

blir till en ung Maria, 

som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 

djupt i min famn. 

Du älskade, jag döper 

dig i mitt namn. 

Nu livets vatten fuktar 

din ögonfrans 

ur djupa, varma källor 

med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 

du plötsligt väcks. 

Din halvmånslika panna 

i mörkret släcks. 

Det går en råkall rysning 

över ditt skinn. 

Din blick, som speglat himlar, 

har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 

ditt blods musik. 

Du knäpper om dig kappan 

så Martalik. 

Maria, som högtsalig 

bland solar satt,

nu frågar kort och ivrigt: 

”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 

ett ögonblick. 

Trots allt, trots allt varandra 

vi aldrig fick. 

Möt mig på Vintergatan 

med vingad själ. 

Den som är först, han väntar. 

Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 

ifall du kom, 

du skulle ofta vakna 

och se dig om. 

Du tycker till och håller 

mig långt ifrån. 

Tyst, vem är det som gråter? 

Din yngste son.

E Lindorm: