Begravning

Borgerlig begravning.
Fattigt trots alla tal,
trots alla tårar och all musik
och hemgjord ritual.

Det gör mig detsamma med kransar och band
där ömma ord brukar stå,
men de tre ärliga skovlarna mull
ska ingen lura mig på!

Bengt E Nyström:

En lidande Gud

Du botade den lame:
Tag din säng och gå.
Jag vet att mitt hjärta älskade dig
och trodde på dig då.
Jag var en man i hopen,
jag hade följt dina spår.
Jag hörde sorlet och ropen:
Han står upp, han går.

Jag sov i Getsemane,
om jag också vakade först.
Jag vet, att du led
av mera än jordisk törst.
Och jag tänkte: En Gud, som ängslas
och inte kan slita sig loss,
som låter sig tas och fängslas -
han är ju som en av oss.

Jag stod vid ditt kors och såg
en lidande Gud.
Kronan som bands av törne
var din enda konungsliga skrud.
Det är långfredagsafton och timmarna går
och dagen skymmer ned.
Jag minns alla gångna brottsliga år -
det var för min skull du led.

Bengt E Nyström:

Vår Herres kvarn

Maldes du fint av Vår Herres kvarn,
blev du, vad han ville ha dig till?
Vågar du minnas dig själv som barn,
kan du det ärligt, ens om du vill?
Svider det kanske som små, små sting,
när minnena komma och stanna?
Barn är nu alltid små konstiga ting,
kloka, fräcka och sanna.

En pojke, som bygger sig vallar och torn
och knogar med sanden så gott han förmår,
har du sett hans min, när han just fått korn
på en sak, som han inte förstår?
Han slänger sin spade, och säker och rak
han står vid ditt knä med huvudet höjt.
Kan du svara så enkelt och rakt på sak
och så sant, att ett barn blir nöjt?

Men du, om det nu var ditt eget barn,
den där pojken, som gömmer sig djupt i ditt bröst,
som snärjde ditt hjärta i frågornas garn
med din egen ungdoms röst?
Det kanske kan gå mot en stigmans kniv
att svara med finter och knep,
men ett barn, som säger att hela ditt liv
är den sak, som han inte begrep?

Den mal så sakta Vår Herres kvarn,
och agnar och boss skall den virvla till stoft.
Jag vill möta mig själv, jag vill bli som ett barn,
god vän med en vind, en blomma, en doft.
Jag vill tro, att en lustig och fräck krabat
följer mitt hjärta i spåren.
Och tack, du välsignade lekkamrat,
att du höll ut genom åren.

Bengt E Nyström:

Brasan

Vi sitter vid brasan och ser hur det slår
litet flammor upp ur glöden.
Vi är gamla i dag, vi har haft våra år
av konstiga dagar och öden.
Det är så mycket man sitter och minns -
vi är ju ett åldrande par.
Men lågorna fladdrar, du känner det finns
litet värme kvar.

Det blir nog till sist ett besynnerligt ting,
det hjärta, som elden betvingat.
Det följer så mycket till sist med en ring,
som aldrig var lovat och tingat.
Man måste stå färdig och lugn och kavat
för livet som för döden.
Pilgrimssyster, lekkamrat,
nu stillnar det kring våra öden.

Bengt E Nyström:

Jag mötte dig

Jag mötte dig en morgon. Jag var barn.
Din mantel var som vävd av sagans garn.
Jag visste att det var till mig du kom,
och när du gick, såg jag mig ofta om.

Jag mötte dig i dagens middagsid
och sade: Herre, jag har inte tid.
Jag kan ej gå så stilla fram som du,
kom någon annan dag, blott inte nu.

Jag mötte dig, när kvällen kom till sist,
och jag förstod hur många år jag mist.
Du är den enda jag kan lita på,
och går du, Herre, du är kvar ändå.

Bengt E Nyström:

Samtal

- Det är litet tungt att bli gammal.
- Ack, så får du inte tro.
Du minns väl far, när han satt och njöt
av skymning och aftonro.
Han hade sin dag bakom sig,
han var fårad och vis och from
men ändå ett barn, som gonade sig
just åt sin ålderdom.

- Jag ser ju hur krafterna sviker.
- Så gläd dig åt dem du haft.
Det finns ändå saker och ting du har gjort
i stark och levande kraft.
Väl är det en konst att vila,
det är sant. Du får lära dig den
och ta var dag som den kommer,
en nåd, en vän.

Bengt E Nyström:

Ur djupen

Ödet? En blind och stum Gud
i en iskall och mörklagd boning,
som inte ens har stränga bud
och aldrig tröst och försoning,
som aldrig förråder vad han vill,
som ingenting vet om ängarnas blom,
som bara kan åska och slå till -
nej, det är hedendom.

Slumpen? Cirklar som evigt går
och skär ibland varandra,
som leker med timmar och dagar och år
och med oss, som i blindhet får vandra.
Jag tror dig inte, du finns inte till,
du är bara ett namn på ett ingenting.
Du är inte en kraft som lever och vill,
du går bara runt i ring.

Jag kan inte tro på en makt som är blind,
det blir bara en gud av lera.
Mitt liv - var det farande efter vind,
nog var det väl annat och mera.
Min Gud vill jag nalkas i längtan och bön,
fast jag stammar ur markens mull.
Inte i rädsla, inte för lön,
bara för kärlekens skull.

Bengt E Nyström:

Hat

Jag ligger vaken om natten
och hatar och hatar.
Det är som en avgudabild,
som jag matar och matar.
Omättlig, med dumma ögon,
som ingenting ser.
Natten, den hemska natten,
då ljuset har brunnit ner.

Vem är jag, som inte kan bedja
och inte förlåta!
Jag ligger med torra ögon,
som inte kan gråta.
Jag vet, att jag kommer allt närmare
döden och markens mull.
Vem ligger vaken i natten
nu för min skull?

Bengt E Nyström:

Vårmåne

 

Det står en måne över byataken
och ser försmädlig och finurlig ut.
Han vet så säkert, att jag ligger vaken,
och tänker vakta mig till nattens slut.
Väl hör jag fjärran, hur en trast förkunnar,
att det är slut på dagens jäkt och spring,
men kroppen vrider sig och hjärtat grunnar
på tusen ting.

Jag vill stå upp och strö min längtans tankar
som frömjölskorn för sunnanvindens svep.
Det hettar i min kropp och hjärtat bankar,
och mina lakan sno sig liksom rep.
Var lugn, du måne, som i mörkret väntar
och bleknar först, när det blir ljusan dag,
om trappan knarrar och om dörren gläntar,
då är det jag.

Jag hör ett dödsur djupt i väggens timmer:
Statt upp, min son, i natt är natten din.
Så vill jag möta månens bleka skimmer
och känna luftens svalka mot mitt skinn.
Långt borta fläkta dalens vindar ljumma,
och bakom mig slår dörren hårt igen,
men på ett fjärran fönster vill jag trumma:
Statt upp, min vän!

Bengt E Nyström:

Göra om

Jag undrar ibland
om jag kan eller vill
göra om dig till det
som Gud ämnat dig till.

Jag tror inte jag kan -
ja, långt mera än så.
Din hemlighet
ska inte jag förstå.

Jag tror inte jag vill.
Jag ser stjärnornas bloss,
men vad vet jag om Gud
och hans avsikt med oss.

Du står liksom rotad
i levande mull.
Du är öppen och fri,
du är hemlighetsfull.

Jag är svårmod och dröm,
det är lätt att förstå.
Kanhända att Gud
ville ha oss så.

Bengt E Nyström:

Inte tid

Du låg sjuk en lång tid.
Ack, han blir väl kry igen.
Men jag anade nog, att där stod en strid
mellan döden och dig, min vän.

Man vill inte störa och bli till besvär.
Han kanske är trött och slö.
Och det känns så förargligt att komma så där,
som ville man säga adjö.

Jag stod svartklädd och tyst i dag och såg ner
på en kista djupt i en grav.
Så får jag då aldrig träffa dig mer.
Jag fick inte tid, det blev aldrig av.

Bengt E Nyström:

Duett

- Du tycker skörden är stor och grann,

jag tycker fälten står tomma.

Saknar du inte, du store man,

en doftande ogräsblomma?

Råg och vete med strå vid strå

växte på odlarens bud.

Kan inte en blåklint få tindra där blå?

Den skapades också av Gud.

- Visst har du rätt, det står grant i år.

Axen kan buga och digna.

Till och med taggiga nyponsnår

täcks Vår Herre välsigna.

Örterna trivs ju vid stugans knut,

dofta din näsa till fromma.

Du är min skörd, må den aldrig ta slut!

Du är min ogräsblomma.

- Kupa vid kupa med surrande bin,

honung i käril vid käril.

Lyser du upp eller trumpnar din min,

när du skymtar en dansande fjäril?

Kanske du inte har sett honom ens,

han är ju inte din,

flyger så långt bortom märkenas gräns

rakt som i himmelen in.

- Visst har du rätt, det blir honungsskörd,

bina hörs mana och kalla.

Trösta din fjäril av okänd börd,

blommorna räcker åt alla.

Marken är min och här vill jag bli

nära den signade äril.

Du är mitt snälla och dragande bi,

du är min okynnesfjäril.

Bengt E Nyström: