Visar inlägg med etikett Ryssland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ryssland. Visa alla inlägg

lördag 20 april 2024

Vårskrattet















Vårligt ryker den älven Paiso,
som Dan Andersson skred förbi,
och en ryss har skrattat i Valparaiso.
Det är så vårsamt som det kan bli.

Långt är fjärilens vinge hunnen.
En ryss i Chile har druckit te,
och en ryss i Ryssland har öppnat munnen,
enligt förljudande för att le.

Dock bör det våras med någon måtta.
Den siste gapade ej för sång 
Han gjorde det för att kunna spotta
- men kanske skrattar han nästa gång.

20/4 -53

lördag 20 januari 2024

Jord du ler















Å, det är som jorden i en stilla bävan låge 
efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning — 
jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt fjärrsyn såge 
sina tunga nätters längtan sakta närmas sin fullkomning. 

Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och hunger, 
ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda. 
Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger, 
hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda. 

Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands spira, 
hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer! 
Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira 
åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer. 

Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren, 
människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er tvinna! 
Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från båren, 
edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna. 

Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka. 
Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa. 
Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka 
och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa! 

Febr. 1918.


onsdag 30 mars 2022

Djurens möte i skogen

En fabel om ryska revolutionen, författad av en tjugoårig yngling i Gammalsvenskby den 1 jan 1922. 

















Uti skogens dunkla sköte 
hålla djuren allmänt möte. 
Medan jorden fylls av storm
göra djuren ny reform. 
Stygga ugglor, starka örnar – 
djur av allehanda slag 
hålla råd och stifta lag. 
Mellan djuren råder freden. 
Mickel räv i främsta leden, 
utan svek i sitt förbund, 
skakar tass med mäster hund. 
Stolt förvägen han går fram, 
smeker både höns och lamm, 
gör sig redo att i dag 
hålla allmänt föredrag. 

Nu det gäller nya val, 
vem som helst får hålla tal. 
Mickel räv är redan en, 
och gorillan kommer sen. 
Konung Leo är ej nöjd, 
hans gestalt av smärta böjd, 
han ej mer sin krona bär, 
och hans stund nu kommen är. 

Mickel börjar. Massan tystnar. 
Alla på hans stämma lyssnar. 
Fram till Leo han nu går, 
talar hårt och förebrår: 
”Nu så har vi Leo funnit, 
domen kommer att bli kort – 
kungen skall ur livet bort! 
Mina herrar, min publik, 
rösta nu för republik! 
Nu vår lösen är parti, 
president, demokrati. 
Länge nog vårt blod man sugit 
och kung Leo för oss ljugit, 
att han kämpat för vårt väl, 
fast han dräpt båd’ kropp och själ. 
Tiden har nu hastigt vänt, 
man bör utse president 
för att styra efter lag, 
göra allt vårt välbehag.” 

Mickel skådar ren sin tron. 
Massan tager ju reson, 
börjar fatta, vad som hänt – 
Mickel räv blev president. 

*** 

På fyra fötter ned från grenen 
gorillan träder fram på scenen 
inunder himlens gröna sal 
och håller så sitt jungfrutal. 
Hon börjar: ”Ädla kamrater,
man skilde förr på djur och stater. 
Nu äro alla bröder 
ifrån väster, norr och söder. 
För statens skull vid lampors sken 
man sökt från tidens morgon re’n 
en verklig kommissar 
till fröjd för våra levnadsdar. 
Den länk som var försvunnen, 
nu äntligen är funnen! 
Fastän jag går på fyra, 
så kan jag stater styra.” 

Så flyter talet dagen lång, 
gorillan slutar denna gång. 
Hon också lycka med sig har 
och hyllas re’n som kommissar. 

*** 

Mickel räv är illa stämd, 
tänker nu på list och hämnd. 
Också vargen är en man, 
varken kunnig eller grann. 
Vill för statens skull försöka 
även sin prestige att öka: 
”Som jag kallas anarkist, 
jag försäkrar er förvisst: 
alla, som mig höra till, 
hören, vad jag säga vill! 
Den som följer mig är fri, 
ty jag hyllar anarki. 
Gott eller ont, vad vill ni ha, 
allt vad ni önskar, kan ni ta.” 

*** 

Och djurens valdag får ett slut, 
där massan skiljes åt med krut. 
En blodig strid med rop och kiv, 
envar nu kämpar för sitt liv. 
Många hellre fly än fäkta, 
andra re’n till marken sträckta,
de ligga slagna såsom lik 
med all sin kloka politik. 

*** 

Tyst det är i skogens sköte. 
Där nyss djuren höllo möte, 
färgas markens örter röda 
av de slagna, som förblöda. 

onsdag 9 december 2009

I Ryssland
















Den ryske bonden lämnat sin plog
och lurar med hand på hane.
Ett skott ur löven i skymmande skog
blir svenske kungens bane.

Se´n soluppgången de dragit förbi,
de långa, mörka kanoner,
med blanka kyrasser gult rytteri,
till fots de blå bataljoner.

På blöta vägar vid hästars tramp
de tunga vagnarna rassla,
där skramlar betsel, där klirrar pamp,
och kvistar knäckas och prassla.

Vid eftertruppen, där faran är,
och bakhåll på snåren glänta,
där följer Karl sin tågande här,
där är han säkrast att vänta.

Giv akt, där spränger en smärt och lång
gestalt, som fienden känner.
Liksom en kattlo hukad till språng
sin hane bonden spänner.

Vid ögat redan han bössan höll,
för hjälten rågat var måttet,
då i det samma ett höstlöv föll
för siktet och hindrade skottet.

Bland bladen drog en isande fläkt,
som komme Vintern, den kalla,
som sade dess susande andedräkt:
än får ej den mäktige falla!

Först vill jag andas frost på hans krans
och rost på hans härdade klingor,
först vill från stäppen jag hämta till dans
de vita, yrande flingor.

Hans fall på ärans och segerns höjd
ej båtade Ryssland, mitt rike;
först måste jag bädda i snön med fröjd
den här, som ej hade sin like.

Carl snoilsky stick.jpg