tisdag 31 oktober 2023

Sång av Stockholms prästerskap

 













På reformationsfesten

den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!


J O Wallin:

måndag 30 oktober 2023

En fråga
















Att hava ägt - och så förlora
det som gjort livet sällsynt rikt,
se, detta, detta syns ju vara
i bitterhet ej något likt.

Och likväl - låt mig, låt mig spörja:
har någonsin du övervägt
vad detta är och innefattar,
att aldrig, aldrig hava ägt?


Vid Tångahallar

















Blå i sommarsolen 
Skälderviken svallar, 
kastar långa böljor 
lätt mot Tångahallar. 

Fiskarns hus på backen 
mellan aplar vänder 
röda gavelspetsen 
vänt mot vik och stränder. 

ut sig rikt och tvager 
vångars korn och vita 
hus i solskensdager. 

Liten byting plaskar, 
slår sitt skratt och trallar 
nu i morgonbadet 
invid Tångahallar. 

Fiskarns tös, som travar 
jämt i strävsam backe,
kännes väl igen på 
liten lingul nacke. 

Mjukt om tunna lemmar 
lätta vågdrag flyta, 
solbrynt huvud lyckligt 
ser frän klarblå yta. 

Upp kring lyftad, spenslig 
midja pärlor spritta, 
bruna händer plaska, 
ögon muntert titta. 

Hårda fötter stampa 
bubblor upp ur sanden. 
Gamla mormor håller 
paltorna på stranden. 

Gråa, fula paltor, 
sommar-, vinterkläder: 
lappas jämt och hålla 
dock i alla väder, 

varit med på fiske, 
när som skummet rukit, 
skylt för kropp, som darrat, 
medan seglen strukit, 

rivits tu, när stretigt 
skogsris hemåt bärgats, 
och vid hallontiden 
svårt bland snåren färgats. 

Plagg nu glöms och annat; 
härligt här att vara! 
Skönt det friska vattnet 
slår om skuldror klara. 

Skönt i sommarsolen 
Skälderviken svallar, 
kastar långa böljor 
lätt mot Tångahallar.

Emanuel

 















Baljor för åtta till sexton liter,
yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):



söndag 29 oktober 2023

Skåne





















Vår och söndag. Mässan är slut, 
och folket kommer ur kyrkan ut. 

Och orgeln spelar till utgång än, 
och sista stoldörren smälls igen. 

Och skaran sig sprider. Var liten grupp 
vid hemmet stannar, och dörrn slås upp. 

Och sista flocken i långsamt tåg 
drar hän där borta i mörkgrön råg. 

Där ligger byn i söndagsmak 
med kalkade väggar och mossiga tak. 

Ut över blänkande byadamm 
sig luta knotiga pilar fram. 

I mylla, fuktig från i går, 
i krattad hage än spaden står. 

Och apeln sig kröker med krona kal. 
Bland vårgröna buskar tuppen gal. 

Re’n röken ur skorsten blånar hän 
emellan almar och poppelträn. 

Nu gumman ur kyrkodräkten gått, 
läst in den och eld i spiseln fått. 

Vid gaveln, där solen värmer som bäst, 
står far och skiner i söndagsväst. 

Han tänt sin pipa. Han ler så smått. 
Hans jord sig gassar. Han själv mår gott. 

- - -

Vill, vad ditt folk är värt, du känna, 
vill du det se i dess hjärtegrund, 
skåde du ut från kyrkobacke 
mitt i en solig middagsstund. 
Folket sin sabbatsvila håller: 
all dess id under arbetsdag 
skiner emot dig nu från åkrar, 
hagar och leende anletsdrag. 

Segt och starkt i hug och senor, 
lugnt, hur tiderna skifta må, 
sår det sin vårsådd, för det sin lie, 
var gång vångarne vaggande stå, 
skjuter vid fattiga fiskeläget 
ut i sjön sin tjärade båt, 
ler, då i venen det vresigt viner, 
ler i skägget med ro däråt. 

Fagert är landet. Färden du minnes 
juninatt vid Ringsjöstrand. 
Under toviga bokegrenar 
gled du i ekan fram med land, 
väntade få i dunkla viken, 
längst där inne i skuggig vrå, 
höra det plaska, se det skina, 
se liten älva foten två. 

Stiga vi upp på ättekulle, 
tälja kyrkorna runt omkring, 
se dem med tegeltak och spiror 
mitt i resliga askars ring. 
Söderut ser du havet blänka, 
blåna mot norr ser du höjder och skog, 
vila på slätt, i skog och vid stränder 
vänliga hemmen. Du känner dem nog.

Jag är ej lik den sångmö som sig mödar

















Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar 
att nyttja sminkad skönhet i sin vers, 
där himlen själv som prydnad överflödar, 
och allting skönt påhänges härs och tvärs; 

som stolta liknelser vill sammanpara 
av måne, sol och jord och havets skatt, 
av vårens blomsterbarn och allt det rara, 
som himlen håller i sin välvning fatt. 

O, låt mig ärligt, som jag älskar, skriva, 
och tro mig, att så skön min älskling tycks, 
som någonsin en moders barn kan bliva, 
fast ej beprydd med gyllne stjärnors lyx. 

Så skryte den, som ledd av pratet väljer: 
jag ropar icke ut, vad ej jag säljer.

Ur djupen

 
















Det ofta hänt mig,
där fram jag gick
med muntert sinne
och sorglös blick

och drack ur nöjenas
fyllda krus,
vid tankejoller,
i känslorus -

att svagt där trängde
långt fjärran från
ett åskdovt rullande,
hotfullt dån;

att hest det väste
djupt under jord
i ilsket mumlande,
arga ord.

En sträng, som svirrande
sönder sprang.
En ton, som skrällde
med brusten klang

och slog sin skrattande
låt in i
min egen smekande
melodi. -

Och sådant hänt mig
varenda dag
och det vid syner
av vanligt slag:

då ut där strömmar
vid aftontid
ifrån fabriken
och dagens id

en lungsjuk ungdom
med blicken matt
och kinden gulblek
och flottigt glatt;

då furstepojkar
och knekt och präst
sig fräckt ha bjudit
till bondens gäst;

då silverslantarna
rullat hän
vid sabelskrammel
och hurraskrän. -

Nu sist jag stod vid
ett kantigt stup
och hörde mummel
ur mörka djup.

Det var en underlig,
blandad låt,
till hälften ilska,
till hälften gråt.

Och örat lade jag
tätt till jord
och hörde sällsamma,
dystra ord:

om herremannens
och folkets rätt;
om lag, som skipas
på eget sätt;

om stora tjuvar
som lösa gå,
då handklov lägges
uppå de små;

om vackert klingande
grevenamn,
som lotsar skurken
i säker hamn. -

Jag fram mig böjde
vid kantigt stup
och sänkte blicken
i mörka djup.

Jag tusen brinnande
punkter såg,
där vidsträckt dunkel
inunder låg:

den hatets ljungande
eld, som bröt
ur tusen ögon
och mot mig sköt.

Och nävar knötos
i raseri,
och mot mig rungade
hämndeskri.


O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

Ej Fahrenheit visar mot nittio mer

 













Ej Fahrenheit visar mot nittio mer,
ty värmen har flyktat sin kosa,
och upprymda skaror ej längre du ser
gå klädda i ljus cellulosa.

I cibet och sjubbskinn din stofthydda hölj
och fönstren besmeta med lister!
Tag plats vid ditt fyrfat i skinnklädd fåtölj,
förträfflige bildningsfilister!

Du Shakespeare ju kan, är med Goethe 
bekant,
har läst Solidar och Rig-Veda,
du känner till botten lord Byron och Kant,
Oscar Wilde och Freiherr von Ompteda.

Vad bryr dig den snöstorm, som yr kring din knut,
och att världen är liten och lumpen?
Bland skinnfolianter, med ryggen i kut
du sitter där nöjd och förkrumpen.


H Löwenhielm:

lördag 28 oktober 2023

Frostnatt

 















Ljusterblossen glider över svarta sjön. 
Marken luktar löv; och byn och skogen somnat 
kylda under skymningen, av höstens ånga. 
Bara några rop från vattnet, plötsligt plask; 
hårda ljud som inte slipas av i flykten. 

Sakta blir jag varse att det sker nånting i mörkret: 
frosten tågar tyst och genomskinlig över markerna, 
jorden härdas under stegen, blasten mjuknar, svartnar, 
dold i mörkret, och de våta löven börjar prassla. —

Solen hängde sval och mässingsgul mot hög och tunt blå himmel, 
sjön var blek idag, aspdungens viskning fladdrade till marken; 
snön, när kommer första snön och visar oss att svart är jorden ——

Skall med en sommardag jag dig jämföra















Skall med en sommardag jag dig jämföra? 
Du är dock mera mild och älsklig än. 
Majs ljuva knoppar brukar stormen störa, 
och sommarns fröjd - vad är så kort som den? 

Ibland för häftigt himlens öga glöder, 
ibland dess guldblick är av dimmor gömd; 
ja, varje skönhet som naturen föder
på något vis är till förändring dömd. 

Men aldrig skall din sommarglans förflyta,
ej du förlora skall vad skönt du fått, 
ej i sin skuggvärld döden med dig skryta, 
då med min dikt odödlighet du nått. 

Så länge mänskor andas, ögon skåda, 
så länge lever den, med den, i båda.

På Simons och Judas' apostladag

 















Tack, Herre, för S:t Simon,
S:t Judas likaså!
Du sände dem tillsammans, 
apostlar båda två. 
Må vi med trofast iver
nu följa dej och dem, 
i kärleken förenas
så fler kan hitta hem.

fredag 27 oktober 2023

Sömnen

 















När tusen stjärnor utur havet stiga,
och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!

Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!

När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!

Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!

Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!

Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!

Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!

- - -

O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!


Betty Ehrenborg:

torsdag 26 oktober 2023

Elegi angående ålderdomen å Rosenlund

 















En gång när vi ha druckit ut
den allra sista droppen
och när det äntligen är slut
på själen och på kroppen -
en stilla stund
på Rosenlund
låt gamla minnen ta oss
fångna
i gångna
och njutna dagars kaos.

Så låt oss sitta i en vrå
där skuggorna stå skumma,
med huvuden som blivit grå
och hjärtan grå och ljumma,
och klaga att
det är besatt
med ödet, Herren ger oss
alla,
och kalla
vi gruve oss för Eros.

Se upp, se upp, o Fogel, från
din söndriga postilla.
Där går din yngste telnings son
i vårens vilda villa.
Res trögt din gump
ur halm och lump
o Sjöman, att beskåda
andra
som vandra
på färdevägar bråda.

Så sitta vi med rygg i krök
och om de unga jolma,
när deras altars djärva rök
mot nya himlar bolma.
Och surt vi se
en ny armé
till djärvare bravader
stiga
att kriga
på högre barrikader.

Men utanför de unga gå
föraktande, rebellska,
och bygga borgar i det blå,
förtvivla, le och älska.
Vi äta snus
på fattighus,
när deras hjärtan flamma
heta.
Vi veta:
dem väntar ju detsamma.

onsdag 25 oktober 2023

Det är ej roligt för trollemor

 




















Det är ej roligt för trollemor, 
när alla barnen ha "flunsan", 
båd stora syster och lilla bror 
och minsta älskliga klunsan. 
Ty göra än vad hon göra vill, 
så blir det skrik hela dagen. 
Den enda kur som hon känner till, 
är kalla ormar om magen.

En suputs försvar

 















Dricka skall jag, druckit har jag,
drucken blir jag, drucken var jag:
dricka är min bästa skatt,
dricka skall jag dag och natt.

De må säga, vad det vilja;
ingen, ingen skall mig skilja
ifrån vinets söta smak,
sen far glädjen upp i tak.

Nykter är jag illa mulen,
nykter är jag rätt modstulen,
nykter är jag full med pust,
nykter är jag utan lust.

Fuller är jag full med nöje,
fuller är jag full med löje,
fuller är jag väl förnöjd,
fuller är jag full med fröjd.

Annan glädje må väl fara,
dricka skall min glädje vara:
dricka är min enda ro;
näst vid tunnan vill jag bo.

Vad jag äger, skall jag sälja,
köpa vin och det uppsvälja;
uti heta strupen min,
där skall öl och vinet in.

Vad jag nånsin har fått ärva
eller eljest får förvärva,
allt skall ösas i min kropp,
allt ihop skall drickas opp!

tisdag 24 oktober 2023

En onsdagseftermiddag i oktober

 















En onsdagseftermiddag i oktober
då samlas här på Stäppen hela flocken
av hängivna beundrare av Kocken,
med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken
i Stäppens kök, vår magnifike broder,
men fråga inte mig hur kan kan bo där,
ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,
och frågan är om det hans liv förlänger
- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,
och nu vi in i Stäppens kök oss tränger
för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg:

måndag 23 oktober 2023

Gift dig, och du kommer att ångra det


















Gift dig, 
och du kommer att ångra det. 
Gift dig inte, 
och du kommer att ångra det också. 
Gift dig eller gift dig inte, 
du kommer ångra bådadera. 
Antingen du gifter dig eller inte gifter dig 
ångrar du dig i vilket fall. 

Skratta åt världens dårskap, 
och du kommer att ångra det. 
Gråt över den, 
och du kommer att ångra det också. 
Skratta åt världens dårskap eller gråt över den, 
du kommer att ångra bådadera. 
Antingen du skrattar åt världens dårskap eller gråter över den 
ångrar du dig i vilket fall. 

Tro på en flicka, 
och du kommer att ångra det. 
Tro inte på henne, 
och du kommer att ångra det också. 
Tro på en flicka eller tro inte på henne, 
du kommer att ångra bådadera. 
Antingen du tror på en flicka eller inte tror på henne 
kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Häng dig, 
och du kommer att ångra det. 
Häng dig inte, 
och du kommer att ångra det också. 
Häng dig eller häng dig inte, 
du kommer att ångra bådadera. 
Antingen du hänger dig eller inte hänger dig 
kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Detta, mina herrar, 
är inbegreppet av all levnadsvisdom.




Fyrtio spö på fotens sula

 
















Fyrti spö på fotens sula
åt en var, som är förstockad,
fariséisk eller krass.
Innerst i de ledas kula
skall han därpå varda fockad
till en halmbädd, hård och vass.

Alla dem, som mig fördöma,
alla dem, som mig belacka,
Jehovah, dem nederslå!
Må din vredes eld du tömma
över varje självgod bracka,
som ej kan och vill förstå!

Herre, jag är själv en bracka
och jag tronar själv på minnen
som en gammal farisé.
Jag är ock ibland de flacka
och jag dömer mänskors sinnen,
fast jag botten ej kan se.


H Löwenhielm:

söndag 22 oktober 2023

Kål- och Nässelfjärilarna




Hårt är att från en kålmask stamma 
och sig förföljas se med harm. 
Svårt att en nässla få till amma
och näras vid så vresig barm. 

Dock får man sig i puppan gömma 
och bli en fjärilskandidat. 
Ja, blommorna din härkomst glömma, 
där ingen är Aristokrat. — 

Men varför dig till liljan böja? 
Se, Mutter väppling håller krog! 
Hos henne kan du gärna dröja, 
hon ger dig villigt, ger dig nog! 

Din ätt ändå bland nässlor trives, 
på sådant lever mången man. 
Du vita jämt från kålen drives, 
ditt ursprung ej förnekas kan. 

*

— Men lycklig den, som äger vingar! 
Den når väl höjden någon gång. 
Glatt från förtalet du dig svingar
och blev dock ämne för en sång!

 

Älgen

 















Vad prasslar där, vad står där över sälgen
för huvud fram? Så högrest är blott Älgen.
Fri, som han föddes, vill han dö. Väl kan
den ädle fällas; men ej kuvas han. 
Skön är en älghjord, ej som boskap driven,
en fri förening, av sig själv så bliven, 
där alla var för sig jämlika stå 
och dock i ordnat skick tillsamman gå.

(Ur Moraliskt menageri)


Holofernes

 


Den mäktiga kejsaren Nebukadnesar,
i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.

Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!

Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.

Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.

Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.

Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.

Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.

lördag 21 oktober 2023

Svar på frågan

 



(Garm.) Mr P. Ratio, var är du eller vem är jag?

Varför
fråga efter förnuft?
Förnuftet möglar
redan länge
i formeln:
a+b=0
(har förresten 
bevisats vara orätt
av både Pytagoras och Pettersson)
- Metmaskens bleka ringar,
tegelstenars spruckna sång,
Mona-Lisas händer,'
Lindeberghs fläskskivor,
allt, allt
en del av Intet
lika vackert,
lika fult.
Och därför
tala icke om fotfäste
fotfäste
är en klumpig ursäkt
för den, som halkar.
Häda icke!
"modern skald"
(Min Gud, när har en modern skald
varit på modet?)
Om jag är jag?
Om jag är du?
Om jag är någon annan?
det vet jag icke
jag vet blott
att också jag 
verificerar
a+b=0

fredag 20 oktober 2023

100 år efter Södergrans död: Livets syster
















Livet liknar döden mest, sin syster. 
Döden är icke annorlunda, 
du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår, 
hon skall räcka dig en blomma och le. 
Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst 
och höra henne säga: det är tid att gå. 
Hon skall icke säga dig att hon är en annan. 
Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken 
eller på rygg på en vit bår: 
döden går omkring med skära kinder och talar med alla. 
Döden har veka drag och fromma kinder, 
på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand. 
Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta, 
honom värmer icke solen, 
han är kall som is och älskar ingen. 

Klockboj

 
















Där klämtar ett hjärta i dimman,
plingplong plingplong plingplong.
En klockbojs klocka. Spröd.
Resa villsam ensam lång.
Kanske någon lider nöd,
utan mål, utan stjärnor, utan ljud, i dimman.

Välvande klockboj röd
skälvande hjärta
klämtande klocka spröd!
Ingen farkost utan mål,
vilja, segra, härdat stål.
Men tack för din varnande klang.
Har du ensamt och ledsamt? Farväl.

torsdag 19 oktober 2023

Saligheten






















Men det är konstigt dock med saligheten,
som alla önska, ingen dock vill ha!
Vi leva hellre. Prästen, som poeten,
ej gärna dör, fast himmeln är så bra
och jorden så okristligen eländig,
att hon är knappast värd en nypa snus...
Jag nästan fruktar att en lögn, en ständig,
är vårt förakt för jordens låga grus.

Nej, så olycklig ingen än har blivit,
att han har velat bliva salig, när
åt honom döden vänlig bjudning givit
på storkalas bland alla änglars här;
nej, alltid har han önskat kvar att stanna
på svältkur i vår jämmerdal, ändå,
en hemsk, en tröstlös tanke att besanna:
vi veta vad vi ha, ej vad vi få.

När därför någon fromt sig önskar döden,
sätt föga lit till denne skrymtarns ord!
När det till kritan kommer, sina öden
han byter ej mot bättre ovan jord.
Han fruktar, kanske, för den långa vägen,
på vilken ingen än gjort återfärd;
dessutom är, måhända, han förlägen
vad han skall göra i en bättre värld.

Och kroppen sedan, ack, den kära kroppen,
som man blir tvungen då att skiljas vid!
Han var dock vår! Sen maskar ätit opp´en
är firman upplöst, tvärt, för evig tid.
Visst var han kinkig nog att kläda, föda,
men mången njutning skänkte han ändå,
när han tog skatt av läppar, druvor röda,
och han, just han, var far till våra små.

Ej under därför, att den arma själen
smått rädes för en kropplös evighet
och vill behålla trogne arbetsträlen,
som prövades i mången drabbning het.
Nu ha väl präster sagt, att han skall stekas,
om han ej varit snäll; men det blir svårt
att steka bara mull, det kan ej nekas,
och själen träffar straffet lika hårt.

Visst vill man dö ibland. Se blott en änka:
hon finner livet tomt och avskyvärt,
och gråter ständigt, och vill bort, kan tänka,
vill bara bort - men gifter om sig tvärt!
Se flickan, som sin älskling mistat! Döden
hon minst en månad nu var dag begär,
men önskar sen att dela sina öden
med någon annan narr - "för evigt" här.

Men blinde gubben vid sin nötta krycka,
men hundraårig gumma, torr som hö?
I livet se de än sin högsta lycka,
och deras högsta fasa är att dö.
Och fången? slaven? Om det blott berodde
på säker vinst, visst levde de ej då -
vi dogo alla gärna, om vi trodde,
det är förskräckligt, men det är dock så.


W v Braun:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

 




















Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!



L Linderot: