Visar inlägg med etikett Söderberg Hjalmar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Söderberg Hjalmar. Visa alla inlägg

tisdag 31 december 2024

Fyrverkeri















Nattens luft
och mörka stränder
och det svarta, slemmiga vattnet
glimma av eld.
Det fräser och det glimmar.
- Jag sitter ensam och stirrar,
stirrar mina ögon trötta
och blundar.

Och jag vet.

- Ett gammalt ruckligt torn
och i en nisch en lampa,
som flämtar matt kring en madonna,
men över och omkring
en stilla vinternatt med snö och stjärnor.

Samtal med Gud





















- Ja, världen är ond och dålig,
och svårare är för år
det blir för dig, käre Vårherre,
att skilja getter och får.

Och själva riddar Carl David,
vars fromhet du vet och minns,
är kanske i grund och botten
den största kanalje som finns.

Men den kloke gamle Vår Herre
strax bot för min oro fann.
- Strunt, ingen skälm brukar synda
stort mer än han orkar och kan.

Och därför är riddar Carl David
långt bättre än du tror:
han varken stjäl eller mördar,
fan vet om han ens gör hor.

Du vandrande jude




















Du vandrande jude, som sägnen tvingat
att driva omkring under tusen år
på detta sandkorn i trånga ringar -
du kanske sett nog av öppna sår,
av svidande sorg och bittra eländen
och droge dig gärna ur legenden.
Jag ville taga din stav i arv
och vanka vida omkring i världen
och fylla hjälpligt min anses tarv
med vad jag funne på färden.
Jag ville lyssna till larm och kiv
från Ganges' dal till grågul Tiber
och lära känna varje fiber
i detta sjudande heta liv.

fredag 25 oktober 2024

Trollspegeln















Djävulen, som ville driva 
med Vårherres verk och under, 
rörde om uti sin degel, 
gjorde en förtrollad spegel, 
i vars mörka blanka skiva 
hela världen var att se: 
skogar, sjöar, berg och lunder, 
städer utav sten och tegel, 
hamnar vimlande av segel, 
brända och förödda länder, 
mänskor, som på vägen vandra, 
mänskor, som i stadens gränder 
trängas trampande varandra, 
hela världens lust och ve 
kunde man i spegeln se. 

Djävulen, som en gång vigt sig 
till en paradoxens präst, 
gjorde som han kunde bäst: 
allt var likt och dock ej likt sig, 
allt var sant och dock ej sant, 
rakt var rakt och krokigt krokigt, 
likväl blev det hela tokigt, 
rakt och krökt blev likadant! 
Gott och ont och stort och litet, 
fult och vackert, nytt och slitet, 
svart och vitt, allt flöt tillsamman, 
helvetet till mycken gamman, 
djävulen var ganska nöjd, 
och han log så att han vred sig 
samt beslöt att dela med 
sig åt Vårherre av sin fröjd, 
drog så upp mot himlens höjd. 

Men Vårherre tog humör. 
Spegeln, som tyvärr var skör, 
slog han sönder. Det var nog, 
sade djävulen och log. 
Ack, han visste ej, Vårherre, 
att han blott gjort saken värre. 
Djävulen var än ej färdig 
med sitt skämt, han hade kvar
en idé, som mästarn värdig 
i finess och kvickhet var. 
Se, han spände ut sin kind, 
blåste upp sig stor och stinn, 
blåste skärvorna kring jorden, 
ned i söder, uppåt norden, 
alltsen dess i millioner 
flyga de kring alla zoner, 
och varthelst de styra färden, 
där går pestvind över världen, 
pestvind, dödvind, farlig vind. 

Får du i ditt ena öga 
blott en enda sådan skärva, 
ser du världen i en annan 
dager än du gjorde förr; 
mycket ser du, fattar föga, 
världen blir en trasslig härva 
utan början, utan ände, 
ja, det blir ett stort elände, 
ingenting är ju som förr! 
Var ej rädd, du dör ej av det, 
ty man vänjer sig vid allt. 
Snart nog börjar skärvan vandra 
från ditt öga ner till andra 
delar av din kropp: ditt hjärta. 
Då blir hjärtat mycket kallt. 

Slutligen och utan smärta, 
nästan förr än du vet av det, 
har ditt hjärta innan kort 
helt och hållet frusit bort, 
var ej rädd, du dör ej av det! 
Herregud, nog kan man leva. 
Man kan vara blind och treva 
genom mörkret utan klagan 
och med tåligt barnasinne 
kyssa riset under agan; 
med en enda trasig lunga 
kan man vara glad och sjunga, 
och det går ej ur mitt minne, 
hur i dag bland hamnens hesa, 
hungriga och frusna busar 
jag har sett en man som snusar 
med en fragmentarisk näsa. 

Herregud, de allra flesta 
bland oss äro ju defekta 
mer och mindre, och de bästa 
röster bliva lättast spräckta. 
Giv du sorgen skjuts att åka, 
du har ingen rätt att bråka 
över ett förfruset hjärta! 
Alla kunna ej ha hjärta, 
några måste vara utan, 
räta upp dig, knäpp på lutan, 
lev som förr och lindra smärtan 
med att krama andras hjärtan!

onsdag 23 oktober 2024

Vid dammen





















Jag vet, att i min själs förvar 
en främling bor, en obedd gäst, 
som ständigt till det rum mig drar, 
jag i mitt hjärta fruktar mest. 
Djupt in i parken stigen bär 
bland spöklikt stora almar fram. 
I fuktig skymning sover där 
en mörk och grön och slemmig damm. 

Jag räds att se i den min bild, 
men timmen lång jag ser och ser. 
Den synes mig så sällsamt skild 
från den min spegel återger. 
Jag ryser över djupets lek: 
mig tycks, den bild jag möter där, 
förhäxad, stelnad, mossgrönt blek, 
är mera jag än själv jag är. 

Mig tycks, att jag ett skenliv mött, 
mer verkligt än mitt eget liv, 
ett bud från vad i mig har dött 
bland dygnets låga tidsfördriv. 
Mig tycks, att här är dödens damm, 
och att sen tio vintrar väl 
är fången här bland grus och slam 
min egen döda, kalla själ.

söndag 2 juni 2024

Det gamla slottet






















Oljemålning av H K H Prins Eugen

Mot nya land, mot drömda land
vi dra på flykt, på flykt.
Vi sticka vredgade i brand
det hem, vi nyss ha byggt. 
Vi känna ej vår kurs. På lek
en nyck oss driver fram
ur skuggan under alm och ek
att dricka vägens damm.

Men stundom, när en slump mig tvang
till någon okänd trakt,
där intet namn med hemortsklang
åt främlingen blev sagt,
det hänt mig, att med vindens sång
liksom en aning gled
om att i drömmen någon gång
jag färdats samma led.

Så hände nyss. Ur skogens bryn
en väg mig förde ner,
och bländad grep min blick den syn,
jag än i minnet ser.
Ett land så öde och förbränt,
som himlens blå är blått;
en stig, som slingrar gammalkänt
mot ett förfallet slott.

En flöjel pekar stillt mot nord
i middagshettans rus.
Guds fred, du ödelagda jord,
Guds fred, du döda hus!
I skum portik är rasslet dött
av hillebard och lans,
och över taket brinner rött
en drömsols djupa glans.

I tystnad står från gård till loft
försänkt din helgedom.
Var fönstersmyg är täckt med stoft
och riddarsalen tom.
På bädd av jord, granit och kalk
du sover lugnt och lätt,
som på en bortglömd katafalk
en död av slocknad ätt.

Och medan dagen leker blått
och söver all min sans,
jag drömmer än, du döda slott,
om din förgätna glans -
om arbetsdagens tröga flykt
och nattens dryckeslag
och skumma brott, som sova tryggt
till världens sista dag.

måndag 15 april 2024

Mätt av lust och matt av plåga

 















Mätt av lust och matt av plåga
fräter du din livsminut.
Själ, du fladdrar som en låga
som skall blåsas ut.

Elegisk hälsning till 1888 års studentkamrater

















Oskuld och snö äro vita och vit är blommande häggen,
mången av vit arsenik blivit som krita så vit.
Intet var dock så vitt som de mössor vi buro en vårkväll
år åttiåtta i maj - äro de vita ännu?
Jag svarar blott för mig själv och besvarar frågan med tystnad.
Åren vandra sin väg. Vitt blir med tiden svart.
Må det då vara vår tröst att så mycket annat förvandlats:
Cicero ändrat sitt namn - Kikero heter han nu;
Caesar nu kallas Kaesar, ja några kalla´n för Kajsar -
graeco-berlinsk dialekt! Tillåt mig säga fy fan!
"Caput" skulle väl hellre säga mehercule; Gilljam
vänder sig tyst i sin grav - svor ej en gång på latin.
Intet är säkert och fast, men allt förgås och förvandlas,
ej blott vår ungdoms latin, ungdomen själv gått sin väg.
Nu stå vi mitt i den sluskiga, ruskiga fyrtiårsåldern;
alla vi ha, kan jag tro, upplevat litet av vart;
"hittzige, kittzlige, modige, frodige kåte madusor"
(för att citera en skald) stundom ha korsat vår väg;
snart kommer nu den tid, då med suckan vi vakta på våra
söners och döttrars dygd - må det gå bättre med den!
Sen bär det utför med fart, tills vi alla mötas i himlen -
den, som föraktar musik, går till en annan lokal.

En gång i forntiden fanns en vis filosof, Aristippos;
läran han lärde var den: Livet bör älskas, men ock
Döden ej mindre än Livet, ty bägge äro Naturens
vänliga gåvor åt oss, jordens och böjornas barn.
Skål, kamrater, för allt vad det ljuvliga livet oss skänkte,
skål för de helvetskval, varmed det stundom oss slog!
Allt blir till ett i den stora, den väldiga livssymfonien.
Dagen längtar till Natt - Natten föder en Dag.

söndag 14 april 2024

Epitafium















Här vilar under torvans gräs
en stor och verksam man.
Närhelst man såg hans gröna schäs,
så kördes den med spann.
Han dubbelt upp mot andra gav
och tjugodubbelt tog
och köpte sig en rymlig grav
och i ett dike dog:
han bröt sin feta nacke av
på hemväg från en krog.

O vandringsman, böj knä och lär
av all den skuld som vilar här
att styra själv din levnads båt
en annan och en bättre stråt.
Är genom denna jämmerdal
ej dygdens stig den bästa, säg,
då själva syndens breda väg
i fyllan blir för smal!

onsdag 3 april 2024

Jag sitter ensam i mörkret och tror mig tänka
















Jag sitter ensam i mörkret och tror mig tänka,
men ruvar min tanke lam.

Jag tror jag drömde någonting i natt.
Jag drömde visst att jag låg stel och stilla
och icke hade någon tanke mer
och ingen längtan.
Ingen åtrå,
och ingen skugga mer
av tanke.
Och kistan där jag låg var svart,
och det var svart och tomt alltsammans
- svart och tomt -
som hålet i min tinning.

Kring detta kretsa mina tankar,
kretsa mina tankar ständigt.

Aftonstämning




















Nu faller skymning på och allt blir stilla.
I soffan sitter Majros med en bok
och sneglar stundom på mig, stackars tok,
med en grimas, som inte är så illa.
Nu snöt hon sig. Och när hon snutit sig,
hon kastade en vredgad blick på mig
och räckte mig till sist lång näsa...
- - -
så börjar hon på nytt att läsa.

lördag 30 mars 2024

Gåvorna






















Nu sjunker vinterdagen ned
mot dygnets svarta sida.
Den väg jag går blir mera bred
och hedarna mer vida.
Där brinner fjärran på min stig
en låga klar och gul.
Dit drar på nytt min längtan mig:
där väntar mig mor Jul.

Du moder Jul, vars ljusa fred
och vita gamla händer
oss kalla hem från skog och hed,
från gator och från gränder,
du var i skuldlös barndomstid
vår längtan hösten lång.
Du vinkar än med gåvor blid
och tända ljus och sång.

Så giv oss, goda moder, giv
i Kristusnattens vaka;
men gåvorna till tidsfördriv,
dem ha vi lärt försaka.
Giv glädje och giv hälsa den,
vars själ är sjuk av sorg.
Giv livets nödtorft var och en,
som går med bettlarkorg.

I högbänk led den syndens vän,
som skygg på tröskeln dröjer
och vilkens pannas veckning än
en bunden ångest röjer;
vars kind var midnatt brinner röd
i orätt lustas lek,
men som vid dagens första glöd
hans blygsel sminkar blek.

De, vilkas andedräkt är het
av lidelse och hunger -
för dem om ro och evighet
en sång du halvhögt sjunger.
Sänd den, i vilken avund värkt
ett stänk av fred, och ett
den slagne, vilkens hy är märkt
av grämelsernas bett.

Giv svar på gåtorna åt dem,
som fråga och som stirra.
Låt upp för en sekund ett hem
för alla dem, som irra.
Led den i snåren vilse gått,
och ljusning den beskär,
på vilken något sällsamt brott
i ensamheten tär.

Söv med en moders veka röst
all världens trötta själar.
Och trött är den, på vilkens bröst
bekymrens ödla krälar;
den, på vars hud var morgonväkt
en smärta dryper vax;
och tröttast den, som livet räckt
ett knippe tomma ax.

Men den är kort, den festminut,
som moder Jul oss sänder.
På heden ut, på stigen ut,
på gator ut och gränder!
Vår frist är all. Åt vem som vill
jag skänker bort den skatt
av gåvor, som jag drömt mig till
en stjärnklar Kristusnatt.

fredag 1 september 2023

Till Carl Larsson på 60-årsdagen






















Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 
solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 
Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 
samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 
Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 
ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 
med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 
Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 
Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 
gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 
Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 
verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 
En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 
käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 
aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 
varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 
Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 
något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 
Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 
åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 
icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 
Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 
lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

onsdag 30 augusti 2023

Människorna

















Jag sitter och ser på dem genom ett glas, 
som jag tagit i arv från min moder. 
De springa omkring vid dagsljus och gas 
att skaffa sig spilta och foder. 

Där är lama och lytta och döva med lur 
och blinda, som stappla och treva, 
och pucklar, som göra de sköna sin kur. 
Så dö de. Hur kunna de leva?

onsdag 2 oktober 2013

Mitt år 2: Hösten















Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.

 
H Söderberg:

fredag 6 september 2013

Man vill bli älskad

















Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna
någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt
till vad pris som helst.


H Söderberg:

onsdag 31 juli 2013

Mitt år 1: Sommaren




















Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.


H Söderberg:

tisdag 9 april 2013

Trädet på graven


















Det växer på en grav
ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
- han hade säkert intet ont i sinnet -
och vad den döde satt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

Han såg på trädet med dess tagg och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
- och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
- ty han är ädelmodig - att försona
allt vad han gjort och inte gjort - med vers...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten Böök
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
- det som docenten skrev.


H Söderberg:

måndag 8 april 2013

Festen





















- Vad du är blek, Henri, som kalk så blek!
Din blick är släckt och ögonlocken slappa.
Har du så snart fått leda vid din lek,
gick det så lätt att festens stämning tappa?
Du är ej härdad än mot vinets svek.

Se på vår vän Bouffon. Han kan sin sak.
Han tömmer din bourgogne och länsar taffeln
och njuter av din fest med utsökt smak:
Manon på knät och en bit sill på gaffeln
- än kan han älska, stackars gamla vrak.

Men du, Henri - jag kallar dig vid namn -
du hör ej - häller vinet över brickan -
du sitter dyster som en spökblek hamn
och bryr dig satan om den galna flickan,
som sprattlar het och naken i din famn.

- Man roar sig, Henri, på ditt château.
- Henri, du ger ju grandiosa fester...
Men du är dålig värld. Låt flaskan gå,
drick, skråla, sjung som dina fulla gäster.
- Och i kaminen skall du tända på.

På persisk matta, vid kaminens glöd,
Céline vill sträcka sig och steka skinnet,
den vita barmen flammar mättat röd.
Manon är blyg, hon vill behålla linnet
och vill alltjämt ha père Bouffon till stöd.

Och natten skrider... enligt husets skick...
Det blåser ute. Fönsterglaset klirrar.
Jag står och tänker på den tid som gick.
Se dit, Henri: ur snirkelramen stirrar
din stamroué, min vän, med brusten blick.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Gardinen upp. Min Gud, Henri. - Fy fan!
Man blir ej vackrare i denna dager.
Bouffon är lik en gammal svullen Pan
- och vad Céline är ogudaktigt mager!
Jag svalkar mig en stund på din altan.

Allén i morgonskymning. Vissna blad.
Och detta gröngrå dagsljus, som jag hatar.
- Ditt arbetsfolk, Henri. En ledsam rad,
med sina verktyg. Stackars dumma satar.
Man bör ej se ditåt, man blir ej glad.

Mitt huvud väsnas som en rostig kvarn.
- Så maka dig, Céline, man kan ju halka
på dina vackra, smala ben, mitt skarn...
- Kom med, Henri, du kan behöva svalka!
Han sover ju. - Han sover, stackars barn.

H Söderberg:

måndag 4 mars 2013

Mitt år 3: Vintern





















Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:
kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg: