Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
"Nå stig in! Vem söker ni?"
Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.
Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
"Stig då in! Vem söker ni?"
Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
-
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.
Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och ekot, endast vi.
Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var -- en vind som flög förbi!
Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
--
ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.
Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.
Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?
Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
--
"Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
Korpen sade då: Förbi.
Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
--
att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
Förbi, förbi!
Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: Förbi.
Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!
O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!
Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!
Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!
Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!
Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!
Alt övers (ur tidningen Budkaflen 8 april 1893):
I den dystra midnattsstunden satt jag, vid min möda bunden,
bläddrande i mången gammal
sägen, som man sällan ser,
då jag, halvt i sömnen fången,
trött av dagen som så mången,
tyckte mig förnimma gången
utav någon. Och vad mer?
Jo, en dov och sakta knackning
utanför på dörren sker -
endast det och intet mer.
Ah, rätt troget än jag minnes
hur jag kände mig till sinnes,
när i golvet kolens skuggor
spöklikt föllo för mig ner.
Lång var ännu natten. Ringa
var den tröst jag kunde tvinga
av lektyren, vilken inga
spår av svunna själar ser.
H o n, Lenore, den undersköna,
nu i himmelen sig ter,
men på jorden aldrig mer.
Hemskt och envist sidenfraset
hördes tätt vid fönsterglaset,
och min själ av fasor fylldes,
först blott en, men sedan fler,
vadan jag nu, för att stilla
hjärtats kval och ur min villa
föra fantasien, illa
jagad, sade: "Någon ber
mig att öppna dörren, någon
sent fördröjd mig endast ber
öppna dörren - intet mer".
I ett ögonblick jag hade
mig bemannat och jag sade:
"Om förlåtelse, min kära
herre eller fru jag ber.
Jag satt nickande och tömde
sömnens ljuva dryck och glömde
livets sorger och mig drömde
lycklig, när ni kom. Jag ber
om förlåtelse"… Så öppnas
dörren. Där sig endast ter
kolsvart mörker - intet mer.
In i mörkrets schakter skickar
jag nu mina vilda blickar
drömmande om ting, som solen
i sitt kretslopp aldrig ser.
Men av intet lugnet störes,
ej det minsta stoftgrand höres.
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler.
Det var mitt. Och stilla susar
genom hjärtats rymder ner
återljudet - intet mer.
Lågor i min själ jag kände
när tillbaka jag mig vände,
då igen en knackning kom på
samma mystiska maner.
Ack, jag tänkte, mörk i hågen,
månne det kan vara någon,
utanför vid fönsterbågen
som mig denna oro ger.
Stilla nu, mitt hjärta! Hela
hemligheten re´n jag ser.
Det är vinden - intet mer.
Upp slogs luckan. Allting tiger,
men så djärvt och ståtligt stiger
in en korp och gör sin vandring
genom rummet upp och ner.
Ingen hälsning utav vingen,
ingen bugning gör han, ingen
blick han ägnar mig och tingen
i mitt rum, slår bort sig ner
på min Pallasbild vid dörren,
slår sig mycket värdigt ner
där och tiger, intet mer.
När hans allvarsamma öga
mötte mitt, då föll till föga
allt m i t t allvar, ty så löjlig
synes han nu, att jag ler.
"Väl har du ditt väsen ansat",
sa jag, "och du för dig sansat,
men som korp har du ej dansat
upp från underjordens sfer.
Säg mig fågel, vad du heter
där i underjordens sfer?"
Korpen sade: "Aldrig mer".
Jag var storligen förvånad
när med stämma, tydligt lånad
för momangen, gästen detta
dystra, dunkla svar mig ger.
Ty var det väl här i livet
någonsin en mänska givet
se en korp (och ej med rivet
öga) slå sig stilla ner
på en Pallasbild av marmor -
slå sig obesvärat ner
och sig kalla Aldrig mer?
Ej ett enda ord han lade
till de två, vari han hade
sänkt sin hela själ lik den, som
i en suck om lisa ber.
Intet annat ljud jag hörde,
ej en fjäder korpen rörde,
förrän själv jag tystna´n störde
med ett mummel: "Många fler
vänner ha mig svikit: han mig
re´n i morgon överger".
Korpen sade: "Aldrig mer".
Ah, jag tänkte, se´n hans stämma
tystnat, han har lärt sig hemma
dessa ord, som är hans enda,
stackars korp, han vet ej fler!
Någon djupt förtvivlad kvinna,
som sitt sista hopp sett svinna
har till slut ej kunnat finna
annat uttryck eller fler,
har ej som hoppets svansång
funnit andra eller fler
än de orden: "Aldrig mer".
Åter åt hans later log jag
i min själ, och därpå drog jag
fram min länstol, vari lugnt jag
slog mig filosofiskt ner.
Börjar jag så grubbla, tänka
och vid tanke tanke länka
och i forskningar mig sänka
över korpen, som jag ser,
över vad den mörka, dystra,
bistra korpen, som jag ser,
mente med sitt: Aldrig mer.
Där jag satt för att till rätta
komma med mig själv och detta,
medan korpens eldsblick gick en
låga lik till hjärtat ner,
där mitt trötta huvud slöt sig
tätt till kudden, varpå göt sig
lampans stråle, vilken bröt sig
då den föll på purpurn ner,
sammetspurpur, varpå h o n, som
blickar från sin himmel ner,
skall sig luta - aldrig mer.
Tyckte jag så rummet fyllas
utav dofter och förgyllas
med en härlig glans, som kom, o
Herrans heliga, från er.
Mig eländige är givet
att, som i min själ stod skrivet,
blicka in i andelivet -
det är balsam Gud mig ger,
himmelsk dryck för själen. Töm den!
Tänk nu på Lenore ej mer!
Korpen sade: "Aldrig mer".
Fågel eller djävul, vad du
nu än är, profetiskt kvad du!
Vid det stjärnvalv, som oss sluter,
vid den Gud, som jag tillber,
säg min själ, så tryckt av nöden
här bland jordens mörka öden,
om jag en gång efter döden
henne, h e n n e återser,
om en mö, Lenore hon heter,
jag där ovan återser?
Korpen sade: "Aldrig mer".
Vore detta ord ditt sista,
fågel eller djävul! Mista
skall du lugnet! Ut i stormen!
Bort till Plutos rike ner!
Fly ifrån mitt rum och sinne,
lämna ej en fjäder inne,
såsom ett helvetiskt minne
av din lögn! Stig ner, stig ner!
Ryck din klo utur mitt hjärta,
stig från Pallasbilden ner!
Korpen sade: "Aldrig mer".
Och ännu den korpen gitter
ej sig röra där den sitter
som en ond demon och drömmer
om vad hemskt i livet sker.
Lampans glans hans bild begjuter,
men till golvet själv han skjuter
skuggan, som min själ omsluter,
korpens skugga kastad ner:
och utur den skuggan, kastad
som en dom i livet ner,
stiger själen aldrig mer.
