Gullebarns vaggsånger 1

Spörj östan, spörj västan om tankarnas gång.
Gullebarn, Gullebarn lilla!
Skum är din faders säng och trång.
Ovan susar där natten lång
gräset på torvorna stilla.
Allt hos mig som kärt honom vart,
flätan som faller tung och svart
över min tröjas knäppen;
allt hos honom, min unge falk,
pannans höjd och draget av skalk
över den krökta läppen —
allt som sökte vartannat fick
bultande hjärta och röst och blick,
sjönk i ditt liv förenat.
O min son, min älskade son!
Husvill kärlek, som mötte hån,
fåfängt världen har stenat.
Husvill kärlek, som själv jag begrät,
sprang i blomma och skrider
fram genom alla tider:
han blev du, han blev evighet.

Gullebarns vaggsånger 2

Mumla tumla humla.
I ett tält, som sömmat blev
av en regnvåt spindelväv,
står i sina tärnors ring
jungfru Nyckelpiga.
När hon säger någonting,
mysa de och tiga,
skrapa fot och niga.
Runt omkring vid varje strå
hänga klockor himmelsblå
och väl hundra myror små
bakom stjälkarna stå vakt.
Hör vad Nyckelpiga sagt!

— Mumla tumla humla.
Vaktar Lysmask hämta skall
största humla, som går vall.
Sadeln lyft ur stallets tak.
Spänn med vana händer
fjäderbuske och schabrak
över ryggens ränder.
Rid kring mina länder.
Tag som hjälm en silvergrå
puppas skal med silke på.
Om du hör en vagga gå,
stig på fönsterblecket böjd,
lys dit in med lyktan höjd.

Mumla tumla humla.
Var står hennes första bädd?
När ser hon sin vagga redd,
hon, den lilla, vilkens famn
Gullebarn blott vinner,
hon som får hans liv, hans namn?
Om du henne finner,
vänd så snabbt du hinner.
Svinga luren till din mund.
När den hörs i morgonstund,
då, min vakt, gnid bort din blund,
linda armen fast omkring
varje klockas stjälk och ring!

Gullebarns vaggsånger 3

Sikta sikta gullkorn.
Månget korn är ej av gull.
Det tar siktens galler.
Men det andra faller.
Snart är halva skäppan full.
Vem skall få min skäppa?
Gullkorn malas ej i kvarn,
men jag har en täppa:
täppan heter Gullebarn.

Sikta sikta gullkorn.
När min sådd får spira,
skola milt och månbeglänst
drömmens döttrar fira
kring vart ax sin altartjänst.
Snart i lövet stinger
dock en knekt med piken fälld.
På hans höjda finger
fladdrar gult en stjärnas eld.

Sikta sikta gullkorn.
Lurvig skakar lejonhud
över hästens manke,
stjärnan är en tanke.
Knekten är ett sändebud.
Men ur barmen rycka
drömmens döttrar strax det spjut,
som hans händer trycka
genom deras slöjas knut.

Sikta sikta gullkorn.
Deras kläder blöda.
Tankespjutens mjuka trä
böja till de röda
lyror på sitt späda knä.
Stjärnans långa strimma
spinna de till lyrans garn
och var livets timma
spela de för Gullebarn.

Gullebarns vaggsånger 4

Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar?
Där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar.
Nu, flöjel, vänd dig med vinden och hör
vad rännorna sjunga, när dagen dör.
— Huhu! svarar flöjeln och jakar.

En dotter av jorden kom lustigt hit opp.
Med tegel lastad var båten.
Hon murade huset från grund till topp
och löjena stredo med gråten.
Vid taffeln satt dockan med purpur i hyn.
Vart endaste ägg var ett sockergryn.
— Gott bord! sade dockan belåten.

Men dockan fick sitta och spisa sig mätt.
Och myrten bars till gemaket.
Vår drottning steg till öppnad spinett
med ögat undrande vaket.
På locket lekte i blommande vår
herdinnor och herdar bland betande får.
— Förstår! sade storken på taket.

Sen dess stå de tomma trappor och rum.
Om tvekande låset hon fattar,
hon letar en stund bland minnena stum
bland kappor och fjädrade hattar.
Så bär hon det vackraste bort i ett fång.
Av minnena väver hon Gullebarns sång.
— Ett liv! svarar flöjeln och skrattar.

Gullebarns vaggsånger 5

Högt på fallets ormbunkssnår
solens kula sitter.
Gullebarn med moder går
över ljungens glitter.
Gullebarn skall dristigt stå
mitt på själva kulan.
Klipp och klapp, tag träskor på,
annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott
som från överfulla
spolar sina trådar fått.
Det begynner rulla.
Gullebarn, känn luftens drag.
Sök ej fäste fatta.
Garnets ända håller jag;
stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng
gnistor stänka vida.
Stubbar knäckas vägen lång
utför fallets sida.
Kvistar vitna där som ben
efter jättetjurar.
Hi! Det susar över sten,
mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant
vädrar skrämd och murrar.
Redan bakom jordens kant
du i rymden snurrar.
Var, min pilt, blev nu ditt skratt?
Svartnar det för öga?
Djupet är en stjärnklar natt
och en natt det höga.

Apsaraserna i dans
med sitt sönderryckta
jungfrudok av månskensglans
skrida vid sin lykta,
födda ur ett moln av doft,
när de gudafödde
saligt vintergatans stoft
i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring,
söka blott det samma,
och en jord, ett underting,
är var lyktas flamma.
Men ditt nystan viner runt,
faller, faller, faller
mot en ö, där blott ett tunt
töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium.
På dess myrtenstränder
trampar du de dödas rum,
grips av deras händer.
Var av dem vill leda dig,
har sin egen lära.
Hur sen livet styr din stig,
följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes
stapplar ur sitt käril
gamle far Diogenes:
— Halt, min unga fjäril!
Du är yr och du är het;
vatten finns i sanden.
Bästa skopa som jag vet
är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn,
väntar svart ditt möte.
Var rubin som på en tjärn
purpurrött ett flöte:
— Fast till sådan liten fot
de för stora målats,
tag dock mina järnskor mot;
dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv.
Svavelångans täta
skyar gulnat kåpans väv:
— Snart skall klart du veta,
när ditt nystan genomrökt
i min brunn fått falla,
vad som luftens jungfrur sökt,
vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:
— Mången sökt med heta
blickar i sitt eget bröst.
Gosse, det vi leta,
är det barn, som, en gång man,
lyfter soln ur töcknen.
Gullebarn, om du blev han,
blev vår väg ur öknen! —

Nu har tråden lupit ut.
Jag är trött att vaka,
nystar i en snabb minut
sol och dig tillbaka.
Re'n du klättrar från din dust
storögd, varm och naken.
Nej, godmorgon! Det blev ljust.
Gullebarn är vaken.