Nästa år i Jerusalem

Rosch-Haschana

Jag vill vara i Jerusalem,

ty där hör jag hemma,

där susa olivträden gröna.

Jag vill vara i Jerusalem,

ty här är det kallt och grått,

men där lyser sol över taken.

Låt mig fara dit,

jag ber dig, mor.

När du talar om Jerusalem

bli dina stora ögon djupa

och dina dunkla händer forma

sköna bilder som dansa för min syn.

Varför talar du då ständigt

om landet långt där borta?

Du förför mig

med ditt tal.

Jag vill icke längre tvingas kvar

bland folken som ej förstå mig.

Jag går naken och skälvande,

och de sticka mig och reta mig

och ropa jag är jude

och säga stygga ord bakom mig.

De äro grymtande

skabbiga djur,

och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.

Jag vill vara i Jerusalem

bland vaggande träd och höfter

och smeksamma vindar och blickar,

och mina smala fötter skola stiga lätt

på gatans fina stenar.

Svara, mor,

du sitter tyst.

Det är din egen brinnande längtan

jag ger i trevande, sjungande ord.

Här finnes ingen sång,

här finnes ingen oro.

Jag vill vara i Jerusalem

och värmas av dess jord.

Kom, mor!

Din hand!

Vi vandra bredvid varandra

till landet bortom dessa frusna vatten.

Nej, vi skola ej förtröttas,

men ständigt vara glada,

och när vi skåda staden,

en dröm av guld och ljus,

vi lyfta

våra armar

och prisa Gud som sänt oss

tillbaka ur en isig fångenskap

som pinade oss svårt.

Du svarar icke, mor. Men säg då

att vi som äro judar skola lyckas

att vinna åter vår tempelmur och stad.

Du leker

med ditt pärlband.

Din mun är som förseglad. Du gråter.

Jag känner dina tårar på min kind.

Är det sant då att du bidar

Messias som skall komma

och lösa våra bojor och band?

Men varför kan du icke tro att bleka

judegossen

vid ditt knä

är den strålande Messias

du väntat på i dessa många långa år.

Så le då, mor, och smek mig

och välsigna din Messias med din hand.

Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma

en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.

Då tror 

du mig!

Jag vill vara i Jerusalem.

I Jerusalem nästa år!

A von Krusenstjerna:

Nattligt delirium

Drick mig till blott en minut.

Lyssna ett ögonblick,

kyss min bleka trut,

ge mig en cigarett,

ta det ganska lätt,

knappast vi hinna

mötas, förrän

vi skiljas igen.

Be för min fattiga själ:

au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,

för jag är en dåra,

si de äro ganska svåra,

och de vilja taga dig.

Sju feta år ha förrunnit,

och många slantar försvunnit.

De magra fåren komma nu.

Ullen ha de redan tappat,

litet magert gräs de snappat.

Nu när jag vill bli en fin fru,

den finaste och flottaste i staden,

är det synd att alla slantar gått -

och vad har man fått!

Ingenting. Lektyr

för alla. Hela världen.

Husmodern.

Många små bestyr

i fickformat,

pommes frites i flottyr

på stora fat,

och andra rätter av vardagsmat,

serverade och gratinerade

och ganska bra placerade,

inte har jag varit lat.

Hör nu på, min vän,

ge mig en

klänning av blankt svart siden,

du vet en sådan som tiden

inte redan nött.

Och så - för denna enda natt -

en liten chic och stilig hatt.

Är du trött!

Vänta.

Jag såg en trevlig jänta

med så vackra skor,

å, jag tror

jag måste ha precis desamma.

Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma

närapå.

Nå, låt gå,

ge slantarna till Beata,

jag skall inte tjata.

Återstår mig då

endast två

eller tre, fyra, fem cigaretter,

snapsar, flaskor med etiketter.

Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung

och inte längre är ung.

A von Krusenstjerna:

Bord över ända

Är du galen efter karlar,

jag dig dock försvarar,

som du vore ren och hel.

Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.

Om du dig kan svinga

ledigt till din musa

utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.

Men du är ju ständigt full

av din stora oförrätt.

Tag och sätt dig på en stol.

Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.

Lyssna ej till sången!

Då så går det galet,

slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet

rent förgjordat.

Tag en klunk ur glaset.

Hör på kraset

när ikull det slog!

Stackars huvud, nog!

Rika knölar

äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa

att jag ville stjälpa

allt omkull.

A von Krusenstjerna:

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta

Calle Casabermeja augusti 1934

Jag är i fängelse.

Och själva luften, balsamiskt mättad

med en unken stank

från dålig andedräkt och från kvarteren,

där Malagas fattiga vältra sig i dyn,

är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler

ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.

Om natten gnistra stjärnorna,

karusellerna snurra,

musiken knastrar.

I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas

och Andalusiens underligt kluckande darrande sång

ljuder.

Den eggar, den stiger och sjunker i natten...

Men den är inte för mig

och inte för de andra sjuka.

Vi äro inneslutna i dessa murar,

inbakade under dagarnas brännande sol

och infrusna under nätternas frosskakningar.

Fängelset suckar, det fylls som en ballong,

suckarnas ballong,

som stiger högt över en utsvulten och 

livad värld.

Måtte den ballongen spricka!

Då skall svavel regna från himlen

och jorden bli grå under tårarnas aska!

A von Krusenstjerna:

Ett knippe vissna löv

Ett knippe vissna löv

kastades mot min port.

Jag blev utom mig, ty jag trodde

att någon ville in

och jag var ensam.

Men när jag öppnade porten,

rasslade löven mot min fot

och en vindil sköt igen dörren.

Vinden härjar i min trädgård,

den bryter av kvistar och grenar.

Den ilar genom buskarna

och får gruset att knastra.

Då tror jag att någon springer där ute.

Och jag blir rädd på nytt.

Men det är vinden som springer naken

med stora läderlappsvingar på sig.

En vinge lägger sig platt över fönsterrutan.

Så rycks den åter lös.

Ljuset i mitt rum flämtar i ångest.

Och jag suckar över min döende trädgård.

Jag tycker att den är ett hjärta

som upphör att slå,

som vrider sig i kramp

och måste dö.

Gömmer det sig icke värme

under någon av buskarna!

Den milda värmen 

som får blommor att växa.

Droppar det inte färg

i det vindslitna gräset?

Blodfläckar från blommor

som icke vilja dö.

Har det icke ingåtts kärleksförbindelser

under den ljuva sommaren?

Och drömma icke frön i jordens dvala,

som blivit till i ett famntag?

Nej. Nej. Allt dör

i en förintande storm.

Då kommer det en ton med vinden,

en spröd och darrande ton.

Blåsten samlar sig för att krossa den,

slå sönder den som ett glas.

Men nej. Den fortsätter att sjunga

så sprött, så klart.

Och plötsligt tiger blåsten

för att hämta andan.

Då ljuder tonen starkare.

Det är trädgården som sjunger,

innan den dör.

Från blommorna som ligga kastade

på den fuktiga jorden,

från de gula tunna grässtråna, 

från buskarna där fåglar kvittrade stiger sången.
Det är en bön, en förtvivlad bön

att våren skall komma igen.

I ett avlägset fjärran

minnes trädgården våren.

Den ropar och ber i dödssuckar.

Kom tillbaka, milda vårregn,

milda fläktar.

Trädgården vill ju inte förstå att den blivit gammal

och att våren kommer till den bara en gång.

Då, i brusande vildhet,

sliter höstvinden trädgården

i trasor.

Och trasorna fladdra bort,

en unik skrud som

aldrig mer kan göras hel.

A von Krusenstjerna:

Det är en lång väg ifrån vår Herre

Det är en lång väg ifrån vår Herre. 

Det är en lån lång lån lång väg.

Fjärran från friska

jag dväljs bland de sjuka.

Vindarna viska:

Gå till brunn efter vatten, din kruka.

Kommer inte Dåren?

Är han mig på spåren?

Är jag praecox eller hysteri?

Är jag manisk eller depressi?

Har jag tagit morfin?

Är jag full utav vin

eller utav idioti?

Är jag icke la très grande paralysie générale

(bland psykoser: med vajande plymer en

väldi grann general!)

är jag sjuk utav samvetskval.

Har jag dödat min lilla chaufför, 

är jag anständig tant som sig bör?

Snart så kommer dåran.

Snart är dåran här.

Hon hör ej till våran

kommun-ministär.

Jag är sjuk utav kärlek till dig.

Du vill icke ä-, älska mig.

Jag sitter bakom muren

kikar vint i korrekturen.

Är jag klok eller galen?

Vill du dansa med på balen?

Trio – tio – trio – nal,

lumi – lummi – dummi – nal.

A von Krusenstjerna:

Ack, du underbara blå afton!

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Jag har räknat tiden i kvarter

Jag har räknat tiden i kvarter

och ändå vet jag inte vad svart är.

På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.

Men sedan är allt rött, gult och gredelint,
och det som lyser starkt är så fint...

Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.

Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.

Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...

Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar

deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.

Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.

Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta

mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...

A von Krusenstjerna: