Den fängslade bardens maka

Fick fordom jag vara i blomstrande vår 

din unga, din lyckliga brud,

hur skulle jag nu, när stormen slår, 

ej stå trofast hos dig inför Gud? 

Ej kunde jag dela din ära och glans, 

där din bana gick högt över min, 

men i fängelsets cell, här rum för mig fanns, 

sen dig lidandet korat till sin. 

Och icke din ära, din glans och ditt namn 

det var som hit lockade mig: 

Men mig fängelset syntes min käraste hamn, 

sen där man fängslade dig. 

Går än genom sekler i jubel ditt namn, 

nu trycker dock bojan ditt bröst. 

Men kanske ges ro i en älskande famn 

eller lugnar en smekande röst. 

Och levde jag en gång i kärlek och vår 

den strålande dagen med dig, 

så lyser nog än, fast mörkret här rår, 

ett stilla ljus dock för mig. 

Då ville jag skämta i kärlek och vår, 

din unga, din lyckliga brud. 

Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår, 

stå trofast hos dig inför Gud.

F C Runeberg:

Det fria äktenskapet

"Pappa! känns du vid mig? Och vid mig? och vid mig?"

Så kycklingar en mängd till tuppen vände sig.
"Bort med er", svarte han. "Er mor må ha mödan
att krafsa för er och skaffa er födan,
och för höken varna er." -
"Till sådan omsorg stiga vi ej ner,
vi tuppar", gol han åt en annan,
som kom med eldröd kam i pannan.
"Man prisar duvors hulda tro;
men vad är denna platta ro
hos samma par i samma bo
emot det fria liv vi föra?"

Det fick en sparv, det fick en skata höra
och tänkte: månn’ det icke kan
också för oss gå an?

 F M Franzén: