Evighet

En gång var vår sommar

en evighet lång.

Vi strövade i soldagar

utan slut en gång.

Vi sjönk i gröna doftande

djup utan grund

och kände ingen ängslan 

för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet? -

Hur glömde vi bort

dess heliga hemlighet?

Vår dag blev för kort.

Vi strävar i kamp,

vi formar i strid

ett verk, som skall bli evigt

och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa

stänk i vår famn,

en stund då vi är borta

från mål och namn,

då solen faller tyst

över ensliga strån,

och all vår strävan syns oss

som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor

vi en gång fick:

att brinna i det levandes

ögonblick,

och glömmer det timliga,

som varar och består,

för den skapande sekunden,

som mått aldrig når.

K Boye:

Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.

Runtomkring som ovädersmoln

skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,

svartvingade,

fosforögda.

Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.

Stannar jag fredlig här vid foten av berget,

då rör mig ingen.

Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,

själv blott ett vilset öga.

Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.

För den som tar de stegen

blir livet saga.

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.

Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

K Boye:

Radio i advent 1935

Radion ropar som vanligt om krig.

Jag sitter i mörkret och tänker på dig.

Vad blir det för liv och öde du får,
du, som nu går på ditt sjätte år?

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och vet bara ett: att jag ingenting vet.

Men minns du filmen om Noaks ark?
När jorden blev torr, tog båten mark

och Gubben Noak och alla hans djur
på Ararats berg stego glada ur.

Nu händer här nästan samma sak,
fast sagan berättas fram och bak,

ty under Afrikas torrperiod
stiger och stiger en blodröd flod,

och när den floden en gång är slut,
vet ingen av oss hur här ser ut.

Kanhända skall den med dån och brak
nå mycket högre än lekstugans tak.

Kanhända ända till flaggstångens knopp
den flodens vågor till sist nå opp.

Ja, det kan hända, att allt vi tänkt
och hoppats och drömt i den blir dränkt.

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och plågas av allas ovisshet,

medan du sover, badad och kysst,
och radion änteligen blir tyst.

H Blomberg:

:

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

K Boye:

Prinsessan talar i radio

 

Sakta smyga spända kammarherrar

i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendanden viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.

Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Ingenstans

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,

till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.

Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror

dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.

Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta

av vita extaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,

till vilken naturen icke skapade någon dryck.

K Boye:

Bekännelse

Passar inte till upprorsman

och tvangs ändå bli det.

Varför är inte mitt öde privat?

Varför rotar jag i det?

Eller, om jag nu måste slåss,

varför sker det med plåga?

Varför inte med klingande spel,

när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt

och mig i skam förskjutit,

nog kände jag, då jag slungades ut,

att mot ett helt jag brutit,

kände en helig gemenskap

bakom de dömande orden,

visste med ångest: ni är jag -

och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,

hörde jag mörkret kvida.

Själar ur samma kvalens rum

andades vid min sida.

Jag hörde mitt eget rop om hjälp

ur öde öknar stiga,

visste med ångest: jag är ni -

och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg

måste jag ändå fäkta,

slås till jorden och resa mig upp

med alla nerver bräckta,

måste känna som brännjärn

de obönhörligas domar -

och lyda och lyda en svidande eld,

som fram ur mörkret blommar.

K Boye: