Visar inlägg med etikett Slöjan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Slöjan. Visa alla inlägg

måndag 6 oktober 2025

Slöjan

















Det ligger en slöja över mitt liv.
"Slit bort den, riv den med hand och kniv!"

Där glittrar det dagg i dagrarnas smek.
Glittrande spektrer - älskogslek.

Och under slöjan livets kontur.
Jag anar din saliga gåta, natur!

Den är väl vacker, din hemlighet?
"Riv slöjan bort så du ser och vet."

Ja, pärlor må pryda den slöjans kant.
"Den fege döljer det som är sant."

Och glittret vill jag beskåda och le.
"Den nakna konturen vill du ej se."

Men tänk, om dunklet hör livet till,
om livet självt kanske slöjan vill,

om daggen och solen hör med i mitt liv.
"Du ljuger som fäderna gjorde. Riv!"

Då rev jag slöjan; det hördes ett skri,
ett levande hjärta brast däri.

Och naket och frysande livet stod,
en stympad gåta höljd av blod.

Jag anar ej mer som förr dess svar,
förtärande, gnagande är den kvar.

"Vad gällde ropet? Vems hjärta brast?"
Det var visst mitt. Det fick stå sitt kast.





fredag 5 oktober 2012

Slöjan
















En riddare med pomp och ståt
drog ut på glad erövrarstråt
vid smattrande fanfarers låt.

I hjälmen hängde, hoppfullt grön,
en slöja, som han fått i lön,
emedan han var ung och skön.

"Tag slöjan", hade borgfrun sagt,
"och låt den fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Och riddarn såg mot fönstret opp,
där borgfruns leende gav hopp.
Han satte hästen i galopp

och red i mörka skogen in.
Där smögo män i dräkt av skinn
med själ av onda planer stinn.

De smögo från ett bakhåll fram,
och fastän riddarn reste kam,
låg snart han spak i vägens damm.

Han plundrades, till dess han var
fullkomligt naken, stackars karl.
Blott slöjan lät man ligga kvar.

Som känt har nöden ingen lag.
Han svepte slöjan några slag
kring sina frysande behag.

"Ty", hade härskarinnan sagt,
"låt slöjan fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."