Jungfrun till ynglingen

Jag var din syster, nu är systern kvinna,

hon är en främling och en ovän blott -

det blir dig svårt att en gång övervinna

det värn hon reser sig av hån och spott.

Var bräcklig pil skall splittras emot skölden:

min blick är klar, och hårda morgonkölden

slumrar däri.

Min växt är rak, min gång är dans på jorden,

mitt tal är sång, jag är en kvinna vorden,

och jag är fri.

Mitt blod är svalt, av tusen klockor klingar

den vårens glansrymd, vilken strålar kallt,

och jag är mäktig, ty mitt skratt betvingar,

och heta ögon smeka min gestalt.

Men ännu aldrig någon hand berörde

min skönhets dagg, och ingen främling störde

sinnenas ro.

Min ömhets frö är slutet och begravet:

jag älskar vinden, och jag älskar havet,

där bragder bo.

Alltjämt för mig din lyras gyllne strängar

med vek och kärleksdomnad hand du slår.

I dröm du vandrar över mjuka ängar

och bryter fagra blommor för mitt hår.

Men högt mot bergen må din vandring styras!

Jag vill ej höra längre på din lyras

smekande bön.

Ty vet, att jag begär för mina lockar

en sällsynt blomma, som du endast plockar

på alpens krön.

B Malmberg:

Vinter över Sveriges land

Nu brusar nattens hårda vind,

den brusar över islagd sjö,

och himmelen är svart och blind

och världen full av snö.

Av vilsna fåglars svultna hop

hörs hungerskri och ångestrop -

det rasslar tungt i trädens ris,

förstelnade av is.

Du vilar djupt i köldens band

från bygd till bygd, från strand till strand,

o du, mitt vintermörka hem, mitt vintervita land.

Med drivor över fönstrets karm,

som ständigt växa mer och mer,

i glömska sjunken, grå och arm,

var koja bäddas ner.

Där inne växla liv och död

likt skuggorna av härdens glöd,

och alla jordens skiften bo

i slutna kammarns ro.

Men mången koja ligger tom

och minnes forna somrars blom,

och många gamla sitta nu i ödslig ålderdom. 

Med stela ögon skåda då

de gamla in i himlens brand,

de minnas, lutande och grå,

så många slitna band.

De minnas en begråten son,

som gick i oro hemifrån

att söka jordisk lön och lust

på någon fjärran kust.

I sorg de stå vid gravens rand

och viska sakta hand i hand:

o Herre, skydda dem som bo i obekanta land!

B Malmberg:

Kristendom i det gröna

Herr Kaleb Svensson på en sten sig ställer

att tolka sanningar i sommarvärmen.

Handflatan smattrar hårt mot bibelpärmen

och mörkt bestraffande hans stämma skräller.

Rörd mången liten gumma tårar fäller,

som sedan torkas fumligt bort med ärmen,

när hemskt han lägger ut för mänskosvärmen

hur Herren synd och otro vedergäller.

För dem som icke tro som Kaleb Svensson

skall evig pina bli en rättvis lön.

Så dundrar och domderar Kaleb Svensson.

Men högt däruppe junis strömoln glittra

och djupt i grönskan fåglar glättigt kvittra

och marken är barmhärtigt mjuk och grön.

E Lindorm:

Sångmön

Hustru, det klingar trofast och kärvt,

namnet är ärligt och fäderneärvt,

sångmö, det skall du bära

i leende höghet och ära.

Hustru, brödbryterska, sängkamrat, 

ledsagarinna i kärlek och hat,

sångmö, ditt famntag är plågor,

jubel och lidelselågor.

E Lindorm:

Viskning över ett barns säng

Barn, gosse, du lilla liv av mitt,

som skummade över en vår.

Jag vill bekänna, det skedde ej fritt;

det var dunigt hull, som skimrade vitt,

det var doft av din moders hår.

Du får mig ej döma och förebrå

om livet dig hårdhänt tar,

om människor bitas och plågor slå.

Därför jag vill att du skall förstå

hur härlig din moder var.

Du skall förstå och förlåta det,

när själv du sitter en vår

med en liten kvinna i hemlighet,

och allt vad du tiggt om, svulten och het,

i en brinnande svindel får.

E Lindorm:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar

i blank och svartnande sjö.

Syrsorna klippa sömnigt

i ängens nyslagna hö.

Skymningens gråa aska

faller på utbränd dag.

Vi gå längs den steniga stranden

min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar

och snubblar ibland på en sten.

Jag kramar smeksamt hans näve,

liten och solbrynt och len.

Sin friska barnaförundran

frågar han aldrig trött.

Jag går i avlägsna tankar

och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla

din lilla näve så här

och skydda dig och stödja

och vaka vart vägen bär?

Jag undrar blott hur länge

jag får vara i ditt behag.

Du växer och går ifrån mig

alltmer för varje dag.

Din vilja skall styvna trotsigt,

du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,

din själ skall spira i smyg.

Med dunkla. brännande känslor

skall du i hemlighet gå.

Och jag måste stå vid sidan

och hjälplöst blott se på.

Men son, om du blott visste

vad över din säng jag drömt.

Dina första vita sockor

i skrivbordslådan jag gömt.

De små, små, mjuka sockor

bli stora, hårda skor,

som trampa sig väg i världen

och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas,

fast det är tungt och svårt.

Din lilla hand skall lossna

ur min, fast jag håller så hårt.

Du går ju ändå ifrån mig,

vem hejdar växandets fart?

- Nu skynda vi på, min gosse,

vi äro hemma snart!

E Lindorm:

Den mättes suck

Min ungdom dog häromdan,

jag var och begrov den fan.

Det var en lustig en, må ni tro!

Han unna´ sig aldrig en smula ro,

han skulle brinna och svamla

och klösa och riva det gamla.

Han skulle jämt hålla tändande tal

och sia om gröna vårar,

han kallade världen brackbanal

och människorna för dårar.

Han grät sina modiga tårar

när folket bara snarkade.

Han bet, han skrek, han sparkade,

han dundrade från talarstol,

han talade om ett liv i sol,

han ruskade det som sov

och agade det med kärlekens hat.

Min ungdom, det var en vild krabat,

men nu är han död, gudskelov!

Nu ligger han där, utpumpad och slut,

nu får man en smula lugn.

Nu kan man sitta och pusta ut

vid sin varma kakelugn.

Nu får man äta i ro och bli fet,

bli klok och stadgad till sinnet,

och slippa att släppa till skinnet.

Gudskelov för det!

E Lindorm: