Anders Carl Rutström 300 år: Den hinden som snart

Den hinden som snart

så jagader vart,

och David beskrev

i tjugondeandra

sitt heliga brev,

en liknelse var,

att Herren skull´ vandra

landsflyktig och bar.

Vår Herre var då 

förnedrader så,

och dymedelst tolk,

att samma skull´ hända

hans egendoms folk,

sad´ även däri,

på jorden omvända

skull´ främlingar bli.

Vad under då att

i blindhet och natt

tyrannerna få

så grymma och vilda

med Sion umgå;

ty himmel och grus,

de äro så skilda

som mörker och ljus.

Till följe varav

på världenes hav

vår kullriga båt

i stormar och vågor

blir driven och våt,

när ondskan far blind

förbi våra plågor

med strykande vind.

Men stor sak i allt,

dess tvång och gevalt,

vår Gud är med oss,

och därföre kunna

vi aldrig förgås.
Vårt A och vårt O,

han låtsar som blunda,

att öva vår tro.

Den väg är nu vår,

som fordom var svår

till himmelens land,

för helga profeter

på stridande ban´,

i blodiger skrud,

med kungen som heter

vår broder och Gud.

Så tåge vi fram,

förnöjda som lamm

med allt vad som sker,

och följe allena

den hjältens banér,

som har i sin hand

det andra och ena

vårt fädernesland.

Besinna då väl,

min sårade själ,

den vägen du går,

är trampad nu över

femtusende år.

Så var nu tillfreds,

ty vad du behöver

är redan tillreds.

De föra ej krig,

tro säkert, mot dig.

Vår överstepräst,

den blodige Guden,

den hata de mest,

vars heliga ord

är greken och juden 

en villa och mord.

En jude och grek,

ell´ skrymtan och svek,

i var och en bor,

han hete en kristen,

en turk eller mor,

så länge Guds nåd

ej hävit den bristen,

otrons överdåd.

Och därför man sir,

det varit och blir

ett tyranni slikt

i alla båd´ tider 

och länder sig likt.

Det blir ock därvid,

ty ormen ej lider

den kvinnones säd.

Vi skulle man då

förundra sig på,

att Frälsarens häl

blir alltid så stungen?

Besinna, min själ,

det måste så bli:

den här varder tvungen,

han där varder fri.

Men vorde den träl,

nu hatar vårt väl,

omvändande sig,

står honom strax före

den törniga stig,

han strör nu för oss.

Som Saul vi förgöre,

som Paul vi förgås.

Men ära och makt

ske Herren, som lagt

vår salighets grund

och helgat vår anda

i nådens förbund.

Den Herren vi må

gå evigt tillhanda.

Gud låte oss gå!

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur stoftet blev i Herrens hand

Ur stoftet blev i Herrens hand 

en livets källa väckt,

vars ådra sig till alla land

har droppvis delt och sträckt,

och många tusen ådror sett,

ja, strömmar än båd vitt och brett,

det är vår kropp och själ.

I denna ädla purpurflod

vart liv och hjärta flöt,

till dess en dyrbar droppe blod

sig från den blicken bröt,

som utav Herren var utsedd

för var och en, att bli beredd

till mänskokropp och själ.

Ack! hade världen sig bekant

hur dyr vår kropp och själ

är räknad, och vad som förbant

Guds Son att bli en träl

i ett så gruvligt slaveri,

skull´ det en evig fägnad bli

att vara mänskosjäl.

En mänskosjäl är mera värd

än hela himlens skrud,

vartill hon evigt är beskärd

och köpt med själve Gud.

Tänk, mänska, vad det säga vill

att det vill själva Skaparn till

att lösa kropp och själ!

Jag tänker på det ögonblick,

jag tänker även väl,

då jag uti det tysta fick

en mänskokropp och själ.

Ty Gud verkställde sitt beslut,

det var för mig en stor minut,

då jag fick kropp och själ.

Så är jag nu bland barnen en

som ärva himmelen,

har mänskosjäl med kött och ben

som själva Skaparen.

Min Gud, så är du nu min bror!

Är det då ej en ära stor,

att hava kropp och själ?

Så står jag fast på all min rätt

i Jesu blod och nåd,

vartill jag på ett lagligt sätt

är dömd i fridens råd,

där jag en evig arvelott

av Skaparen till skänks har fått,

så väl som kropp och själ.

Blev stoftet mitt i Skaparns hand

förvandlat snart och väl,

hur mycket mer än stoft och sand

är nu min kropp och själ,

sen Faderns kärleks överflöd

och ende Sonens blod och död

satt värde på min själ!

Är några tusen år mitt frö

förvarat i hans vård,

är jag ej född att evigt dö,

är Herren ej så hård,

att han med nöje mig kan se

bli liggande i evigt ve,

vad skadar då min själ?

Bort otros dimma, syndens kval,

bort vredens böljor all´!

Min dyra rätt, mitt nådeval,

mitt arv, mitt rike skall

med själve Gud stå evigt fast,

som bar sig död på all min last

och frälst min kropp och själ.

Ack! store Gud, vad är dock jag

emot din kärleks mängd?

Jag drunknar i ditt välbehag,

i nådens djup och längd.

Se, det är mer än himlen vet!

Väl mig uti all evighet

att jag har kropp och själ!

Min kropp och själ var aldrig min,

du har mig skapt och köpt.

Min Jesu, vare jag då din,

så visst som jag är döpt.

Så visst som du är död för mig,

så levererar jag ock dig

min ande, kropp och själ.

Har du beslutat i din dom

att Evangelium

av mig skall bådas syndarom,

så låt mig ej bli stum,

men skänk mig, Jesus, muntert mod

för dig att offra liv och blod,

ja, offra kropp och själ.

De öden som dig själver hänt,

låt ej förskräcka mig,

om med lärjungen är förvänt,

så blir på stunden krig.

Ty vare mig ett gammalt rön,

att hat, förtryck och lögn till lön

bekommer bäst min själ.

Pris, ära, lov, halleluja

och starkhet, Gud vår Gud!

Av mun och hjärta värdes ta

ett evigt offerljud.

Jag vördar dig, min blodsförvant,

för blodet ditt och Andens pant,

och sist för kropp och själ.

A C Rutström: