Djävulen, som ville driva
med Vårherres verk och under,
rörde om uti sin degel,
gjorde en förtrollad spegel,
i vars mörka blanka skiva
hela världen var att se:
skogar, sjöar, berg och lunder,
städer utav sten och tegel,
hamnar vimlande av segel,
brända och förödda länder,
mänskor, som på vägen vandra,
mänskor, som i stadens gränder
trängas trampande varandra,
hela världens lust och ve
kunde man i spegeln se.
Djävulen, som en gång vigt sig
till en paradoxens präst,
gjorde som han kunde bäst:
allt var likt och dock ej likt sig,
allt var sant och dock ej sant,
rakt var rakt och krokigt krokigt,
likväl blev det hela tokigt,
rakt och krökt blev likadant!
Gott och ont och stort och litet,
fult och vackert, nytt och slitet,
svart och vitt, allt flöt tillsamman,
helvetet till mycken gamman,
djävulen var ganska nöjd,
och han log så att han vred sig
samt beslöt att dela med
sig
åt Vårherre av sin fröjd,
drog så upp mot himlens höjd.
Men Vårherre tog humör.
Spegeln, som tyvärr var skör,
slog han sönder.
Det var nog,
sade djävulen och log.
Ack, han visste ej, Vårherre,
att han blott gjort saken värre.
Djävulen var än ej färdig
med sitt skämt, han hade
kvar
en idé, som mästarn värdig
i finess och kvickhet var.
Se, han spände ut sin kind,
blåste upp sig stor och stinn,
blåste skärvorna kring jorden,
ned i söder, uppåt norden,
alltsen dess i millioner
flyga de kring alla zoner,
och varthelst de styra färden,
där går pestvind över världen,
pestvind, dödvind, farlig vind.
Får du i ditt ena öga
blott en enda sådan skärva,
ser du världen i en annan
dager än du gjorde förr;
mycket ser du, fattar föga,
världen blir en trasslig härva
utan början, utan ände,
ja, det blir ett stort elände,
ingenting är ju som förr!
Var ej rädd, du dör ej av det,
ty man vänjer sig vid allt.
Snart nog börjar skärvan vandra
från ditt öga ner till andra
delar av din kropp: ditt hjärta.
Då blir hjärtat mycket kallt.
Slutligen och utan smärta,
nästan förr än du vet av det,
har ditt hjärta innan kort
helt och hållet frusit bort,
var ej rädd, du dör ej av det!
Herregud, nog kan man leva.
Man kan vara blind och treva
genom mörkret utan klagan
och med tåligt barnasinne
kyssa riset under agan;
med en enda trasig lunga
kan man vara glad och sjunga,
och det går ej ur mitt minne,
hur i dag bland hamnens hesa,
hungriga och frusna busar
jag har sett en man som snusar
med en fragmentarisk näsa.
Herregud, de allra flesta
bland oss äro ju defekta
mer och mindre, och de bästa
röster bliva lättast spräckta.
Giv du sorgen skjuts att åka,
du har ingen rätt att bråka
över ett förfruset hjärta!
Alla kunna ej ha hjärta,
några måste vara utan,
räta upp dig, knäpp på lutan,
lev som förr och lindra smärtan
med att krama andras hjärtan!
